I Anderssons kohage

 

Jag var sju år. I kohagen där vi barn vanligtvis plockade smultron omkring alla stenar under sommaren, utnyttjades även till kulturell verksamhet. Tältbio.
Alla älskade Åsa-Nisse som blev skratt och glädje, om inte så värst kulturellt, men som gav hela byn ett lyft bortom vardagens bekymmer.

Så kom året 1954 och min första upplevelse av dramatik, sorg och största armod gjorde sitt intåg i mitt liv. Filmen Salka Valka. En svensk-isländsk dramafilm hade kommit och förväntningarna var höga hos mina kulturellt törstande föräldrar som lämnat ”civilisationen” och bosatt sig i mörkaste Småland. Till en liten ort som heter Dannäs och ligger vid sjön Bolmens norra ände.

Mycket folk på träbänkarna och gräset under fötterna blev en plåga för mina unga bara fötter. Svartvitt blev svart, svart, svart. En melankoli som följt mig genom åren och som använts som jämförelse när mitt vuxna liv föll in i nedåtgående spiraler. Tröst att ingenting kan bli värre än Salka Valka.

I Anderssons kohage mötte jag barndomens sommardagar letande efter smultron och i sällskap av lekkamrater. Skratt och glädje. Likväl som livets mörka sida på en flimrande filmduk, omgiven av tysta, huttrande och begrundande människor.

Det finns ytterst få bilder på en tältbio men för de som minns, har förmodligen liknande upplevelser. Annars går att föreställa sig ett tält i jätteformat. Jättesladdar in till närmaste boställe som fick hålla med elen.

Hahahahahaaaa…. äntligen ett skratt för mig själv. Vad kattsingen kom det här ifrån???

😀

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s