En liten hård nöt kvar i hjärtat

 

Något som slog mig i de olika sätten att åldras står som rubrik idag. Jag har en liten nöt som jag måste bli av med. Tror säkert att det finns en sådan hos fler än mig. Något som ligger djupt begravt och det gäller att komma på vad det är. Att vara sin egen psykolog och förstå vad som händer vartefter åren glider iväg, kommer tankar i den ensamhet som vartefter uppstår. Att fånga det som ska ge lugn och få bort all oro måste ändå vara något fundamentalt? Viljan att komma framåt och få lösningar som ska befria den enskilde åldringen att kunna få dö i harmoni med livet.

Nu är det inte så att alla är ensamma, men egentligen är varenda människa en öde ö. Två kan gå bredvid varandra och inte ha en aning om vad som sker på den andres landamärer. Nu råkar jag vara alldeles ensam och det har jag funnit mig i, fast inte riktigt accepterat ännu. Det är inte nöten, det vet jag bestämt. Den ligger djupare än så. Jodå, jag vet att löken används i undervisning om själens/psykets beskaffenhet och att skala av blad för blad, men lök eller nöt – en nöt är, fan i mej, svårare att knäcka.

När ändå trasmattans inslag är utnötta av tusende steg, så skymtar varpen fram och trots stegen som inte upphör så nöts även den in till ett smärtsamt kläm varenda gång. Precis som min egnhändigt ihopsnickrade och pågående höftusling i gångandet fysiska framåt. Det gör ont. Precis som den där nöten som ligger och skaver.
Inte så lätt att i ord förklara vad som pågår. Bearbetning och försöka förstå vad livet gått ut på. Om det bästa blev gjort eller inte, eller om jag kan förstå och ta till mig att; det bara är så. Utifrån det lilla jag visste – det lilla jag förstod – det lilla jag utvecklades till osv. så kanske det så småningom klickar till någonstans. Helt klart inte i nöten men väl i huvudet.

Börjar hålla med en god vän som tycker att november är en skitmånad. Idag lutar även jag mig åt det hållet. Tror att det är en av de värsta novembermånaderna jag upplevt. För visst har de även förr varit tråkiga, men nu i år känner jag varför och det är för att vare sig kropp eller huvudet klarar av det som var förr om dan. Åldern är inne med små lömska steg för att tala om att nu börjar det bli dags att röja upp lite. Bara för att få må bra. Nä, bättre!

🙂

 

 

2 reaktioner på ”En liten hård nöt kvar i hjärtat

  1. Kram vännen – snart är november överlevd, och kanske din nöt knäpper av sig skalet framöver – annars är det kanske så att de flesta av oss aldrig tar oss fram till skavet. Det kanske inte är avsikten med livet, att förstå, men möjligen att acceptera? En dag i taget. Det blir vår nästa år igen – sköt om dig och gå försiktigt!

    Gillad av 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s