Enda gången jag är kyrklig…

… är när jag besöker en sådan för att få mig musik med närvaro till livs. Ord går aldrig in men det gör toner. I Vingåkers kyrka ska det spelas in en julkonsert som ska skickas ut i etern av SVT på Julafton. Då är naturligtvis inte ortens egna sångare med förutom en barngrupp, utan det kommer åkandes proffs, förstås.
Det är som det är om det – vad jag tycker. För folket i sig har ingen talan – de får inget att stoltsera med för egen del eller att få ha som en stor livshändelse som t.o.m. kan leva kvar i mannaminne, eftersom släkten följer släktens gång. Halleluja – amen.
Hur som haver så fick jag lyssna på ortens sammanslagna sångare och det blev en fantastisk upplevelse. Slök det som dryckjom. Daniel sjöng med bravur och håret reste sig på armarna vid sista tonerna av O, Helga natt (Adams).

Nu ligger det i minnet och i knoppen. Hemma igen och bläddrar igenom här för att se vad som hänt. Har en ny följare och det är så roligt, men när jag går in och läser vad som hänt honom blir jag ledsen. Han har fått uppleva att bli nedslagen på öppen gata och då kommer ett minne rasande in i min bank av egna erfarenheter.

Det var 1988 och min son var 17 år. Vi var i sommarstugan och det var midsommar. Han och en kompis tog båten över Storsjön för att uppleva något annorlunda i Hammarby Folkpark där det skulle vara lite större jippo. Och för all del tänkte jag och förmanade dem att ta sig hem före tolvslaget. Inga ungar kom hem men till slut knackade det på dörren och utanför stod kompisen – ensam.
Med den upplevelsen vet jag hur det är när benen sviktar och inte riktigt bär, dessutom med frågan inne i huvudet om han ramlat överbord. Stirrar mållös och pojken öppnar munnen och frågar om Joakim är hemma. Han hade försvunnit efter att han blivit nerslagen.

För att göra en lång historia kort blev kontentan att jag for som en skottspole mellan Kungsgården och Hammarby. Sprang varje gång genom skogen ner mot sjökanten och ropade, nej vrålade hans namn i natten. Tänkte att han gömt sig och vid fjärde vändan kom han smygande ur buskarna fullständig nedblodad och helt slut. Han berättade att han hade sprungit för livet ifrån de fem misshandlarna som höll både armar och fötter och en som satt över magen och bara slog och slog, dessutom sparkades han i huvudet och bålen av träskor. Han hade sprungit åt fel håll och hamnat tvärs emot sommarstugan i ren desperation men besinnade sig när han hamnade i ett kärr och vände tillbaka. In till lasarettet, undersöktes och fotades och efter två år kom rättegången. Ingen påföljd för grabbarna som hade stått för misshandeln och en av deras försvarsadvokater tyckte att fotona på min sons huvud var väl ingenting att oja sig över. Inte heller togs det någon notis över vad vittnet till händelsen berättade vad han sett. Frivilligt, och hade åkt över 60 mil enkel resa, för att stå i försvar för min son. (Fy vad mitt hjärta bultar bara jag tänker på händelsen.)

Blev det andra följder. Ja, helt klart. Min son fick, visade det sig lite vart efter, en personlighetsförändring. Fortfarande den kärleksfulle sonen men helt klart en tystare människa.

Phuu… andas bergalott! Du vet så väl att världen är full av ondska och aldrig att den försvinner med religion. Inte ens med ett evinnerligt halleluja amen sagda genom tvåtusen år.

 

 

3 reaktioner på ”Enda gången jag är kyrklig…

  1. Kram vännen min – vilken otäck händelse – det finns överallt, det onda – men det gör tack och lov även det goda (jag är inte heller religiös, men kan dela ditt intresse för kyrkor som rum, och som rum för musik) – sköt om dig och ha det gott!

    Gillad av 1 person

  2. Här tänkte jag dra igång och berätta om mina underbara stunder med musik i kyrkor, men huga så otäckt med din son, det tog över. Tänk redan då, lät de ondskan klara sig vidare till nya attacker, i nutid går jag som i ett ständigt rus av frustration och ilska över hur våldet tillåts bre ut sig. Snart inte en ort som inte fått smaka på, varje attack skapar ringar, så om inte så lång tid kanske de som är blinda och nöjda med vårt nya samhälle själva får smaka på, via anhörig som skadats eller själv fått smaka på berikningen.

    Gillad av 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s