Social eller asocial

 

För ett par veckor sedan fick jag ett massutskick från vår körledare om att just ikväll den 8 augusti, ska kören samlas för att ha en form av sedvanlig upptaktsträff, innehållande gemensam pizzabeställning efter att vi kommit överens – därtill medhavd dryckjom efter tycke och smak – och så sång förstås.
Jag svarade inte alls eftersom jag i så fall skulle kontakta Monkan.
Vem fan är Monkan, tänkte jag och raderade ut träffen ur min hjärna. Vi är ju ett trottiotal kärringar som är med i kören och visst har jag lärt mig några av namnen under den första terminen under våren, men alla känner apan och apan känner ingen.

Har i hela mitt liv handskats med människor, både inom handel och vård men när jag gjort mitt är de borta. Några stannar kvar men det är efter upprepade tillfällen för att registrera in dem. Detta förfaringssätt av kognitiv minnesträning är vanligast bland oss människor, av vad jag fått erfara. Rätta mig om jag har fel.

Igår var jag för första gången in till min granne bredvid. Hon har inte varit särskilt tillmötesgående vad gäller att ta kontakt under de här två åren, så jag har helt enkelt avhållit mig. Men igår kväll blev jag tvungen. Blev inbjuden för att se hur hon hade det, vilket inte var min avsikt egentligen, men fick tillfälle att som hastigast se hur hon hade det. Hon är 90 år och hennes lägenhet var sååå vacker. Ordning och reda – vackra saker och ljuset flödade in så grant i eftermiddagssolen. Efter det korta besöket gick jag inom min egen dörr och konstaterade att jag är asocial. För genom hallen får jag kryssa mellan skor och kassar och lägenheten som ligger norr/öst var mörk och instängd. Såg mig omkring och tänkte att: var ska jag börja? Diskbänken? Tänkte och gjorde. Jaha ja, sen då? Nä, jag måste sätta mig ett tag och Bamse är inte sen att ta tillfället i akt.
Så då sitter jag där och filosoferar att jag också minsann ska fixa till det så det blir fint omkring mig. Känslan av att vara social och kunna ta emot vem fanken som kommer inom dörren. OM det nu skulle hända.

Idag är en ny dag. Har fullständigt raderat gårdagens föresatser. Tack och lov. Jag fortsätter att vara social i möten med mina medvandrare utom dörren. Från farstun till USA, som är det längsta jag varit någon gång.

Nu är dags för en äppel-smoothie till lunch och lite mer alvedon, för idag gnisslar det i rörelseapparaten.

😀