Söndag och tyst…

 

… men jag har i alla fall ändrat mitt lösenord in hit så det känns att jag har gjort en stor bedrift. Det tack vare ett gott råd från en bloggvän. Ber att få tacka så mycket för det. 🙂
Så tittade jag runt lite på manualen och konstaterade bland sidor, kategorier, menyer och fansen vet vad, så lät jag det hela bero så länge. Känner inte att det är en sådan dag för större tekniska aktiviteter.

Igår skev jag om troll och tro det eller ej så började jag skriva en saga om dessa. Med humor och friska fläktar i början – men vad händer? Ganska snart kryper allvaret in och farten tappas och eftertanken lägger sig som en stoppkloss framför fötterna. Begriper det inte. Har jag blivit så infernaliskt allvarlig? Jag som med glatt humör travat på genom livet, trots både stora och små motgångar. Min backspegel säger mig det. Något fattas, och det är klart att umgänge med positiva medvandrare har en oerhörd betydelse. För mig iaf. De där som lyfter.
Hahahhaa… Nu är jag som pensionärerna på hemmen. Inväntar höstens återupptagna aktiviteter med underhållning och annan tillgång på förströelse. Fy tusan, så det är. Men… än har det inte gått så långt, för jag har full tillgång till friheten – skaplig i huvudet och visst är jag frisk. Krämpor dör man inte av. Det gör man på hemmet. Men dit ska jag inte för jag har börjat undersöka alternativ till nytt boende. Vågar inte med ett knyst nämna det för min gamla vän sedan ungdomsåren som bor en trappa upp. Då får hon spader och säger: Neeeej, inte  nu igen!

Utanför och tio våningar ner är det dödstyst. Småduggar lite och en svag vind i trädtopparna. Tror att det håller på att lätta lite där ute. Vid morgonrundan tyckte inte Bamse det var aktuellt att nosa runt i onödan. Visade tydligt med att vända på klacken, för då regnade det ganska friskt. Hujedamej, sa han och sprang hem till entrén.

Sagan började så här:

När mor och far träffades första gången hördes det över berg och genom dal. Mor hade plockat konten full med hjortron och var på väg hemåt genom skogen, när far hade smugit sig nära inpå för att skrämma henne lite. Trodde han ja. Inte skulle han tro att hon, ensam och stark som hon var, skulle nedlåta sig till att skrämmas av en sådan klantig friare. De brakade samman i ett regelrätt slagsmål. Unga granar knäcktes och de urgamla tallarna skakade i sitt innersta över deras tumultartade framfart. Vinden lade sig i och tjöt som en galning men inte ens vinden kunde stävja mors humör. Fåglarna flydde upp i det blå, skriande ut varningar åt alla håll, harpaltarna dök förskrämda ner i sina bon och till och med skogens konung, älgen, flydde ut på myren.
Om detta ville vi barn lyssna, om och om igen, när vi om kvällarna satt runt elden inne i vår kära ombonade grotta. Vi hade hunnit bli ett antal trollungar, som mor och far kallade oss, under åren som sedan följde. Jag kom sist och blev väl mer eller mindre bortglömd eftersom jag aldrig gjorde något väsen av mig. Jag kände mig udda och det retade mina syskon mig för. Men jag älskade dem ändå, för de var snälla – för det mesta.

När vi blev lite äldre tog sig mor för att berätta lite mera vad som egentligen hände den där gången. Det gjorde hon när inte far var hemma. Viskande berättade hon, att hon blev så rädd, att hon inte kunde tygla sin ilska. Därav fick hon sina krafter och var de kom ifrån visste hon inte. De bara kom.
Vi funderade också på om rädsla kunde göra oss så starka men det fungerade inte ens när vi syskon slogs sinsemellan. Det blev gråt och gnäll och mor fick trösta. Far lade sig i och undrade varför vi slogs så ofta och naturligtvis kom det fram varför. ”Rädd… hon?” sa han och stirrade på mor. Så började han skratta så högt att det lossnade stenar från bergets sida och rev med sig både träd och buskar. Vi störtade ur grottan och såg på när sten och moras plumsade i floden på dalens botten. ”Skratta mera, skratta mera”, tjöt vi allihop men se, det gjorde han inte. Han klappade sig på bröstet så det dammade och sa att ett så stort troll som han var, skrattade inte mer än vartannat årtionde. Med det fick vi oss nöja.

En reaktion på ”Söndag och tyst…

  1. Bra början!!! *tummarna upp*

    Precis som du säger, man längtar till höstens aktiviteter. Har jättemysiga träffar på torsdagseftermiddagarna. Men det dröjer nog en månad till innan det kommer igång. Och jag var hellycklig när jag äntligen gick i pension. Därför att jag satt fast i Fas3-helvetet de sista åren. Slapp ur med livet i behåll, men med stress i kroppen som knappt gett med sig ännu. Tappar bort hur länge sedan det är! Får räkna efter på fingrarna… Jösses! Tre och ett halvt år sedan!!!
    Fast jag har inte fått nån pensionärsrabatt hos frisören än – kanske för att jag hackar lite i håret själv ibland, och att det egentligen är min dotter som klipper mig. Om hon har tid…
    Det är mycket med det jordiska.

    Gillad av 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s