En gång för mycket länge sedan

 

Detta är en liten förklaring om varför det kanske inte är alla som känner euforin över den tilldragelse som just passerat och har med firande att göra. Det nedan skrivna är bara en liten del av ett liv – ett minne, för egen del. Nostalgin ligger tung vissa stunder, och trots att åren går och så oändligt mycket annat hinner hända, så kommer den smygande vid vissa tillfällen.

Det var i Maj hon kom – den efterlängtade och sköra. Inget visste vi – att hennes liv skulle bli så kort. Och som en motvikt till de tomma åren efter hennes korta tid hos mig, vill jag berätta hur det var. Hon fyllde varje stund och varje själ med kärlek. Så oböjlig inför det onda som faktiskt fanns även på den tiden. Tror inte hon en enda gång behövde känna oro eller förskräckelse över att det fanns något sådant i hennes liv. Hon skyddades minutiöst för hon var svag. En vacklande livstråd men så oändligt mjuk och underbar.

När hon var tre klarade hon av det första besöket med midsommarstång – barn som dansade och hon själv fick sitta på mina axlar. Jag dansande med mjuka ben och varsamt framåt bland alla andra.  Pappa som stod närmast stången och spelade dragspel och farbrorn bredvid som hette Lasse sjöng och visade hur alla skulle gå i ringen. Sommar, solen, en mjuk vind lika mjuk som hennes hår. Slummern efteråt mot min axel. Allt var lycka. Hon hade överlevt de tuffa första åren.
Året efter, lite starkare och kunde vara med i den inre ringen. Inte för fort – bara så där lagom. Hon hade krans i håret. Klänningen med volang och blommor på. Stora ögon i det lilla, lilla ansiktet. Smala bara ben som en och annan glodde på. Förundrade, dömande, ibland med ett vänligt leende till mig som var mor – sådana som förstod. Hon var sjuk – men ack så klok.
När hon var fem var pappa ledig och vi var tillsammans alla fyra och storebror nedlät sig att dansa med henne. Lite skämmigt, så där, för han var ju vuxen och stora karl´n, nio år. Det blir bättre nästa år, så kan hon dansa själv, tyckte han och det gjorde hon. Sommaren därefter var vi åter på Öland; solen och vindarnas ö. Hennes sista midsommardans kring lövad stång. På lätta fötter, för nu orkade hon till och med springa uppför trappen hemmavid, som hon spontant och glädjestrålande deklarerade en dag när hon rosig om kinderna kom inom dörren. Utanför på gården stod bästa lekkamraten Robert och surade för han ville att hon skulle följa med honom hem och leka. Men det var hon som bestämde och alltid vann med den list hon utövade på sin manliga följeslagare. Svag men klok och han gjorde allt hon begärde. Höll upp den tunga dörren för henne så hon kom in och som hon klart och bestämt förklarade för portvakten Gustafsson att den var för tung för henne, varpå han, på stuts, åkte till järnhandeln och köpte och monterade in sista skriket på teknisk anordning så tösen själv skulle klara entrédörren.  Portvakten i grannhuset fick hon att gå med upp i backen att plocka blåbären hon sett. Jodå, inför hennes väna väsen böjde sig alla som rö i vinden. Hon var älskad av alla.

Midsomrarna försvann med henne. Storebror var för stor och simmade i havet med kompisarna. Pappa stod fortfarande och spelade för förväntansfulla barn och inte vet jag hur han kände men han måste i andanom sett henne dansa bland alla andra glada. Jag boade in mig i sorgen för att inte släppa den förrän pappa själv några somrar efter släppte dragspelet och följde henne till de evigt blomsterfyllda ängarna.

3 reaktioner på ”En gång för mycket länge sedan

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s