Kan man bli tokig av att vara utan samtal?

Funderar allvarligt på den här frågan. Det gör jag befogat, för emellanåt känns det riktigt riktigt farligt inne i huvudet. Med min objektiva blick ser jag mig själv uppifrån, vankandes fram och tillbaka utan egentligt mål innanför fyra väggar. Som ett djur i bur och kan bara tillåta och erkänna sällskapet av en hund. Jag vänjer mig aldrig, försöker bara acceptera och anpassa mig.
Det var inte så här jag hade tänkt mig livet i dess slutskede. Precis som om det skulle förklara. För jag vet så väl hur den ser ut, då jag sett det kalla faktumet hos så många äldre. Men jag värjer mig. Jag är inte så gammal – än.

Jag, jag , jag, jag… ett sabla tjat om jaget. Klart att det blir stort när den enda jag har att tala med är en hund. Telefon? Så opersonligt och ger inga vibrationer. Utom dörren? Hälsa på grannen som sitter och väntar på färdtjänst – några ord med en annan som är ute med sin hund – enstaka uppsökande verksamheter som måhända ger något kortsiktigt – flickan i kassan i matbutiken. Den lilla sociala biten av ett liv som sakta glider närmare gravkanten. Visst, vet att den är ännu mindre för en del och DET VET JAG REDAN och ja, jag är rädd.

De enda samtalen jag har, någorlunda regelbundet, är här. På en dator, och jag tackar högre makter att den finns tillgänglig just nu, just här och just i den tid som är min. Skrivandet är en välsignelse för tänk om jag skulle behöva knacka runor. När skrivandet pågår samtalar jag och häver ur mig både det ena och andra – från det gravallvarliga till det som, för det mesta, brukar sluta med att jag blir positiv och kan skoja med orden, tanken och med de som, OBS frivilligt, går in och läser här. De som orkar ta det för vad det är i stunden. De som vet att jag för det mesta kan raljera och vara lättillgänglig. Ibland läser jag själv mellan rader hos de som jag anar inte mår så bra, de heller.

Förnöjsamhet var ordet. Går det att se? Höra? Smaka? Känna? Går det över huvud taget att Finna?

Jodå. På en blogg som jag undersökt ett tag framkom att nu när den på landet boende, hade gjort vad som göras skulle, med tillhörande lövkrattning och iordningställande med ditt och dutt inför vintern, så omyndigförklarade denna bloggare om att människorna i staden inte skulle kunna förstå den fantastiska naturupplevelsen av att bo på landet och känna vilken fantastiskt inre naturupplevelse de missar. (lång mening men jag tror den går hem) Nåväl, bloggarens förnöjsamhet var väl befogad men, samtidigt ett förringande av de som inte ingick i hens egen förstående krets, som också visade den åtskillnad de gjorde på landsbor och stadsbor.

Förnöjsam hönsgård, tyckte jag, och tryckte bort mig som följare. För även vi som bor i staden kan förbereda oss inför vintern. Det skrev jag naturligtvis inte men lämnade hönsen åt sitt förnöjsamma kacklande.

Här är det bara jag som kacklar och ingår som ett höns i bur, och hur jag vill uppföra mig någorlunda hyfsat. Pratsugen till vanvett understundom och saknar det som skulle ha varit. Förbannar det som försvann av det som skulle ha blivit. Knäppt på näsan av det outgrundliga och av den hårda skola som är livet. Självömkan helt klart, men inte längre med bitterhet. Och varför inte få ömka sig själv? När det här ovan skrivna publiceras på min blogg, så har jag blivit av med den betryckta känslan av ensamhet som löper genom rummen. Någon läser – någon känner – någon kanske blir illa berörd men det är inte min mening – någon förstår till en del och andra till fullo. För hur det än är så denna dag, alla helgons dag, så ligger tankar på lur som kanske inte når upp till ytan, men som ändå finns där. Tankar om livets förgänglighet och hur kort det är.

Nu ska jag utom dörren – in i dimman som ligger så tät här att jag inte ser till grannhuset ens. Ta kontakt med dotra om att vi ska packa färdigt 70-åringens present till morgondagen uppvaktning och så ska jag tala om för den som bor över mig att jag har 40 i byxstorlek, hon som vill att jag absolut ska ha storlek 44 minst.

🙂

9 reaktioner på ” Kan man bli tokig av att vara utan samtal?

