Yrkesstolthet

 

Det var på 70-talet. Svärfar hade flyttat in ett par ingångar bredvid och vi var glada att han fanns i närheten. Förutom att han var en fanatisk talare om hur världsläget var beskaffat så hade han fortfarande kvar talangen från sitt yrkesverksamma liv som skräddare. Klart att han var behjälplig när min symaskin kom fram. På den tiden syddes de flesta klädesplagg till både mig själv och barnen. Men… så föreslog han att vi skulle ta och ekipera sonen/maken i lite snyggare byxor och vi satte igång.
Käre väääärld vilket knåpande och vilket precisionsarbete som påbörjades. Jag höll på att bli galen. Visserligen kan jag nog än idag sy blixtlås på rätt sätt och pressa ut tyger så att det ska finnas svängrum så att det inte, som i det här fallet, skulle streta i skrevet.
Maken tackade och byxorna blev hängande orörda fram till hans död och då åkte de i soporna. För inte ville han att byxorna skulle flaxa runt benen och byxbaken ha formen av en säck. Men svärfar gjorde som det alltid varit inom skrädderi, på den tiden han varit verksam. Då allting var precision och ett utsökt hantverk. Han var andra generationen skräddare och var stolt över det.

Kommer även ihåg en gång då vi åkte iväg till ”Valbogubben”. En kotknackare som kunde rädda de flesta krokryggade som kom med sina plågor – så även vi. Vi kom in tillsammans för vi hade åkt långt, så alla tre, maken, jag och svärfar skulle bli behandlade samtidigt. När det var svärfars tur och han började hala ner byxorna så höjde Valbogubben sina händer och sa: stopp, stopp, några skräddare kan jag inte göra något åt! Snopet förstås men svärfar förstod och de samspråkade en liten kort stund innan vi lade våra slantar i en glasburk på bordet, tackade och gick därifrån.

Så enkelt det var på den tiden. En glasburk på bordet och folk fick lägga en slant som de kunde avvara eller tyckte det var värt.
På vägen hem så var svärfar imponerad att karln kunde se att han suttit med benen i skräddarställning så länge att det inte gick att göra något åt hans dilemma med värken. Valbogubben hade ju ingen aning men såg ögonblickligen vad det var för fel. Nu är de alla borta och här sitter jag och kommer ihåg. Och det tack vare att det finns bloggare som ger startimpulser till gamla minnen som jag kan pränta ner i mitt eget skrivande och det tackar jag för.

😀

 

 

17 reaktioner på ”Yrkesstolthet

    1. Somligt kommer flygande från dåtid och ska väl ta och berätta om när svärmor kom åkande och lärde mig väva. En historia i sig om stoltheten ur gamla tiders hantverk skulle överföras till en ny generation. 🙂 Kram

      Gillad av 1 person

  1. Rätt tillskärning av fram och bakstycke inför kunden val att ha ptv eller pth kunde han säkerligen, din svärfar 🙂

    Gilla

  2. Härligt. Det där med yrkesskicklighet tycker jag är fascinerande och att titta på, eller lära av, de människorna är berikande. Alldeles oavsett om det är en skicklig frisör, skräddare, kiropraktor eller vad. Sättet som arbetet sitter i deras händer/kroppar, hur det får det att se så lekande lätt ut. För mig är sådana ögoblick och möten bättre än all världens guld.

    Gillad av 1 person

    1. Ja, det finns många nivåer på vad människorna kan åstadkomma. Vi är en alldeles unik art. 🙂 Allt ifrån hantverk, odling, teknik, vård och ja… hela spektra på vad vi nu gör.
      Kram på dig ❤

      Gilla

  3. När jag läser det här blir jag lite sentimental. Det där med yrkesstolthet är ju en bristvara idag. Det är få yrken numera som har den unika kunskap som gör att man kan få känna den där stoltheten. Det finns, men inte som förr.
    Jag har fått uppleva det i min roll som fotoretuschör, innan tekniken tog över. Vissa gamla yrken finns kvar, men mest som lite kuriosa.

    I ”Gamla Linköping” finns ett boktryckeri som drivs på gammalt sätt. Det ligger där i områdets anda av historia och verksamma museum. Tryckeriet är även ett bokbinderi, så hela bokframställningen görs på plats … från början till slut. Det är fortfarande affärsverksamt, och de gör produkter på beställning.
    De som arbetar i tryckeriet är alla pensionärer och till åren komna. De har svårt att få yngre personer att stanna. De flesta som jobbar där är 70 år och äldre, och är alla yrkesstolta eldsjälar. Ibland dyker det upp någon yngre med känsla för det gamla, men de stannar aldrig. När dessa ”gubbar” går ur tiden finns det en risk att den gamla tekniken och hantverket försvinner helt. Både skrämmande och sorgligt att tänka på 😦

    Gillad av 2 personer

    1. Ja, det gamla får vika om hörnet när nya tider randas. Det är som; hur i all världen ska människor få mat i sig vid katastrofer? De flesta har ju inte ens hållit i ett kvastskaft. Tänker på hur illa bönder och deras livsgärningar negligeras och t.o.m. hotas till liv och lem i en uppåtgående trend att djurhållning och lantbruk är miljöbovar som ska raderas från (Sveriges) yta.
      Eller huuuuuuur?

      Gillad av 2 personer

      1. Ja, det är skrämmande tankar.
        Vi blir förmodligen som en sköldpadda på rygg om det värsta skulle hända. Jag har tänkt en del på det här med vår möjlighet att hantera en kris. Det kommer på tapeten ihop med den upprustning vi gör i landet nu. Blev extra påmind när jag fick krigsplacering för ett par veckor sedan 😦

        Gilla

      2. En gång i tiden blev jag också krigsplacerad. Då hade jag beteckningen Tandläkare och det skulle se ut det. Moahahaha..
        Skrev in någonstans till berörd myndighet och de ändrade till sjuksköterska. Då gav jag upp. Men det var då det. 😀

        Gillad av 1 person

      3. Jo, det är sant men av förklarliga skäl är jag fråntagen mitt krigiska uppdrag förstås. Jag var på den tiden en legitimerad pottslusk och den benämningen fanns inte. 😀

        Gillad av 1 person

      4. Ja, fattar du att en viss trötthet infinner sig när jag bara tänker på alla stolligheter som passerat. 🙂 Med din krigsplaceringsgrej så kom jag ihåg hur det var.

        Gillad av 1 person

      5. Ja inte har jag suttit med benen i kors som svärfar. 😀 Har löpt som en ilande vind genom glädje, sorg, bekymmer och innerlig lycka.
        Min en god vän, som då bodde i Nyköping betraktade och uttalade en ganska träffande benämning på mig som person, en gång i världen:
        Du kommer som en fjäril och sätter dig här en stund på en blomma och när jag tittar dit igen så är du borta.
        En ganska vacker liknelse men den sa nog allt. Vi är fortfarande de allra bästa vänner trots mitt flaxande liv. 😀

        Gillad av 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s