Kan jag radera ett liv?

Har ju, nu om dan, tillgång till funderingar. Tankar som kommer och går och somliga stannar kvar lite längre – andra återkommer och blir till handling. Just nu pågår en process att radera 125 fulltecknade sidor i Calibri brödtext 11 om mitt liv. Från begynnelsen fram till den dag som i dag är. Liten sammanfattning av ett långt liv.

Hehehehe…. egentligen så utomordentligt fånigt. Precis som om en enkel människas liv skulle ha något värde. Strunt. Förgängligheten står som en stjärna framför mina ögon när jag om natten står på min balkong och tittar upp. Liten, obetydlig och ensam är den känsla som fyller hela min varelse. Där ute i den oändliga rymden med sina oerhörda avstånd ligger den absoluta tystnaden. Lika skrämmande som att vara glömd för de som jag inbillade mig inneha en viss betydelse för.

Nä nä, ingen offerkofta här inte. Det är fler än jag som kommer till denna insikt. Vi, som kämpar för att fylla tomrummet med allehanda aktiviteter och sen vara tacksamma för att vi lever. Motorn går på tomgång men brummar belåtet. Ännu är tanken full av bränsle som ska användas. Nåja, för att inte trampa miljöaktivister på tårna förstås, så är det en bild av en tanke.

Slutsummering:

Hon var en snäll flicka. Blyg och tillbakadragen i sociala sammanhang. Hon hade ingen direkt självkänsla. Inte mer än vad man är beskaffad med när man är barn. Hon tyckte om naturen – där hon fick växa upp. Hon såg blommorna på marken och stjärnorna på himlen. Detta följde henne hela livet.
Hon var en rädd flicka. Skrämdes av höga röster. Mörker och allt som var okänt utanför hennes lilla värld. Väluppfostrad och tystlåten.
Tonen genom livet tror säkert alla att hon var en pratkvarn och en skrattlysten och ytlig människa. Men det är fel. Hennes ton gick inte i dur. Den gick i moll. Ytan var glad och inom henne var det vemod.
Hon lyssnade mer än hon pratade – faktiskt. Väldigt lyhörd för vibrationer – intuitiv – snabb i uppfattningen om något var fel. Vågade någon gång säga ifrån, framför allt när det gällde orättvisor när andra blev påhoppade. Själv kunde hon inte försvara sig något vidare. Hon vände gärna den andra sidan till för att slippa ta konflikter.
Hon var givmild utifrån de tillgångar hon hade. Lät sig ofta utnyttjas ekonomiskt.
Impulsiv och vågade ta chanser när de passerade förbi. Glad i sång och till viss del i att måla tavlor. Hon gjorde så hon fick bekräftelse utifrån det hon gjorde. Hon förtjänade vänskap men blev ofta utnyttjad och hon upplevde svekfulla människor som hon förlät men hon hade en lång sträcka att gå innan hon kunde förlåta – om det hade gått för djupt i hennes själ.
Hon kunde inte förstå varför hon skulle drabbas så hårt genom att mista så många. Över en halv familj och sedan när hon väl funnit en viss stabilitet, en som hon trodde hon skulle få bli gammal med.
Hon var ett flockdjur. Ingen ensamvarg som många trodde. Hon behövde människorna omkring sig men på hennes premisser. Hon gick alltid när det var som roligast. Det blev för henne bästa behållningen. Hon ville aldrig besvära någon i onödan. Hon fick lära sig var hennes plats var. Det upptäckte hon inte förrän på slutet av sitt liv. En mamma som vilken som helst och ett konstaterande att mammor glöms fort.
Hon hittade aldrig den rätta vägen med tillvaron. Den tillvaro som hon trodde skulle vara den bästa. Istället blev det en flackande hit och dit. Det inre lugnet fanns inte och kanske hon aldrig lärde sig vad förnöjsamhet var? Det fick hon lära sig genom den siste av de män som passerat. Jo, en gång i tiden upplevde hon det och uppskattade det, men hon kunde inte rå för att det togs bort av något hon inte kunde påverka, och det var döden. Den fick hon sin beskärda del av.
Inte blev hon så särdeles klok på sina upplevelser. Det kunde hon konstatera på sin ålderdom. Bara det att hon bidrog med den fortplantning och eventuella framtid som ligger långt bortom förståndet.
Hon sökte men fann inget svar – hon heller.

4 reaktioner på ”Kan jag radera ett liv?

  1. Radera ingenting. Låt texten vila, låt kanske någon läsa så att du får in textdiskussion. Ett liv är oftast en intressant historia. För några få eller för många. Det vet man aldrig. Men radera inget.

    Gillad av 1 person

    1. Vad roligt att se dig igen och har fundelerat vart du tagit vägen men… nu har jag varit in hos dig och du har en inställningsknapp som jag tryckte på. Bästa knappen på länge 😀
      Var väl lite desillusionerad vid tillfället jag skrev om detta med mitt liv, men det ligger kvar. De där hålen man ramlar ner i är ibland frestande – gäller att vara ståndaktig. 😉

      Gillad av 1 person

      1. Tack! Jag har haft ovanligt mycket att göra på jobbet, med min dotter, med skrivandet och annat, men nu semester och lite mer tid. Knapp? Menar du ”följa-knappen” på bloggen kanske? Och JG känner igen mig i det du beskriver. Det går upp och det går ner 😊

        Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s