Hågkomster

Kan det vara så att urskillningen av de där glömda handlingarna gjorde att det aldrig uppstod någon vidare kontakt oss människor emellan?

Tänker naturligtvis på vad jag själv ska kunna ha bidragit med, och som den människa jag är vill jag deklarera att; naturligtvis har jag själv åsamkat omedveten urskillning av andra genom ett helt liv.

Från det att man är barn sker troligtvis detta helt naturliga sätt att överleva. Fly eller fäkta s.a.s.

Jag erinrade mig när jag blev inlåst i en lekstuga, där en av de medverkande var min allra bästa vän. Tror att jag var i sjuårsåldern. Ungskocken flabbade där utanför och jag skrek på hjälp och så småningom blev det blev tyst där utanför. Så långt kommer jag ihåg och vet inte heller hur eller vilken tid det tog. Effekten av den lilla obetydliga händelsen påmindes jag om när jag inte ville träffa den där vännen efter 50 år. Jag var på resa genom min gamla hembygd (flera år sedan nu), då jag blev tillfrågad om jag inte skulle gå stad och hälsa på min gamla barndomsvän. Den där känslan i kroppen blev svar nog i ögonblicket. Hela min varelse reste sig och ville absolut inte stå ansikte mot ansikte med henne. Underligt och barnsligt, men förmodligen revs det upp ett sår ur det undermedvetna och ingenting i världen kunde förmå mig att dämpa känslan. Förstod inte då men har frågat mig många gånger om det var den lilla händelsen i lekstugan som bidrog.

Den här rannsakan om upplevelser och hågkomster kommer för mig då och då. Kanske det beror på att i det stillsamma liv jag lever, finns plats för att få förståelse hur vi reagerar. Lekstugehändelsen blev nog en startknapp för att utöver den gå igenom arsenalen av medmänniskor jag mött och brutit kontakten med.
Hur många fadäser jag själv bidragit med kan jag inte komma på själv och helt klart förskjuter jag det, precis som de flesta andra gör, och vill som alla andra vara det perfekta föredömet inför mitt eget samvete. Men de finns där, det vet jag och det  kommer säkert något meddelande från någon hågkomst vad det lider.

Vad håller jag på med? Jo, jag dammsög i allsköns ro när det ramlar in hågkomster – svor till varför jag tappade kontakten med en annan person. En mycket trevlig sådan dessutom. Men med automatik fick hon falla undan för att hennes son kränkte mig vid ett tillfälle. Hmmm. En annan för att hon falskeligen beskyllde mig för en sak som senare visade sig helt utan relevans.

Funderingen över det som varit kan för många synas utan betydelse, men inte för mig. Jag tycker det är ganska viktigt att städa upp lite grann innanför hjärnbarken, och lägger fram det hos den enda jag kan prata med om sådant här. Bergalott tar in utan recension och utan allt för hård censurering.

Nu ska det bjudas på lunch av vännen en trappa upp. Vi har pratat igenom vårt liv från den dag vi möttes då jag var 18 år och jag vet att hon och jag inte har något otalt med varandra. Och hade vi det så har vi gått igenom det och förlåtit. Båda är vi till åren komna och för all del… det fnurrar till ibland men det är snabbt överståndet, eftersom sunt förnuft och eftertanke har blivit stöttepelarna i våra liv.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s