Hennes namn var Onta

Ett litet utdrag från min självbiografi med anledning av en påminnelse jag fick idag. Onta är jag, bergalott och det namnet bestämde jag själv att jag skulle ha när jag var liten. Bror min kommer t.o.m. ihåg när det skedde. Det gör absolut inte jag. Därför har hela släkten alltid kallat mig Onta. På västmanländskan låter det om Ånta men på småländska uttrycks Oet tydlig och med eftertryck.  🙂

Så kom hösten efter den sjuåriga folkskolan. Mor skulle stänga ner serveringen och Onta skulle då förpassas till lämpligt ställe. Föräldrarna skulle packa och ta sig hem till Västerås, som var deras hemstad. En dag kom mor hem med en stor dagstidning. Satte sig och lusläste någonting som visade sig vara platsannonser i närheten av Västerås. Det fanns tydligen inga, men hon ringade in en annons och sa, ”ring det här numret om plats på den där skolan”. Onta tittade vad det stod och kunde konstatera att det var som köksbiträde på en privat skola för flickor. Det stod att den sökande skulle ha fyllt 15 år men det gjorde ingenting sade mor för jag ska tala med henne också. Men ring nu!

Efter att mor hade tagit över samtalet, som pågick en stund, var det klart. Onta skulle sättas på tåget – byta i Katrineholm och Norrköping och fram till Stockholms central. Därifrån gå upp till Humlegården och ta banan ut till Lidingö och därifrån en taxi till Brita Lyning-Malmsteds Flickpenson på Falkvägen 9. Onta var 14 år och året var 1961.

Visst var det ett lärorikt år. Nya människor och en helt annan värld. En litterär sådan som Onta naturligtvis inte deltog i men som hon uppfattade som sådan. Tant Brita var en dynamisk kvinna med enorm pondus och hennes make var en lång gänglig man som aldrig gjorde något väsen av sig. Han var advokat och syntes bara till då och då. En gång kom han ut i köket från matsalen där han upptäckt att Onta hade dukat åt eleverna med kniv och gaffel till pannkakan. Då blev Onta tilltalad i vänliga ordalag att någon kniv inte behövdes till pannkaka, så den kan lilla hon ta bort. Lite kul, för det följde Onta genom livet. Den enda gång hon blev tilltalad av mannen i fråga. Aldrig kniv till mat som inte behövde den. Han visste ju för han brukade äta med kungen, upplyste husmor om.
Husmor var en fantastiskt rar människa. Hon åkte buss varje morgon och kväll mellan Solna och Lidingö och det tog på den tiden över två timmar i anspråk i vardera riktningen. Inte många timmar att vara tillsammans med sina tonårsbarn.
Kamraten Liisa som var från Rovaniemi och Onta bodde i var sitt vindsutrymme tvärs över gatan. En helt igenvuxen trädgård dolde nästan hela huset. Där residerade en mycket spännande kvinna som varit journalist i hela sitt liv. Ibland bjöd hon in oss bara för att få lite sällskap och berättade t.ex att hon varit med på den näst sista resan med Hindenburg. Hon tyckte att hon haft tur eftersom den kraschade vid nästa flygning. Kvinnans rum och i den stora salen var belamrad av tidningar och böcker. I Ontas ögon som blivit fostrade till ordning och reda, var det ett kaos.

Ett år, eller rättare, två terminer på Lidingö Flickpension med prominenta elever som grevinnor och andra högt stående på den sociala stegen så nobbar Onta erbjudandet av fru Brita om att hon ville att Onta skulle återkomma till hösten och att hon var villig att kosta på Onta utbildning och i utbyte göra lite hushållssysslor. Ett visste Onta från föräldrahemmet och det var att inte ta emot allmosor, så hon tackade nej och där kanske det allra första valet i livet var lite för styvnackat. Livet hade säkerligen fått en annan vändning om hon sagt ja, men nu blev det inte så.

Följande höst gick Onta till arbetsförmedlingen och sökte arbete. Den trevliga och engagerade tjänstemannen förslog då att Onta skulle ta och fortsätta och slutföra den sjuåriga skolgången med en nioårig, men då gjorde Onta sitt andra livsval och talade om att; nej, hon måste arbeta och försörja sig – väl programmerad av mor. Och visst fanns det arbete. När han förhört sig om de färdigheter som fanns fick hon plats på Erik Nilssons musik och där fick hon sälja grammofonskivor och kom in i musikens värld. Tillgång till att lyssna på någonting utöver pop och visor som mest hördes på radion, till den klassiska musiken som senare under livet blev en tillgång för Onta. Lyftet över vardagen att det fanns något mer.

Hej då från Onta 😀

 

5 reaktioner på ”Hennes namn var Onta

    1. Är på gång lite då och då men måste gå igenom alltihop för under de sista två åren har det smugit sig in en bitterhet som inte Onta gillar. Iofs så bör den vara med, men jag vill inte att mina barn ska se mig på det sättet. I passager har jag gjort upp med det som hänt och händer under skrivandets gång, och det drar ner hela historien. Liksom. Eller också är det bra. Vet i f..n 😀
      Ser fram emot hur din bok är upplagd, för det måste ju med ALLT av både känslor och realiteter. Så det är sannolikt bra att någon annan läser ur ett objektivt läge s.a.s. Tänker på hur du haft diskussioner med förläggaren.
      Puss ❤

      Gilla

  1. Det här du, är något jag inte är ensam om att vilja läsa mer om. Onta, själva namnet får mig att tänka i karmiska banor, varifrån får en del små barn, så bestämda saker för sig? Spännande! Kram

    Gillad av 1 person

  2. Och kan du tänka att det var du som satte igång det här inlägget med ”Lidingö”. 😀
    Det året sitter som berg i mig. Kontraster, känslor, dofter och jag tror att när man är i den åldern står sinnena på vid gavel. Oförstörda och med så liten vetskap om själva livet.
    Kram och tack för den uppkomna ingivelsen ❤

    Gillad av 1 person

Lämna ett svar till bergalott Avbryt svar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s