Tänja på gränser

Vid träffen med artrosskolan i förra veckan frågades det om vad för besvär som uppkommer iom att man har artros. Övriga hade lite ditt och datt och jag gjorde lika. Sa att jag har besvär att klippa tånaglarna. Hahahahaa… Varför i he—te talade jag inte om att när jag stiger ur sängen om morgnarna måste jag hålla mig i väggar och dörrposter. För att få lite i magen stödjer jag mig runt på bänkar och diskbänk för att få på kaffepannan, hämta ur kylskåpet, ja så där ni vet som man brukar göra. Lite fram och tillbaka för hjärnan har koncentrationen på att lindra stegen som dunkar av smärta och når ända upp i huvudet. När det väl är klart och medicinering, frukost och lite rörelse ska min lilla vän ut och få sin runda. Det går sakta, fot om fot men han är lika tacksam för det. Kanske han vet att när matte kommit igång fram på dagen går det mycket snabbare.

Nåväl, denna morgon tänkte jag att jag inte orkar längre. I två och ett halvt år har samma morgonritualer förekommit, men så tänker jag till om hur det var alldeles i början. Helvetet var det, för då fick jag ingen förståelse alls från de vitklädda. Skulle gå hem och äta mer grönsaker och frukt, tyckte de.  Förmodligen betraktades jag som en svensk gammal kvinna över 70 som ville ha uppmärksamhet.

Men så läste jag ”glimtbloggen” och inser att jag inte vill byta med henne och återkoppling skedde till ”de som har det mycket värre”.

Just nu skriver jag mest för att få igång fingrarna och naturligtvis ramlar tankarna in, och för att bryta tristessen få bort det negativa och övergå till att leva på gott humör resten av dagen. Det blir ju en ny vända i morgon bitti och den kan jag ta då.

På promenaden upplevde jag hur underbart det är efter regn. Dropparna som fortfarande föll från lövverk och grenar, solen som började värma, vattenpussarna som inte ens går upp över skosulorna påminde mig om hur det regnar i Japan (såg på tvn igår). Tänkte på hur jäkla bra jag har det. Det där jag kom på för ett tag sedan. ”Jag har inte längre några bekymmer”. Nå, då så. Skärp dig bergalott och sluta gnälla om smärtor som preciiiis just nu är obefintliga så länge du sitter kvar på stolen. För du vet att det blir bättre och bättre under dagen.

😀

 

 

 

9 reaktioner på ”Tänja på gränser

  1. Så träligt att kämpa med värken, men nog är vi människor bra uppfinningsrika när det gäller att röra oss, så det inte smärtar för mycket. Hoppas din kurs komme ge dig mer hjälp med tiden, tur att du har hunden som ”tvingar dig ut” min hund gjorde mycket för mig under min jobbiga njursviktstid, tror jag aldrig kommit ut om det inte var för Watson. Fast det var sjukt jobbigt vissa dagar, så blev det i alla fall promenader vilket kroppen behövde.
    Kram

    Gilla

  2. Jo, glömde säga att min mamma alltid sa ”Det finns alltid de som har det värre.” Så den tanken brukar trösta mig, haha låter ju inte snällt, mot de som har det värre.
    När min syster hade cancer och mådde uselt, så kom den där kommentaren ur mammas mun. Min syrra blev så förbannad sa ”och hur hjälper det mig?” Tror aldrig mamma så så igen …
    Syrran dog någon månad efter kommentaren.
    Nu är jag på landet, har bakat en plåt med brytbröd som har olika sorters frön på sig, de ser goa ut, men dock lite bleka, ugnslampans sken lurade mig att ta ut dem lite för tidigt. De ska vi ha imorgon när vi äter kräftor, maken har köpt flaggspel, tallrikar och servetter, allt med kräftor på. Sonen har bakat ostpaj och någon med skinka till ungarna, imorgon ska jag fixa en tårta till kaffet. Hoppas din helg blir fin ❤ ❤ ❤ Kram

    Gilla

  3. Kära vän, du är en så underbar blandning av livets komplexitet. Hela skalan av att vara människa kan du påvisa, som den naturligaste sak i världen, och du stannar aldrig i vare sig ljus eller mörker. Du sveper däremellan, och färdas i mellantonerna … och låter oss få följa dig på dessa turer i dur och moll. Jag får alltid en varm känsla inom mig när jag läst dina rader, vare sig de får mig att skratta eller gråta 🙂
    Love you 😀 ❤

    Gillad av 1 person

    1. Du är en riktig smickrare du… nu måste jag läsa vad 17 jag skrivit om att tänja på gränser. Inte klokt längre att jag tappar minnet så fort. Senaste tiden har det uppenbarats allt tydligare och börjar misstänka att det hände något när jag blev påkörd bakifrån. För inte kan det väl va gammeln? Hahaha 😀 😀

      Gillad av 1 person

  4. Ah! Morgnarna ja! De är som de är. Men har man väl tagit sig upp, frukostat, och kommit ut nån sväng, så brukar det reda sig. Undviker att ens tänka på det de övriga timmarna.

    Mina händer blev rörligare när jag började sticka igen. Allsåå … tummarna känns ju ändå, särskilt vänstran, men i övrigt! Kanon!
    Och promenerandet artar sig också. Var nog det bästa jag kunde göra när jag började tvinga mig ut på apostlahästarna igen. Det vill säga… det är som om det är nån däruppe som tvingar mig ut. Helt utan egen planering eller vilja, händer det att jag absolut måste promenera nånstans.
    jag är faktiskt tacksam äver det, för trots träningsvärk och trötthet efteråt, så känns det bra. Känns bättre än när jag bara cyklade.
    Så det värsta man kan göra, är faktiskt att sluta röra på sig.

    Gillad av 1 person

    1. Kan det kanske vara så att alla har en självbevarelsedrift som med automatik kickar igång när det blir oroväckande lugnt i maskineriet. Både det kröppsliga och inne i hövvet. 😉 😀

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s