Söndagens betraktelse

 

När jag skriver så kommer plötsliga hågkomster. De där stråken av stigar och igenvuxna vägar som fanns i min barndom. Utan anledning och mitt i mitt skrivande dyker bilder upp. Kanske det är när jag stannar upp ett ögonblick för att låta berättelsen komma vidare? Jag vet inte. Nu kom den gamla körvägen mellan två bondgårdar upp. På en plats från mina barnaår då jag var tvungen att ensam ta mig fram till de flickor som var i min egen ålder. Nja, något äldre vill jag minnas, men välbärgade med många leksaker. De hade sådant som jag aldrig ens varit i närheten av. Dockskåp, vagn att sätta dockorna i på promenaden, dockkläder, ja, det som blev och var ett himmelrike för min, kanske något torftiga leksakstillvaro. Men vad gjorde det, för väl hemma igen var det glömt.

Men vägen som ledde ut till den där världen var inte så lång men det fanns grindar att öppna och nogsamt stänga. Hjulspåren igenvuxna och oanvända under lång tid. Gräset nådde ända upp till midjan och slyet började göra sitt intåg utan åderlåtning. Ingen gick, ingen körde längre på denna genväg mellan två gårdar. Bara jag, som i sommarens humlesurr och varma sol på ryggen knatade vägen fram till något som var en längtan till någorlunda jämnårigt sällskap och lek. Stället hette Granelund. Flickorna kallades Granelundsflickorna. Vad de hette är glömt. Nu hade jag inte min hemvist i någon bondgård men väl att mor och far köpt en bit land av en av dem, och byggt en villa till sig och sina tre barn.

Igår var jag ut till min bror som bytte mina däck till vinter och när vi träffas så kommer gärna hågkomster från barndomen fram, och han som jag skriver om det som var. Våra små men kanske viktiga dokument till efterkommande. Det är roligt, tycker vi båda. Han berättade då att mor, som var en otrolig kraftkvinna, grävde för hand det mesta av utgrävningarna av den grund som huset skulle stå på. Det var i sluttning och där i hålet byggdes ett suterränghus. Min barndoms fantastiskt vackra plats, där allt formades till det som blev jag. Hur, vartefter jag växte de där åren vidgades världen med dessa stråk av övervuxna vägar där bara häst och vagn varit de enda fordonen.
Än idag begriper vi inte hur de tänkte, de där två. Stadsbor som under kriget tagit sin tillflykt söderut i landet, från ett ägg i veckan på kort och att i smyg om nätterna samla brännbart på söder i Stockholm vilket var förbjudet. Kanske gjorde de det enda rätta, och för mitt vidkommande gjorde de mig en stor tjänst.

En reaktion på ”Söndagens betraktelse

  1. Där fick du mig med på din barndoms vandring i sommaren. Kände för ett ögonblick solen mot min arm, och hörde surret från gräs och blommor. Så fint berättat, kring minnen från en svunnen tid.
    Kraaaaam ❤

    Gillad av 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s