Det är bra underligt…

… att från morgonens plågor fot om fot, numera med käpp, glöms bort när det väl är kväller. Lika de tre år som gått i samma soppa då jag betraktat livet som ett inferno av både krämpor, sorg, ensamhet och bekymmer. Det existerar inte ens i hjärnan. Den vet bara om att det har varit så. Inte mer med det. Tiden är därmed inblandad och visst kan det rivas och slitas i byket men det finns ändå en distans.
Hjärnan måste vara en otrolig apparat som sorterar, kanske in i olika fack där det ligger allehanda skräp. Visserligen går det att plocka fram och beskåda men då på ett mer objektivt sätt. Om nu inte denna enkla filosofi är tillräckligt intelligent, så får den stå för mig i alla fall.

Det som är bra är att just nu är promenaden med Bamse avklarad. Frukosten inmundigad. Påtåren av morgonens kafferanson står bredvid mig och fingrarna får komma loss i dagens första jympapass. Hipp och hopp och heppla, se hans lilla faster. Fingrarna vet själva vad de ska göra numera och vad de gör bryr jag mig inte heller om. Igår tillbringade jag 10 timmar tillsammans med en arbetskamrat och vän sedan 30 år tillbaka. Återupptog där vi blev avbrutna för några år sedan och avhandlade det mesta som går att uppbringa hos två överåriga gamla flammor. Munlädret välsmort hos oss båda och många skratt. Som vanligt i förtroende vågade vi ventilera både om politik och sex. Två mycket känsliga ämnen som normalt bör behandlas försiktigt eftersom vi båda är alldeles för emotionellt lagda för att framföra åsikter officiellt. Men vi vågade – som vanligt. Politiken fick oss inte att ens dra på mungiporna men väl sexet. Och det som är så viktigt för mig – inte ett ord om någon annan i vår gemensamma sfär av gamla arbetskamrater eller vänner. Vare sig hon eller jag gillar sådant och det innebär väl som jag hörde/såg på tvprogrammet om hjärnan. Skvaller behövs för vår existentiella överlevnad som art och med det förklarar detta vår situation. Vi behöver inte ”över”leva längre – men vi har levt.

En gång i tiden hade jag levt ensam i många år och en bekant bjöd in mig till en kväll med mat och umgänge. Vad hon inte talade om var att hon försökte tuttla ihop mig med en av hennes ensamma manliga vänner. En man som det visade sig inte gjorde annat än babblade om andra. Jag visste ju inte ens vad eller vem de talade om så jag gick hem tidigt med en mätt mage och uttråkad hjärna som visste att till det stället skulle jag aldrig återkomma.

Just nu vänder jag mig om i sökandet efter Bamse. Han finns inte närvarande inom synfältet som brukligt är så jag får ta och gå och se om allt står rätt till.

Jo, i går kväll slog vädret om i fullmånens sken från nollan till 7 minus. Det upptäckte vi när jag skulle åka hem och först skulle hönsen stängas in i värmen och vi var båda nästan chockade över hur fort kylan hade kommit. Fick skrapa varenda ruta på bilen. Idag på noll igen. Lika känns det att hjärnan har hamnat. Nolläge. 😀

 

 

 

2 reaktioner på ”Det är bra underligt…

  1. Ett sånt av glädje frustande inlägg, fortsätt slänga in gamla kompisar då och då, njutbar läsning. Minns en gång när jag nyinflyttad satt i sandlådan med vår dotter när en grannkvinna kom och satte sig på bänken. Guuu så hon kunde berätta om än den ena, än den andra och allt jag svarade var ”den känner jag inte, vet inte vem det är,” om och om igen. Vi träffades genom åren men hon skvallrade aldrig om andra med mig igen. Tack o lov! ❤

    Gillad av 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s