Första mötet med tomten

Det börjar bli kväller här hos mig och hur som helst när tankarna löper så kommer jag ihåg det här första mötet. Kan inte påstå att mina föräldrar var några pedagoger precis – fanns väl inga sådana bland vanligt folk som var födda i början på 1900-talet. Vet att far läste om Einstein, Freud och Jung, men tror inte han praktiserade lärdomarna på sina barn precis. Det var den handlingskraftiga kvinnan bredvid som stod vid det rodret.
Hur som haver bodde vi på landet där inget världsomspännande visade sitt ansikte för en treåring. Iofs gör det förmodligen inte det än idag. På nutidens barn, menar jag. Fast de ska visst ha ”plattor” i en del förskolor som ska vara utvecklande på något pedagogiskt vis. Kreativiteten inom teknologin ska befrämjas antagligen?
Men där borta i mina första år fanns bara familjen, hunden och katten och så igelkotten förstås. Han fick dricka av mjölken först när mor ställde ut ett fat om kvällarna. Sen drack katten och sist hunden. Gräset var grönt under fötterna om sommaren och vintern vit som vykort.

Den första julen jag kommer ihåg med tomten som kom inom dörren, utklädd och med skrämmande stämma dundrande fram frågan om det fanns några snälla… osv.
Jag blev vettskrämd och dök ner bakom en soffa som stod på dikt i rummet. Där blev jag sittande och skrek som en galning tills tomten förpassades ut igen och jag svalde skräcken och blev tyst. Så långt kommer jag ihåg och mönstret på baksidan av den gröna soffan minns jag också. Visst är det ganska häftigt att nu vid min ålder minnas ett mönster på en soffa och skräcken för det plötsliga uppdykandet av en tomte. Det sitter väl förankrat.
Vad jag minns, eller rättare inte minns, är om det någonsin kom fler tomtar hem till oss. Kanske mor och far var så pass pedagogiska att de lät bli och någon träning mellan jularna fanns ju inte att tillgå. Då var ju allting som vanligt.
Nu om dan matas barnen med visuella tomtar redan vid ”paddan” i november och det kanske ändå har en mening om att möta tomten innan han står i dörren. Vad vet jag.

Undrar just om det är fler än jag som minns sitt första möte med tomten? Klart att det är. Hjärnan minns saker bättre, och inte heller glöms det bort, om det är förenat med en känsla. Lycka, sorg och rädslor är några känslor som sitter där de sitter. En doft kan påminna om en händelse som legat dold i en hel mansålder. Nu om dan är det allom bekant.
Men en annan sak om dofter. Det kom jag på nu. Det är att vi i vår ungdoms dagar av människosläktet gjorde precis som djuren gjorde för att hitta rätt partner. Vi luktade in oss. Å de ä visst alldeles sant.
🙂

 

 

 

6 reaktioner på ”Första mötet med tomten

  1. Jag kan inte säga säkert att jag minns det FÖRSTA mötet, men jag har i alla fall ett TIDIGT tomte-minne.
    De första jularna i mitt liv firade vi hemma hos min mormor. Dit kom mormors alla barn och barnbarn. Eftersom jag är äldst bland kusinerna på mormors sida var vi inte så många barn då. Sedan övergick vi ganska snart till att mormor reste runt istället mellan sina 3 döttrar (mamma och mina 2 mostrar), och sov alltså över var tredje jul hos oss.
    Men den här första julen som jag kan minnas var jag nog bara 3-4 år, och jag kommer ihåg hur jag stod vid sidan av dörren till vardagsrummet och tittade upp på tomten som kom in i med julklappssäcken. Jag minns hur jag så upp under lösskägget och såg pappas eget skägg där under.
    Det som alltid varit konstig med mig är att jag aldrig varit särskilt rädd för sådant som många andra barn varit rädda för … typ tomten eller mörker mm. Jag funderade aldrig över om tomten var en egen person eller ej, och såg på tomten som en rolig lek. Jag har alltid vetat att det var pappa, även då. Jag minns hur jag konstaterade att jag tyckte det var synd att han inte dolde sitt eget skägg bättre … hahaha (otacksam unge att försöka lura)
    Jag minns också att mamma sa, ”Tänk vad tråkigt att pappa missar tomten i år igen”. Jag pekade på pappa och sa, ”han är där …”, och tyckte alla vuxna verkade lite konstiga som inte visste det. 😉
    Men pappa gick tomte varje år ändå, som en del i traditionen. Så fort han sa att han skulle gå och posta brev eller köpa en tidning så ökade pulsen radikalt … Det var jätteroligt och mysigt … och jag tror att pappa gillade att vara tomte. Det kändes så 😉

    Gilla

    1. Med det här fick jag ett annat minne i tankarna och det var när min systers förstfödde mötte tomten allra första gången. Han var 3 år och morfar hade klätt ut sig och var helt dold innanför mask och rödrock. Han blev avslöjad direkt då pojken säger: Det är ingen riktig tomte, det är moffar.
      Näähää försökte mormor befängt förklara varvid pojken bestämt sa: Nä, det är moffar för han luktar som moffar.
      Förklaring = Morfar luktade ständigt tobak – rökte som en borstbindare. 😀
      Kramen ❤

      Gillad av 1 person

  2. Mina minnen är få från uppväxten och tomten ingår inte i dem. Jag har sedan jag blev njursjuk/svikten, dialys och transplantation otroligt dåligt minne från förr. Minns inte ens alla turer vi gjorde med husbilen, som inte ligger så långt bort i tiden. Läste på Fb på vår njursida att så otroligt många fler var utan minne efter alla dessa turer. Om det är medicineringen eller den psykiska pressen av att inte veta om man kommer få en ny njure eller dialys resten av sitt liv eller kombinationen vet jag inte. Minnet är verkligen uselt. Men jag har så klart minnen som är bara mina, mormors ena kudde kan jag om jag blundar nypa i och känna det blåa svala sidentyget knöla sig mot dunet i kudden. Känns lika tydligt som din soffbaksida.

    Gillad av 2 personer

Lämna ett svar till livsglimtar Avbryt svar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s