Promenad både utom och inom

Visst är det grått, men när vi stannar till på vårt stråk och Bamse har har nosen i lövhögarna och jag tittar upp emot trädtopparna så rör sig inte en enda kvist. Så där förunderligt stilla så man kan tro att världen håller andan.
Men det gör den inte för när vi är inomhus igen står radion på med allehanda informationer om vinddraget där utanför. Stänger då snabbt av den för att behålla friden en stund till.

Lyssnar lite när jag sitter här och inte har en aning om vad jag ska skriva. En liten susning i högra örat men den betyder bara att den kan uppfattas pga tystnaden omkring. Nu börjar tankarna gå till den där eviga tystnaden så det är bäst att jag tänker ut något om motsatsen.

Jo, där kom det en hågkomst. Sist jag var på den sk sjukgympan befann sig två damer på motionscyklarna, ivrigt och högt språkande med varandra om ditt och datt. Lokalen är inte särdeles stor och jag försökte i det längsta att stå ut med pladdret men fick ge mig innan humöret skulle rinna till och dra till med något dräpande, för det är helt klart tillåtet att prata som man vill inom de väggarna. Jag gick därifrån efter en halvtimme och tänkte att jag går inte hit igen. Så har det också blivit. Det finns fler alternativ med stans största och mest väletablerade inrättning där det trots mycket folk är en avspänd och tystare atmosfär. Där hänsyn till andra tydligen är allmängiltigt och respektfullt.

Sådana här saker som jag upplever numera tror jag ingår i åldrandet. Efter ett helt liv ute bland människorna och i det stora bruset av liv, vill jag ha tyst omkring mig. Men inte alltid och det är när jag själv väljer. Som t.ex när julkonserten i Vingåkers kyrka går av stapeln. Stor kör och Daniel Svensson som solist. Oj, då får det låta så hela kyrktaket lyfter.

I år ska jag ta med mig systerdotter med sin familj. Jag har gjort att det har etablerats ett vänskapsförhållande mellan Daniel och hans familj och hennes dito. De har båda barn med NPF-diagnoser och har numera ett givande och tagande utifrån sina upplevelser med deras respektive och avkommorna. Ursprunget har i sin ständiga cirkulation av händelser sin början redan i min egen ungdom, då jag blev god vän med Eva som är mormor till Daniels barn. Cirklar som sluter sig och som är, vad jag tror, något som verkligen existerar. För trängre är inte kretsen runt en människa att det på underliga vägar mynnar ut i något positivt. Gammal vänskap rostar aldrig. Det är så sant i det här fallet.

Nu har jag promenerat färdigt för denna morgon och nu blir det kaffe, (igen). 😀

 

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s