Demonen Gnäll-Ann gråter

 

Hon vill inte vara med längre. Försöker sova fast det värker. Varje natt när hon lägger sig dunkar det i hela höften och ända ner till fotknölen. Varje steg hon tar går som ett spjut ända upp till hjärnan. När hon sitter avtar det en liten kort stund men när hon reser sig måste hon hålla sig i dörrposten som befinner sig alldeles nära datorn. Tar försiktiga steg över golvet och längtar efter Arg-Ann men hon har slut på sitt adrenalin. Lägger sig igen för det är mitt i natten och då gråter hon. Går upp igen och sätter sig i soffan och slår på tvn för att skingra tankarna. En kort stund för det går inte att sitta mjukt för länge. Dricker lite vatten och tar ytterligare en värktablett. Fasar för morgondagen då den dagliga ritualen påbörjas med att komma igång. Hitta stöd av väggar möbler och dörrposter – släpandes vänsterbenet – från sängen – ut på muggen och hinner knappt dit. Fan. Hon stånkar och stönar. Ser sig i spegeln och ser ett fårat ansikte som hon inte längre känner igen. Hon måste igång för Bamse ska ut på morgonen och kläder ska på och trappen nere i entrén ett helvete att ta sig ner för. Väl utom dörren drar hon djupa andetag för att dricka av det som ger liv och långsamt efter fot om fot kommer hon sakta igång. Varje morgon, varje dag, varje vaken timma. Tiden, en långsam och oförtruten smärta som går i vågor. Hon är trött. Utmattad. Vill inte längre. Ingen skulle heller sakna henne. En kort stund av de två som så småningom upptäcker att de kanske missat något. Kanske hon får en tanke någon gång ibland, efter sig. Men en mor är snart glömd.

Suckar och låter, ja det gör hon, Gnäll-Ann, men ingen hör och ingen ser. Hon har fostrats till att vara glad och trevlig om det är någon i närheten, dessutom ska hon vara förståndig. Klok-Ann och Glad-Ann kan dra dit pepparn växer. Depp-Ann har inte en suck att hänga med längre, hon heller. Vad hjälper det att deppa för det är något som går att åtgärda. Gnället är en långsam resignation över realiteten. Ett accepterande att, så här är det, sen är det inget mer med det.

Röntgenbilderna visade att hela kulan ligger dikt åt skålen. Inget ligament emellan. Inget som smörjer eller dämpar. Broskutväxter som ligger i kanterna. Fullt så illa var det inte våren 17 då de första bilderna togs, och ändå var de opererbart redan då enligt utsago av vitrocken. Varför ingen hjälp eller remiss då? Varför så länge? Utan stöd och från början egenmedicinering av vad handelsbod och apotek kunde sälja av smärtlindring. Efter ett år, sommaren 18 äntligen lite starkare men det satt hårt inne. Varför? Nu är snart 19 slut och idag avslöjas att det ska väntas i en kö som kan ta allt ifrån 3 månader till 6. Är det sjukvård, den där berömda goda svenska sjukvården. Nä, inte för tanter på 70 och över. Vad gör det om en tant förlorar sin livskvalitet? Nada. Hon har ändå gjort sitt.

Nu har Gnäll-Ann gnällt och hon har slutat gråta. Klok-Ann kom och klappade henne på axeln och sa att hon inte är ensam och att det är de som har det likadant och värre. Jaha, är det bra det? Arg-Ann kom och frågade om hon skulle ta fram spaden igen, men det räckte med en trött blick så dröp hon iväg.

Att få vara en av Anns demoner kan konstateras att även en sådan som Gnäll-Ann får komma till tals. Nån jädrans ordning får det va!  Gonatt!

 

9 reaktioner på ”Demonen Gnäll-Ann gråter

  1. God förmiddag kära vän – tur du kan använda dina Ann-or. Ibland behövs allihop på en gång – det är skit att kroppen får vänta på din nya höft, och att det gör in i helvete ont att använda den utslitna. Det är skit att sjukvården inte tog tag i dig redan i fjol (åtminstone) – men kanske har din Glad-Ann något med det att göra? Hon som ser vänlig och nöjd ut i närheten av andra, kanske mera så till och med på sjukhus? Skit hur som helst. Har just varit ute med Molly, och konstaterar att ryggen inte vill i början, men om jag bara tar mig bort till gathörnet vet jag att det går bättre – men det är ryggen det. Inga stora fel, men stel. Sköt om dig idag, vill hoppas att du hittar någon lättnad under dagen. Kramar i mängd

    Gillad av 1 person

  2. Kan bara hålla med beskrivarbloggen, Glad-Ann förvirrar och försenar. Känner igen mig och kan bara gå i god för att andra tycker du är en jäkel på att ta hand om dig själv och så farligt kanske det inte är. Kram ❤ Kram

    Gillad av 1 person

    1. Brukar tänka på när jag låg på förlossningen en gång i tiden och kände att nu är hon på väg ut. Sade till en förbipasserande sköterska att nu var det dags. Inte då, sa hon, det syns inte i ansiktet på dig. På den tiden visste jag bättre svar och talade om att barnet kommer inte ut genom munnen. Hon lyfte på filten och sa Ojdå. Så visst kan förmedligen man gör genom uttryck försena men jag blir heligt förbannad när de inte tror på mitt ord. Ska jag behöva skrynkla ihop ansiktet och gråta och kvida som en tok? Inte min stil fast skådis som jag är klarar jag inte ens det. Jag blir faktiskt kränkt när inte mitt ord duger. Löjligt kanske men det handlar om respekt inför den man möter. Iaf inom vården där jag själv arbetat.
      Tror säkert att du är samma typ av människa som jag och till fullo förstår dilemmat.
      Kram ❤

      Gillad av 2 personer

      1. Fattar precis. Vid min andra förlossning var det en kompis till mig som jobbade, hon pratade med mig och undrade om jag ”ville ha en kopp te?” Ja, tack, sa jag. När hon kom tillbaka några minuter senare födde jag vår son, hon stod där i dörren med tekoppen och blev helt ställd. Sa sen, att hon inte fattade att det var så nära, själv vrålade hon och förde ett jäkla liv när hon födde, hon hade fyra ungar.
        Att bli ifrågasatt avskyr jag, som om inte jag känner min egen kropp. Första förlossningen började vattnet rinna tidigt på morgonen. Ringde BB. Vänta hemma på värkarna sa hon. Ringde flera timmar senare, när det hängde blöta handdukar efter badkarskanten. Affären var inte öppen så tidigt, maken fick stå vid ingången när de öppna och handla bindor. Då vid samtal två blev jag utskälld för att jag inte kommit in?
        När jag kommit in trodde de att jag hade kissat på mig i många timmar … förbannad blev jag, men en undersökte mig och konstaterade att det var vattenavgång. Sen vid lunch 13-tiden sövde de ner mig, det hade inte hänt så mycket, sa de. 15.47 är jag klar med födandet, det gick snabbt, men var svårt då de gett mig något slags sövande Ketamin? muskelavslappnande, hittade inte musklerna när jag skulle ta i. Så, vi har våra historier, lever med dem. Puss påre!

        Gilla

Lämna ett svar till beskrivarblogg Avbryt svar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s