Bara struntprat ikväll

 

Under ett liv träffar vi ca 80 tusen personer enligt ett reklaminslag på tvn. Om det är sant vet jag inte, men i mina öron låter det rimligt, faktiskt. Valmöjligheter, omständigheter och tillfälligheter avgör hur många det egentligen blir. Det beror på hur man vill ha det. Somliga kallar sig ensamvargar och väljer bort, men de blir aldrig eremiter. Det fåtalet sitter uppe i Himalaya någonstans.

Mitt i den hör röran på kanske 80 tusen, som sträcker sig som ett långt led från barndom till ålderdom utkristalliseras vissa mer tydligare än andra. Visst är det underligt? Resten finns liksom inte. Bara kontakter. Flyktiga och glömda.
Jag har vid några tillfällen gjort listor på folk jag känner. Den listan är väldigt kort men vart efter jag sett på varje namn så förbinds fler omkring den personen. En lista på 20 blir helt plötsligt 200 och om jag backar i tiden och tar det i perioder, så sväller det ut ytterligare i omfång. Jag erinrar mig skolgång, kurser, resor, arbetsplatser, släkt, vänner och deras vänner och jahaja… det tar aldrig slut.

Och ändå – ensam. Precis som så många andra. Och jag som är så sällskapssjuk. För den här ensamhetskänslan har sin motpol i samhörighet och det är ta mig tusingen inte ett dugg roligt. Knatar över golven och funderar över hur länge jag ska ranta runt och fram och tillbaka på det här viset. Vad ska jag ha samhörighet med, eller vem. Har visserligen en hund, en liten knatte som hamnat här hos mig. Vänner har jag men ingen samhörighet.

Den vise säger att man ska kunna vara ensam med sig själv och trivas med det. Dumskalle, säger jag. En del har sina tillhörigheter och ägodelar som någon form av sällskap. Grejer som har betydelse – mycket värdefulla, med minnen om inte annat. Då handlar det om samhörighet med döda ting – en trygghetsfaktor som kanske är viktig. Vad vet jag? Den där eremiten har bara en kal grotta med en liten eld. Går utanför och gnager på några rötter för att få magen att arbeta, dricker lite smältvatten och efter det kulinariska intaget mediterar han sig mätt. Jomenvisst serru. Så praktiskt och så förbenat tråkigt. Inget fotavtryck på klimatet eller miljön.

För att återgå till rubriken så har jag iaf skrivit strunt om inte annat. Rejält trött och längtar ner i sovasängen. 😀 gonatt

 

2 reaktioner på ”Bara struntprat ikväll

  1. Godmorgon, gillar ditt strunt! Hoppas du sovit gott – och att kroppen är snäll… Hur gick det med de tunga däcken? Var Siri impad av din fina bil? Här har vi just ätit frukost, ett par tända ljus trängs med alla blommor – jag har ju en sorts samhörighet, med Jan, men den känns inte särskilt dubbelriktad. Han behöver mig och jag behöver vara behövd. Så är det nog. Nu ska jag försöka vakna denna mulna och regnblöta måndag, ha det gott!

    Gillad av 1 person

    1. Däcken blev inget problem för en kruttant som Siri högg i av bara den, trots mina protester. Men du skulle ha varit med och sett hennes min när hon med sökande ögon frågade var jag hade ställt bilen. Den står där sa jag och klickade beskäftigt med automatiska låset så den blinkade till i raden av parkerade bilar.
      Tappad haka och glittrande glada ögon och när jag öppnade dörren åt henne och hon fick se den ljusa och rena inredningen trodde jag att hon skulle dimpa på ändan 😀
      Så två nöjda tanter åt Wallenbergare på Måns sol i Sala och hade en första tur i nya bilen.
      Ha det gott själv i gråvädret ❤

      Gillad av 1 person

Lämna ett svar till beskrivarblogg Avbryt svar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s