02:45 – mitt i natten

Så sitt ja hänna igen. Meningslöst att ligga kvar i sängen. Den suger.
Stupar i säng, näst intill en stupad oxe, och sover ett par timmar. Jaha, sen då? Vaknar och vet att det är meningslöst att försöka somna om. Det gnolar av värk i benet och huvudvärken sätter åt, så på med kaffepannan, det enda som hjälper. Just nu efter inmundigandet av nämnda vätska mår jag bra igen men vet att i morgon bitti kommer jag inte i väg till första sångövningen. Den börjar halv elva och jag kommer inte att kunna hinna veva igång maskineriet i tid. Men… vad gör det? Får inrikta mig på nästa tisdag. Vad jag förstått så kommer det fler sådana.

Igår en manifestation som nådde ända in i min lilla vrå av självömkan. 75 år har gått efter befrielsen ur helvetet för de få som fanns kvar i koncentrationslägren. Påminns om att det fortfarande pågår, denna obegripliga förföljelse. Begriper det inte. Det når inte in i min lilla hjärna. Jag har en mycket god vän som är rom. En fryntlig go kvinna som bara strålar av kärlek. Hon började som kund hos mig för femton år sedan och ännu idag när jag möter henne slukar hon hela mig i sin varma famn.

Erinrar mig här och nu det Stalin gjorde med dessa människor. Inte bara romer, utan alla oliktänkande inom politik eller religion, sjuka och handikappade i olika former och naturligtvis judar. Ja, alla de som var obekväma och av icke önsklig ras. En total rensning som aldrig framkom då, men idag finns uppskattning på att han hann med att utrota låååångt fler än vad Hitler kom i närheten av. Det var bakom den gräns dit inga västerlänningar vågade, eller fick, sticka in näsorna.

Så här har det pågått och kommer att fortsätta. Inkvisitorernas framfart en gång i tiden och backar vi till våra egna korsriddare borde vi skämmas och förstå att vi bör hålla rent på egen trapp. OCH inte att förglömma häxjakterna på 1600-talet. Gnyyyy…

Skönt att få lyfta blicken lite från min egen lilla trånga värld – här och nu i natten. Väl medveten om att ingen människa kan rå för var och i vilket samhälle den hamnar när den föds. Som oskrivna blad kommer vi till världen och sidorna fylls vartefter av både ont och gott.

Nä… undrar om jag kan sova nu när jag har pratat av mig lite. Känns vaket men huvudvärken är borta och Bamse bevakar mig från soffhörnan med förhoppningens tanke om en nattpromenad – men se det blir inget av med det.

Gonatt 🙂