I natt sov jag med öppen dörr.

Medveten handling efter att ha hängt över både köksbord och toa i ett par timmar. Tänkte att jag hade ätit något tok men magen var sop tom. Fick bara upp vattnet jag inmundigat mig. Det började när jag skulle slå ihop mina blå och Bamse kröp ihop vid fötterna, nöjd och tänkte väl att äntligen ska tanten lägga sig. Började med värk från mellangärdet – upp genom bröstet till halsen och ut mellan skulderbladen. Fan, tänkte jag och började misstänka en infarkt men jag slog bort tanken under tiden som jag rantade fram och tillbaka över golvtiljorna. Förberedde mig med att låsa upp dörren utifall att. Satt på sängkanten och funderade på om jag skulle ringa 1177 och fråga lite men det gav jag 17 i. Då hade det blivit rekommenderat en Alvedon och sömn. Härvidlag känner jag mina löss på gången och båda råden kan jag fixa själv. Det hela släppte efter ett tag, som sagt, och idag är jag som vanligt igen. En liten varning kanske och ingen rolig sådan eftersom det var så ihärdigt och gjorde så förbannat ont.
Det är många tankar som passerar och klart det skulle vara trevligt att ha någon bredvid i sådana stunder, MEN jag kan ju ”prata” av mig här. Precis som jag till slut gjorde här om dagen när jag skrev till ortopeden om hjäp:

Ett rop om hjälp!

Från våren 2017 har jag fått gå fot om fot, efter besöket hos Läkargruppen. Ingen förståelse att jag handlöst fallit på rygg och på snedden ner på en glashal utetrapp, där jag låg och konstaterade att ”det här gick åt helvete”. Upp igen, ruskade på mig och in i huset igen för där låg min make på sitt yttersta. Ingen tid att tänka på mig själv i den stunden. Ett år fick gå i ultrarapid och egenvård, fot om fot med hunden som tvingade mig ut.

*Sommaren 2018 fick jag utskrivet Alvedon Forte efter att ha frågat om Konsum och ICA skulle vara de enda som skulle ge mig lindring. Blev även remitterad till ortopeden som avskrev mig under sex månader eftersom jag rökte, det jag börjat med sommaren 2017 för att hjälpa mig själv i balans eftersom jag inte kunde sluta gråta och tänkte ta livet av mig i sorg och i den ständiga smärtan från ryggslutet.

*Sommaren 2019 i augusti, blev jag äntligen remitterad till ortopeden. Ni tog emot mig under november månad och jag står nu i ”kö” för operation och fick med mig hem att det var en väntetid på; från tre till sex månader.

*Summa summarum; Återigen står jag och ser ner i asfalten 10 våningar upp i ett höghus och räknar ut hur lång tid det tar att slå i backen. Få slut på varje steg som ger smärta – som gör slut på all förväntan att livet har en mening – innan dess, få min friskvårdskonsulent, pudeln Bamse, att finna ett nytt hem eller avlivas. Artrosskolan är avklarad men det som lindrade då har flugit sin kos eftersom jag inte längre, vare sig vill eller orkar, leva längre. Från första veckan i februari 2017 fram till dags dato har det gått nästan TRE ÅR av ett helvete som inte är värt att befinna sig i längre. Om jag levt på 1800-talet hade jag haft full förståelse. 

Tja, det är bäst att ta i med det tunga artilleriet för att över huvud taget få respons på de 2000 tecknen en patient har sig tillgodo. Allt är sanning förutom att jag avskrivit hoppet från balkongen eftersom den ligger över huvudentrén och oförsvarligt om någon skulle befinna sig i vägen. Men tanken har funnits och om det är en metafor för något annat tillvägagångssätt återstår att se. Beror alldeles på hur svaret blir.
Så här har jag det. Kan tyckas vara en bagatell men fysisk smärta påverka psyket. Galghumor är bra och jämförelser med andra utsatta är också bra, men ibland räcker det inte till när det känns som jävligast.

Alltnog, livet går vidare. Har vilat här hemma i lugn och ro efter två dygn av förlustelser under julen på annan ort och med vänliga människor. Pratat med munnen, lyssnat med öronen och inte bara använda skrivna ord, som jag ändå betraktar som en välsignelse.

För fem år sedan lovade jag att jag i den här bloggen skulle kunna släppa fram, inte bara det som är skojigt, utan även det som hör till livets avigsidor.
Så, nu är det gjort. Jag har tagit steget och det är bara för var och en att ta bort mig ur registret som obehaglig närvaro i bloggvärlden.

Så var det med detta och det känns skönt att få ur mig skiten. 😀 Livet går vidare och en dag skiner solen igen. På oss ALLA.

 

 

En reaktion på ”I natt sov jag med öppen dörr.

  1. Kära vännen min, tur att din balkong ligger precis över porten! Det är för jävligt att ha så ont som du haft så länge, det är för jävligt att behöva vänta så på någon lindring; bra att du skrev av dig, både till ortopeden och här! För du har väl skickat din text till ortopeden? Massor av kramar till dig – det onda i natt kan ha varit en så kallad tyst infarkt, du borde kolla upp det också! Du får inte bara diagnosticera dig själv och ta ännu en Alvedon, beskriv det onda som du gjorde här, ring VC i morgon! Kram

    Gillad av 2 personer

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s