Uppgivenhet

 

Jag har en bloggande vän som verkligen med ord, kan uttrycka det som jag själv inte kan formulera. När jag som hon och många med oss känner uppgivenhet över världen i stort och som når ända in i våra själar och som påverkar oss, framför allt mentalt, så har vi den fantastiska möjligheten att med ord gestalta tillvaron. Ett terapeutiskt hjälpmedel när vi understundom känner oss på väg att bli krossade under allt förfärligt som når våra sinnen.
Jag tar mig friheten att lägga till en tanke – när nu vi åldringar känner så här och vi inte kan påverka i någon riktning – hur ska då barnen, de unga kunna gå vidare med förtröstan om att världen ska bli bättre?

Drapa

Onsdag kväll, trött och less på att skriva, också. Uppdrag Granskning pågår, jag hör just inte och vill inte se, verkar ledsamt och sorgligt. Vill inte veta mera om Robin. förmodligen död, stämningen är sådan.

Har duschat och tvättat håret, ska ju till tandläkaren i morgon. Som om de bryr sig. Hoppas jag inte luktar Dry Martini, eftersom jag just nu dricker en sådan. Människors sorg bärs så olika. Sneglar på personerna i programmet. Och ser en bild på ett kommunalhus, därinne tar någon fram en pärm och bläddrar och pekar med ena handen i fickan. Journalisten sitter och ser i papperen. Boendet har uppenbarligen inte fungerat som det skulle, är det pojken som drunknade därför att ingen såg till honom? Kanske.

Var finns någon glädje? I Turkiet har just ungefär 30 personer dött i laviner, och några till när ett flygplan bröts mitt itu. Krig på olika platser tar hela tiden livet av många, inte alla soldater. Israel, Palestina, Iran, Irak, Syrien, Turkiet, gränsen mellan USA och Mexico. Sydamerika. Kina just nu med coronaviruset.

Världen är sorglig, full av död, full av fattigdom. Människor är inte lika mycket värda, definitivt inte här i Sverige heller. Romer som tigger vill vi inte se, flyktingar eller asylsökande ska skickas tillbaka till länder de kanske aldrig varit i – på grund av byråkratiska regler. Sjuka människor utförsäkras, och ska jobba – men jobben finns inte. Ändå ska de sökas.

Hyreslägenheter ”renoveras” så att hyran blir så hög att de som bott där länge inte har råd att bo kvar. Landsbygden avfolkas, storstäderna har inte bostäder nog. Invandrare skickas till avlägsna kommuner och ensamhet från de kommuner som ursprungligen tog emot dem. De dumpas, ny term för hantering av redan skadade människor. Sjukvården fungerar inte, i Östersund ska personalen på sjukhuset ”undvika att använda elreglagen för dörrarna” – sparkrav som låter som något som Kronblom kunde ha hittat på. Landstinget ska spara 90 miljoner, gör det knappast med det sparrådet.

Vart har sunt förnuft tagit vägen? Försvann det med alla vinstintressen i vård och omsorg? Och skolor. Några lurar försäkringskassan på miljoner, några assistenter gör inte det de ska – därmed nekas många ”funkisar” den assistens de har lagstadgad rätt till. Medan miljardärerna i landet blir fler och fler. De fattiga ökar i samma omfattning. Många gamla är också fattiga. Och ensamma. De lever ensamma och de dör ensamma. Och begravs utan att någon människa är där och sörjer dem. En katt någon gång, och så den som förrättar begravningen. Ingen släkt, inga vänner. Ingen som saknar den döde.

Inte vet jag hur jag tog mig hit. Via Robin och ett ”boende” som uppenbarligen inte fungerat som det skulle – i alla fall inte för Robin. Vet ju faktiskt inte vad programmet handlade om, bara att det lilla jag såg och hörde gjorde mig ledsen.

Och nu berättar Superstars ”allt”. Jag kräks (nästan) och vänder bort ögonen, öronen kan jag stänga av genom att ta ur hörapparaterna. Så det gör jag.

7 reaktioner på ”Uppgivenhet

  1. Jag fick en stark igenkänning i ditt fina om än sorgliga inlägg, allt dödande, hat och ovilja att lösa problem, att stå upp med rak rygg och våga ta sunda beslut, oavsett missade röster i val. Helt enkelt vara den starka människa vi plötsligt inte har i samhällets tjänst längre. De som vågar och vill, de kväser de ryggradslösa, de har så mycket egna intressen som är så mycket viktigare än resten av samhället.
    Jag har ännu ord och en het ilska mot dessa rester av bl a S som vägrar att inse att det har gått på tok för länge sedan. Dessa personer låsta i ”så har jag alltid röstat, andra tankar än mina är alltid fel.”

    De som vill ställa till rätta, ta tag i problem de är bara nazister, fascister. Så ofta har starka, sk görare och duktiga tänkare, de som är starka och har viljan att förändra det stillastående dy vi nu trampar i. De har blivit så avskyvärt hanterade av dessa ryggradslösa som inget vill, bara sitta kvar i makten, sko sig själva, för inte sjutton bryr de sig om oss eller vårt land.
    Nej, slutar nu innan jag får hjärtsnurp. Sorgligt är det hur politikerna och deras rädda följare lät det bli i vårt land.

    Gilla

  2. Det var ett bra tag sen nu som jag slutade se på och läsa nyheter. Ännu längre sedan jag gjorde mig av med teven. Det blir bara ledsamt att bli överfallen av elände stup i kvarten. Och nog får man reda på en hel del ändå. Det finns alltid nån som säger nånting av det som händer.
    Men nog blir man själv betydligt lyckligare och gladare av att fokusera på det som är gott, roligt, positivt, givande och kärleksfullt. Om alla hade gjort det, hade nog eländet minskat rejält.

    Gillad av 2 personer

    1. Ja, Margaretas Drapa var så välskriven och gestaltande så jag blev tvungen att låna hennes text för den fångar så mycket av våra tankar som vi inte kan sätta ord på. Vi bara hukar oss och vet att något är så fel.

      Gillad av 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s