Kortison och fast i hissen

Nu satt den där – sprutan som jag hoppas ska ge mig någon form av vila från det ständigt pågående dag och natt.
Men… det började inte bra. Han Murphy lade sig i strax innan besöket. Var ut med Bamse så han skulle vara lugn innan jag gav mig iväg, och frid och fröjd halvvägs upp i hissen så blir det beck svart och där stod vi i mörkret, han och jag, i 25 minuuuuuuter.
Fick ringa upp vårdcentralen och tack och lov fick jag tag i en levande röst och berättade att jag kanske blir lite försenad. Till slut ruskade hissen igång och lyset tändes. In med hunden och ut igen till kollektivtrafikens blå och hann t.o.m. sansa mig innan jag ropades upp.
Nu är jag förälskad i min läkare. Vi har aldrig mötts någon gång och med den utstrålning av energi och engagemang, därtill ett lagom stänk av humor, fick mig på platt fall. Jaja, jag vet – jag är för gammal, MEN kärleken är alltid ung. Så de så 😀 ❤
Nä, nu får jag ge mig. Men måste tillstå att efter så många möten med oengagerade människor inom vården så framträder en sådan personlighet som något alldeles extra. Han t.o.m. lyckönskade mig till att ha fått tid på Löwentrömska sjukhuset. ”Där vet de vad de gör och är skickliga kirurger, dessutom väldigt trevliga i sitt bemötande av människor”, sa han. Även att han förstod och visste att högt blodtryck är en naturlig reaktion vid trauman. Han hade samma åsikter som jag, så varför skulle jag inte falla som en kägla? 😀 

Murphy har packat sig iväg i ogjort ärende, den här gången – också. 🙂