  1. När jag öser på tankar och känslor, mår jag oftast bra efteråt, fast de som inte vant sig vid mig tror jag håller på att deppa ihop totalt. Gjorde kanske det just i ordflödet, men sen kan jag lätta och gå vidare. Hänger med i dina tankar … tror jag. Vet att du inte gillar att prata i mobilen, det accepterar jag, välj själv att ringa om du ändrar dig.
    Blåser en stormvind av kärleksfulla Kramar till dig, ensam är du inte. ❤

    Gillad av 1 person

    1. Ja jädrar vad det blåste till här 😀
      Sant är det att efter ordbajserierna i deppform från mitt håll, så känns det faktiskt mycket bättre. Det måste bara få komma ut, liksom 😉
      Vi måste bara få vara den vi är i stunden då och då. Ibalnd kan jag höra att du är väldigt nere och känner att käre värld, så hon har det. Men så känner jag dig så pass nu att jag liksom vet att du alltid kommer igen. Kram ❤

      Gillad av 1 person

  2. Samtal fattas även mig som du vet, och skrivandet ersätter i liten mån. Men galna blir vi inte, varken du eller jag. Att skriva är hjälpsamt på så många sätt, ibland är det samtal jag för när jag skriver mitt sätt att berätta för mig vad som pågår – om sedan andra också läser är helt okej. Vi får fortsätta samtala så här, nu är vi på landet och väntar på att huset ska bli varmare, jag har städat pelargonerna som blommar fortfarande (några av dem) där de står inomhus, cyklamens blommor hade vissnat och är borttagna. Den kravliga lilla kaktusen är full av knopp. Molly har sprungit av sig det mesta, jag behöver inte springa – fyra vändor med tung skottkärra från bilen upp till huset räcker. Man kunde tro att vi ska vara här länge, i stället för enbart några dagar. Sonen kommer ut i kväll (ensam, skönt tycker jag, enklare då). Ha det gott och sköt om dig i dimman! Kram!

    Gillad av 1 person

    1. Datorn är en bra medel till att samtala. Lugnt och sansat och får ta den tid det tar. Som att vänta på brev i forna dagar, fast jag kan inte påstå att jag skrev till så många. Det var i en period då livet liksom öppnade sig och det fanns något utanför och längre bort från grindstolparna. Kommer ihåg att jag brevväxlade med en pojke från Mjölby. Blev förmodligen inte så mycket sagt, men tänk att varenda gång jag passerar orten så tänker jag på det. Kommer inte ens ihåg vad han hette.
      Har precis kommit hem ifrån jäntan min. Gjort iordning presenten med att åka till Coop och köpt grönsaker och frukt som vi ska lägga i en låda med en ljusslinga omkring och i toppen ska en smootie-apparat trona. Vi tror att hon blir nöjd och jag vet att hon vill ha en sådan.
      Du behöver inte gå på sjukgymnastik, det står helt klart. Skottkärror och hugga ved håller vilken som helst igång. Det är kanonbra. Skotta snö blir nästa fas men det är bara hemma hos dig, eller hur. Det är en av fördelarna med staden, där är det andra som ser till att det är gångbart. Undrar just hur mycket snö det bli i år. Har inte fångat någon mört på sistone där det tydligen går att läsa av på ryggfenorna. 😀
      Kram och ❤

      Gillad av 2 personer

  3. Kan inte hjälpa att du får mig att skratta, trots att ditt behov med inlägget är allt annat än lustigt. Mitt i känslorna lyser din humor igenom, ”tänk om jag skulle behöva knacka runor”, och där sprack mitt ansikte upp i ett leende. 🙂 ❤
    Nu när jag fixat färdigt med "pappas" nya hemsida kanske vi skulle ta tag i din bok 😉
    Få lite annat fokus, både du och jag.

    ❤ ❤ ❤

    Gillad av 1 person

  4. Ensamhet, att känna sig ensam, ja det kan man göra såväl i parrelation som i singelboende. Den känslan är inte trevlig, men n ågot vi alla upplever mer eller mindre. För när det verkligen gäller så är vi ensamma många gånger i besluten, snabba besluten.

    Jag har bott i singelhushåll i nästan halva livet. Nåja, några få år saknas. Jag trivs med singelhushåll, har väldigt svårt att tänka mig en karl in i mitt hem numer. OK, på besök, men inte för att stanna. Relation är jag inte intresserad av längre. Andra upplever singellivet som väldigt ensamt och tråkigt. Så länge vi är friska och har förmåga så kan vi ge oss ut och ägna oss åt det vi får ut något av. Värre blir det den dag då vi blir svårt sjuka eller handikappade av något slag, då kan livet bli riktigt segt och trist, misstänker jag. Då kanske sankte Per inte känns så avskräckande!?

    Gillad av 1 person

  5. Ingen fara Mia. 😀 Han Sankte Per och jag har haft många intressanta samtal, lika med en som heter Belsebub. Båda mycket belevade herrar men att få en till i hushållet??? Nejnej neeeej, jag som inte ens gillar att laga mat. 😀

    Gillad av 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s