Kåseri om talets gåva

 

Att läsa andras bloggar ger, liksom helt naturligt, lust till att fördjupa mig lite vidare i olika ämnen. På förekommen anledning idag, efter att ha läst om en intressant iakttagelse över beteenden på ett café så erinrade jag mig ett 18 år gammalt kåseri jag skrev efter några händelser som verkligen hände och hade hänt. På den tiden skrev jag för en tidning varje vecka så det vara att blanda orden för ett litet leende hos läsarna i alla fall.

*
Jag pratar för högt. Det blir jag varse när jag för ovanlighetens skull får den äran att fika på stan, tillsammans med dottern och hennes kompis. Två fräsiga, trendiga tjejer i tonåren. Oj, vad de skäms över mig ser jag. Ett fräsigt, trendigt nyöppnat café och tääänk om det kommer någon som känner igen dem. Ve och fasa! En pratande morsa som hörs långa vägar. Så jag dämpar tonen för att vara till lags och smälta in i miljön.

Då, ramlar det ner en mormor med en söt liten flicka i femårsåldern, vid bordet närmast. Högljutt, på dalmål pratar hon med sitt barnbarn och ungen skäms inte ett dugg. Mormodern skrattar och babblar på och våra blickar möts för ett kort ögonblick. Hennes leende blir inte besvarat på rätt sätt av mig, och det stör mig nu. Jag hade hunnit pressa ner mitt högljudda beteende till hemstadens tysta och avfjärmande attityd. Dottern med kompis lämnar mig för de ska gå i affärer och jag blir ensam en stund. Konstaterar att alla som sitter där omkring mig på Cafét, pratar tyst och försiktigt. Utom mormodern och flickan förstås, som förblir de naturbarn de är. Och jag njuter.

När jag väntar vid busshållplatsen dyker den lilla flickan upp med sin mamma. Hur visste jag det. Självklart! Mamman pratar lika högt som sin mamma. På lika brett dalmål som mormodern inne på Cafét. Barnet kånkar dessutom på en ganska stor kartong. Då släpper min tystnadsspärr och jag frågar vad det är för spännande i kartongen. – Det är en hamster, säger flickan lyckligt och vi har dialogen igång. Vi avslutar samtalet om hamstern när jag upptäcker mormodern komma haltande runt knuten och jag reser mig och erbjuder henne min plats på bänken. Hon tackar och hamsterägaren som sitter ytterst på kanten och pendlar med benen är med i det höga, nu trehövdade pratandet. De stiger alla tre på bussen norrut och jag känner att jag skulle kunna tänka mig att kliva på jag också. Tror bestämt jag flyttar till Fagersta. Där pratar folk högt med varandra. Alla hör vad de säger och ingen skäms för sin röst eller sina ord.

Varför är det skamligt att tala högt? Kommer ihåg en gång på ett tunnelbanetåg, då en äldre ”alkis” började prata med mig. Han blev väldigt överraskad av att få ett högt och ljudligt svar och det resulterade i ett mycket trevligt samtal mellan några stationer. Han var från Göteborg och hette Göte. Lätt att komma ihåg eller också ljög han. Medresenärerna däremot satt tysta som möss och såg helt chockade ut. Hur kunde jag som såg så amper och välstädad ut vilja prata med en ”sån där”? Det var länge sedan, och nu för tiden kanske det går att prata med främmande människor på
tunnelbanan också.

Tala högt och tydligt i telefonen är däremot ett fenomenalt vapen om man vill ha sina ärenden framförda. Försök med landstinget. Jättebra träningsobjekt. Där går det inte an att vara undfallande för då hamnar man längst bak i prioriteringen. Ett leende på läpparna är viktigt att klistra fast först, för det hörs det också. Vrid sedan upp röstvolymen och braka lös i telefonluren.

Eller göra som en god vän jag har. Han föredrar direktkontakt. Han blev lovad ett kärlkirurgiskt ingrepp före sommaren, för se, det var viktigt att det blev åtgärdat omgående för annars var det risk för amputation av benet, sa doktorn.
Han väntade i två månader och den första juni stod han i receptionen på berörd avdelningen och talade om att: ”Jag är här nu, för sommaren börjar idag den första juni!”
Det blev ursäkter och kanske det inte var så farligt heller, men innan hösten måste det åtgärdas sade doktorn besvärat.
Nu börjar det bli höst och min vän funderar på att infinna sig i receptionen och tala om att hösten är kommen. Får se hur det går när september tar slut. Sannolikt blir det uppskjutet till juletid om han inte går sta´ och får benet amputerat innan dess. Men det finns det som är värre säger min vän, ”Jag får vara glad att det inte är fel på huvudet.”
*

Tack för hågkomsten, om mitt djupt liggande gamla kåseri inne i datorn, till berörd klurig och filosofisk gubbe 😉 😀

 

 

2 reaktioner på ”Kåseri om talets gåva

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s