Perspektiv

Lyssnade på en nära vän idag. Hon berättade om när hennes ADH-son som då var fyra år skulle utvärderas av en kurator.
Karin, den förstående kurator-tanten, lade fram en bok med en bild av en hund på framsidan.

  • Nå, lilla vän, vad är det här?
  • En bok, sade fyraåringen.
  • Men vad är det här? frågar hon och förtydligar med att peka på hunden.
  • En hund.
  • Och vad säger hunden då?
  • En hund pratar inte – den skäller!

Nu är min vän begåvad med ytterligare ett NPF-barn. En tös som kallades Tussan när hon var liten. Hon skulle också utvärderas i mycket unga år. Fick framför sig ett stort papper med en ganska enkel labyrint. En ekorre ritad i ena hörnet och en grankotte i det motsatta hörnet. Nu var det förstås meningen att ekorren skulle ge sig in i labyrinten men se, det gjorde den inte alls. Tussan drog ett diagonalt streck från ekorren till tallkotten.

  • Men det är meningen att ekorren ska ta sig igenom labyrinten?
  • Varför det?
  • ? tja… (tystnad)
  • Han är väl inte dum heller!

Perspektiv. Allt handlar om perspektiv utifrån vår uppfattning om tingens betydelse. Normen är lika sann som för den som kallas ”norm”-al.

4 reaktioner på ”Perspektiv

    1. Det är ändå en väldig skillnad på hur de två löser frågor på helt olika sätt. Väldigt intressant att höra när H berättar. Hon plockar gärna fram det som är positivt för motsatserna … ojoj, men hon har valt sina strider. Känner en väldig respekt för Hs utförda prestation. De har båda klarat studenten med godkända betyg. H är stolt som attan. 😀

      Gillad av 1 person

  1. Jodå! Såna är vi adehåde. Rakt på. Tar inte omvägar, gör inte på det svåra sättet om det lätta sättet ger samma resultat – eller till och med bättre. Och – det kommer inte en cykel, det kommer en cyklist. Details, details…

    Gillad av 1 person

  2. Underbart rakt och solklart … bara man fattar hur extremt logiskt resonemanget är. Vi ”normalstörda” (underbar benämning som kommer från ”glada Hudik-gänget”) har en förmåga att krångla till det.

    En före detta arbetskamrat har en son med Asperger som diagnos. Han berättade hur tydlig han måste vara i sin dialog med sonen, som inte förstår nyanserna i språket.

    Pappan – Kan du hjälpa till med disken?
    Sonen – Ja, det kan jag väl?

    Inget händer och tiden går.

    Pappan – Skulle inte du hjälpa till med disken?
    Sonen – Varför tror du det?
    Pappan – Du sa ju att du skulle det?
    Sonen – När då?
    Pappan – Förut, när jag frågade om du kunde hjälpa till …
    Sonen – Och jag svarade att jag kunde, inte att jag skulle göra det … *skakar på huvudet åt pappans idioti*

    I sonens värld borde pappan sagt ”Du ska diska efter maten!”. Tänker vi ”normalstörda” efter lite så är det ju självklart rätt 😉

    Gilla

Lämna ett svar till beskrivarblogg Avbryt svar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s