Hund eller människa

Bitterheten har släppt över det som passerat, i det som uppstod med sorg och sjukdom och den tid som följde.
Något som värderas väldigt högt är s.k vänner. Men jag inser att min mors tuffa attityd till ”vänner” var och är sann. Inte vet jag vad hon upplevde men jag har levt med hennes uppfattning och burit den som som en liten varningsklocka under hela mitt liv. Jag vet att hon hade vänner men de var väldigt få. Det var de hon kom fram till att hon kunde lita på och känna gemenskap. Kvinna eller man, det spelade ingen roll. Jag gick steget längre och omgav mig av några fler. Men, tänk så tysta de blev. Så raderades med automatik en hoper av ”nära” människor ut ur min inre krets, och det är klart att jag förstår. Människor, de flesta, är kolossalt rädd för att bli involverade eller kanske känna sig utnyttjade i vissa situationer som död och sjukdom.

Nåväl, jag måste få det sagt. Har som de flesta människor idag, en facebooksida. Lätt att hålla reda på både det ena och det andra. Där blev det alldeles dött. Ja, lika dött som att någon skulle gå över min tröskel för min egen del. Ända tills förra sommaren då jag började lägga ut om att Bamse höll på att stryka med. Ojojoj… vilken respons. Neutralare ämne naturligtvis och jag förundrades över att vi människor har lättare att komma till tals över sjukdom och död när det gäller ett husdjur.

Säger idag som dalmasen som imiteras av vår kanske största komiker. Nää då inte ä ja bitter inte. Men, jag har varit och kan känna det lite ibland när någon frågar hur jag mår. Då svarar jag med ett fnys och säger att jag bloggar om det. Då nollställs ansiktsuttrycken och jag kan se hur bomullen stoppas in i öronen och Bamse får en klapp över ryggen.

Det är vår och jag är lycklig. Över den och över att ha tillgång till blogg och skriverier och hur otroligt glädjande det varit för mig att få respons av de följare jag har. Stundom min enda kommunikation med yttervärlden. Jag är så innerligt tacksam för att ni varit med mig hela vägen, somliga av er.

Moralen i visan är förstås tanken på hur jag själv ska bete mig gentemot andra. Förståelse och visa att jag finns till. Känna deltagande och kunna förlåta det som varit. Förstå att rädsla är den allra största boven i samröre med andra. Lita på intuitionen som bor i magen och fatta att tankar ur hjärnan kan göra ont. Nu har jag ta mig f-n hållit en gudstjänst över förträffligheten. Ajajaj… av ett ego som gått på pumpen men som överlevt tack vare humor, satir och någon gång sarkasm.

Som nu. Solen brassar in på balkongen och jag skulle vilja ha någon att dricka kaffe med. Småprata lite osv, men då skulle det inte bli något skrivet. Så de så… 😀

Fortsatt Påsk på er ❤

3 reaktioner på ”Hund eller människa

  1. Instämmer! 🔨 Huvudet på spiken!
    Människor är ganska invecklade, rentav djuriska.. och djuren sägs ibland vara mänskliga.. det är människorna som säger så, inte djuren för de vill inte vara människa..
    🙄 hjärnsläpp där 😄 som vanligt.
    Ha det gott och njut vårvädret! 🐓💐🐣💟

    Gillad av 1 person

    1. Så här löpte fingrarna när det kändes tungt.
      *
      En vän i nöden i den STORA tystnaden

      Vad är en vän när nöden är som störst
      Var fanns den vän som kom till min dörr
      för att ge tröst – kanske mitt i gråten
      Ja endast den är förlåten

      ”Hör av dig om du vill prata” hördes i luren
      ”Kom hit så vi kan umgås” på turen
      du ändå tar med hunden eller när du behöver…

      Fattade de inte att mellan fyra väggar står tiden still
      Men ingen tänkte till – lite till

      Nu är åter allt normalt och någorlunda lugnt
      Jag klarade det och det var tungt
      Men nu är ytan hårdare än sten
      Ingen är förlåten – utom en

      Varför skriva om detta fenomen
      som uppstod ur turbulensen
      då när allt skulle profileras ut
      att jag minsann ställt upp
      med blommor – annat som sig bör
      eller förslag att i naturen vi kör

      Nej, säger jag som varit med några vändor
      för alla gottar sig i annans sorg
      kort och intensivt som dagens sländor
      sedan försvinner de och hör av sig sporadiskt
      men ingen till min dörr – det är för tradigt.

      Vänner skalas bort vartefter tiden går
      Ensamheten stärker individen
      som bara är jag – hela tiden
      *
      Så roligt att du tittar in och jag saknar vårt samarbete med skrivandet som vi hade en gång. Kram ❤

      Gillad av 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s