Ann och hennes demoner

Glad-Ann är inte hemma. Vet inte vart hon tog vägen. Verkade ganska glad igår och vad har hänt under natten? Det är jag, Arg-Ann som lagt rabarber på datorn. Ha, vad mycket fjant hon skrivit den senaste tiden kan jag konstatera när jag skrollar nedåt i pladdret. Hoppetossa! Vet hon inte att det är höst och om hon nu skulle gå stad och bli opererad i höften så går hon väl antagligen och drattar omkull när snön kommer. För det gör den och om inte annat så kommer kylan och då blir det halt. Hahaha… lagom åt na. Dessutom har hon så stora planer på att ”ta tillbaka mitt liv” som hon ältar om ideligen. Hon har det ju bra som hon har det. Mat på bordet och kläder på kroppen – en stor lägenhet där vi får plats allihop och tillgång till både symaskin och målarfärg. Äh, hon har blivit lat, det är hela felet.

Lat-Ann ja. Hon ligger på soffan som vanligt. Hon stackar´n får ju inte ens plats där längre. Dessutom ska ju hundkraken få plats också. Den ja, han som bits när man ska borsta tänderna på´n. Jädrans olater och vilka friheter en hund kan ta sig begriper jag inte. Han får ju mat och klapp och promenader i en ständig ström av oss alla som bor här.

Stånk-Ann har jag kastat ut. Hon blev för tradig med sitt gnällande om preciiiis allting. Var det inte det ena problemet så var det det andra. Hart när hela gnällpaketet som var hon, gick inte att göra något åt. De andra höll inte med om det, men jag såg till att hon försvann en mörk natt. Grävde ner henne under häcken som går utefter husväggen. I huset bredvid hade det i alla fall skett ett styckmord och med det behöver jag inte tala om hur jag bar mig åt. Nänä!

Depp-Ann har hyrt en lägenhet bredvid. En etta med kokvrå. Tittar in då och då men Klok-Ann pratar förstånd med henne och tar ett beslutsamt grepp om nacken på´na och leder tillbaka henne in i sin egen lilla zoon med kokvrå. Där hör hon hemma, tycker jag för jösses vilket elände hon har spridit omkring sig de senaste två åren. Inte vettigt på en fläck hur vissa bara tar sig plats. Usch!

Klok-Ann har jag faktiskt respekt för. Inte ens när jag är som mest förbannad bryr hon sig inte ett smack, och dessutom har hon alltid en lösning till hands för att få mig lite lugnare i sinnet. Snusförnuftig kan hon vara och då blir jag förbannad förstås. Nanaa… inte värt att störa balansen med henne för hon ser i alla fall till att vi överlever, vi andra. Ja, inte Stånk-Ann som jag egenmäktigt grävde ner, men det vågar jag inte tala om för Klok-Ann.

Fjomp-Ann som bor här veckovis ibland är ute på turné med sin lilla teatergrupp. Eller hur det nu va? Skönt så slipper jag det våpet. Kvittrar och är sååå glad när hon får spela och sjunga. Fast sist hon var här hade det viss hänt något allvarligt för hon var arg över någonting som hänt. Jojo, sa jag då, välkommen i klubben!

Känner mig faktiskt inte särdeles arg av mig just nu, för det luktar kaffe och nygräddat från köket. Glad-Ann har visst kommit tillbaka.

Morsning