Långt om länge…

… kom jag i går fram till ”beskrivarblogg”s release på Östermalmsgatan i Stockholm, efter att ha åkt taxi från Centralen. Bara den resan gick på över en halv timme, för Gud vilken röra i denna stad. Hade jag kunnat gå skulle det förmodligen tagit mindre tid. Vet i 17 förresten för trottoarerna vimlade av fotgängare denna fredag eftermiddag i storstan. Och en annan sak – bara att ta sig ur Centralen och komma upp på rätt ställe vid taxiterminalen – bara det – phu.

Väl framme i det gentila huset med uppgång av ekande marmor tog jag rätt riktning mot sorlet som svävade ner genom vestibulen. Där i en smal gång hamnade jag i en flugsvärm av människor, men till slut upptäckte jag föremålet i fråga. Gav henne en bamsekram och överlämnade den glasomgärdade Martinin, som jag hade dekorerat med silver och guld-krusiduller. Flugorna surrade runt sockerbiten i fråga och jag såg mig omkring efter ”livsglimtar” – kvinnan. Jodå, där satt hon och vid hennes fötter en väska med innehåll av målarmaterial tillägnad min konstnärliga ådra som sedan länge förpassats ner i stövelskaften.

Sockerbiten skymtade förbi några gånger och jag gladdes innerligt i hjärtat av att se hur människorna ville prata med henne. Gratulera och prata ett språk som jag antog, att jag i alla fall inte var kompetent till. Jag kan ju ingenting om litteratur och skrivkonster, så ”glimten” och jag sladdrade om ditt och datt ur vardagen – kände varandra på pulsen s.a.s. och trivdes gott.

Snabbt var tilldragelsen över och jag ser en kär författarinna på ryggen när hon går gatan fram och erinrar mig mitt eget utschasade tillstånd när jag 93 hade klarat min första utställning. Själv grät jag som en dåre efter att spänningarna släppte, men det tror jag inte att Margareta gjorde. Däremot tror jag att hon sov som en stock hela natten. Jaja, jag får se hur det är med det antagandet.

”glimten”, som hade en väldigt trevlig man som kom och skulle hämta henne körde beredvilligt ner mig i kaoset i centrum. Steg av vid den s.k. plattan för den lilla biten hittade jag vidare den korta sträckan ner till Centralen. Jovisst ja. När jag var ung och skulle hem till Västerås genade jag en liten gatsnutt förbi kyrkan som vad jag förstår stått där i flera hundra år, men… var kom alla stora klossar av hus som motade min väg? Lite irrande om husknutar som sträckte sig upp mot himlen kom jag iaf äntligen på rätt köl.

Kan bli långt det här så nu slutar jag för snart ska jag iväg och hämta dottern för färden upp till Storå och förhoppningsvis en hemfärd i en lite mer komfortabel bil.

Gomorron 😀

 

 

2 reaktioner på ”Långt om länge…

  1. Kära vännen min – så mycket krångel och besvär – men jag är så glad att du kom!! Och jag sov som en liten gris hela natten tills det var dags att vakna och åka hem till mitt med fullastad bil och hund och fd maken och son – för att kalasa med några av släkten som du såg igår och några till – det fungerade. Någon dusch hann jag inte med men ingen klagade – och din nya bil ser så fin ut! Glad för det också!

    Gillad av 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s