Lathet och C-vitamin

 

Rantar runt i lägenheten utan inriktning. Inga mål i sikte. Endast ett och det är att på någorlunda bestämda tider gå ut med hunden. Föresatserna finns men avböjs ögonblickligen när de skymtar förbi. Fy faderullan för att bli gammal och utanför. Vänjer mig inte. Dagarna är som berg och dalbanor. Mycket hänger på kroppuslingen som det inte ska gnällas om. Men fy fasen vad den styr. För lite C-vitamin kanske. Ska genast pressa en gammal apelsin som håller på att torka ihop. En apelsin – ett mål. Återkommer.

Nu då? Har inte verkat ännu men fick på kuppen ett andra morgonpass av gymnastik. Rev ner koppen med tandpetare på golvet. Bara ett femtiotal så där men det blev stretching av bakre regionerna.
Nu ska jag iaf fokusera på lördag och söndag då jag m-å-s-t-e agera. Den där piskan som mentalt måste fram och hela systemet m-å-s-t-e fungera, vare sig jag vill eller inte.

Lat? Jajamensan. Det har bara blivit så, och med den kommer håglösheten och som grädden på moset – apati. Som tur är kan jag raljera om det mesta i ord. Skriva rakt ut i tomma intet och kanske bli läst av någon annan, kanske lika håglös som jag och känner igen sig själv och inte fördömer.
Skrev en gång en novell hämtad ur verkligheten, om en gammal kvinna som påstod att hela världen handlade om ett veck på lakanet som hon under en hel natt låg och irriterade sig på. Oförmögen att stiga upp för att själv rätta till det. Hennes tankar som fladdrade likt gardinen i fönstret som hemtjänstpersonalen glömt att stänga. Klockan i rummet bredvid som slog sina slag genom den långa natten. Hur de första tecknen av liv utifrån, från de första flöjtande tonerna ur fåglars strupe till nyckeln som sattes i låset på hennes dörr.

Den där gamla apelsinen var nog för gammal. Men gott var det. Långtidsverkan kanske? Bättre mot kvällen på den late som då får fart. Får vänta och se. Om det då har hänt något radikalt måste jag skaffa hem fler C-vitaminer. Får ladda med en Alvedon så jag klarar promenaden från affären med dra-maten full av vad som tarvas i köksregionen.

Annars – Trevlig fredag  🙂

3 reaktioner på ”Lathet och C-vitamin

  1. Fördöma, skulle aldrig komma på fråga, jag brukar blanda upp håglösheten med rastlöshet för att få lite mer fart på eländeskänslan. Slutar likförbenat i ett intet …
    Upp och ner, fram och tillbaka i känslolivet, vardag för många av oss, men rädd blir jag för apati. Näää, där vill jag inte ha dig.
    StorKram

    Gillad av 1 person

  2. Tänker på hur du skriver om ”apati”, och tar mig en funderare.
    Jag känner så väl igen mig i det du skriver, men tänker också att om man kan skriva på det sätt som du gör, kan det inte vara risk för apati.
    Det är apati som jag personligen är mest rädd för, och i de stunder som jag själv har svårt att uppamma några känslor infinner sig den rädslan starkt. En rädsla för att till slut inte känna något alls, vare sig för sig själv eller andra.
    Men om jag tänker efter så är ju själva den rädslan en signal om att man inte är apatisk. Man kanske kan vara lite avtrubbad, eftersom man inte känner så som man gjort tidigare. Men att vara orolig, eller kanske bara fundersam över att man inte känner som man brukar är ju i sig en signal om motsatsen till apati … eller hur? Jag tror i alla fall att jag kan trösta mig med den tanken …

    Stor lördagskram till dig från mig

    Gillad av 1 person

Lämna ett svar till beskrivarblogg Avbryt svar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s