En känsla ljuger aldrig

 

Bollkastning var inte min starka sida, vare sig i barndomen eller fram till medelåldern.
Och då menar jag faktiskt inte bollkastning som aktivitet utan de bollar som jag tagit emot och behållit – inom mig. De mentala bollarna. Bollar som har svidit och bollar som gjort ont, för inte förstod jag att jag skulle kasta tillbaka.
Nu med facit i handen så kan jag inte påstå att jag blev direkt mobbad, men helt klart utfryst av skolkamraterna. Fick faktiskt äran att vid 50-årsträffen fråga dem varför. Fick förklaring och med full förståelse kunde jag lägga frågan bakom mig.

Varför kastade jag inte tillbaka? Jo, jag fostrades att alltid vara snäll och det satte stopp för det. Jag behöll bollen/arna  fram till medelåldern då jag hörde någon säga rubriken: En känsla ljuger aldrig.

Så hade jag gått, en stor del av livet och inte förstått. Trott att det var mig det var fel på. Fullt slagsmål inombords med ”känslan” och motståndaren ”snäll”.

Nu är det här en m-y-c-k-e-t ringa förklaring när det gäller mobbing i sin helhet, men längre har jag inte kommit just nu. Hemföll faktiskt i tanken åt mobbing i djurvärlden men då handlar det om överlevnad och att behålla släktet fritt från svagheter. Som när jag såg en flock med skator hacka ihjäl en av sina egna. Frågade en djurkunnig människa om varför, och fick beskedet av ovan sagda. Där är det en självklarhet men vi människor kanske har lite kvar från ursprunget. Vad vet jag om det? Inget!

Nu om dan, och sedan många år, är det inget bekymmer alls. Får jag en boll i knät som stinker, så skickar jag den omedelbart tillbaka. Gör direkt och utan fundering det som känslan säger. För… den ljuger aldrig!

Gomorron 🙂

 

 

14 reaktioner på ”En känsla ljuger aldrig

  1. Med tiden betar vi nog alla av olika funderingar på vad som gick fel och varför. Jag var lite halvt mobbad i skolan, ingen direkt jättepoppis flicka. Men vid klassfester jag ordnade som vuxen, fick jag många gånger höra att jag var så snäll som barn. Bra människor är snälla, bara det där med ”snäll flicka” man samtidigt får akta sig för, självutplånandet knackar så gärna på och med tiden blir vi utbrända av att finnas för andra. Att klara av att säga ifrån, har jag nog alltid klarat av och ändå inte, så motsägelsefull, jag minns första gången jag sa nej helt medvetet. Det var tufft, men blev starten till ett hälsosammare liv, fast jag lik förbenat gick in i världens största vägg, vilket ännu lämnar kraftiga spår i mitt hälsotillstånd.

    Strindbergs ”Det är synd om människorna” det tänker jag ofta på, hur olika vi är och hur vi alla åker på däng någonstans under livet. Inte alltid, men ofta förtjänar vi motståndet, för att komma vidare i utvecklingen. Det händer bara inte, om inte upplevelser som fått oss att stanna upp, fundera över våra liv, våra val kommer till oss.

    Kram ❤

    Gillad av 2 personer

  2. Det är så trevligt med dig för du ger dig tid att svara och lägga ut texten lite mer än brukligt. Uppskattar det till fullo. Som nu när jag sitter här mitt i natten och har sparat ”dig” och ger mig tid att ge en kommentar tillbaka. För det här med kommentarer har jag allvarligt börjat fundera på.
    Är det så månntro att jag egentligen sökt/er brevvänner? Så där som det var förr om dan. Kanske och ändå inte, för det innebär ett visst ansvar, och flyktig som jag är så skulle det inte hålla i längden.
    Men du… de där korta och upprepande kommentarerna funderar jag på.

    ”Här hos mig snöar det idag”
    ”Ja, tänka sig det gör det här också”

    ”Nu har jag gjort ditt och dutt och är så nöjd”
    ” Tänk att det gjorde jag också fast jag gjorde dutt och ditt”

    Förstår du vad jag menar med det här? Men så finns det pärlor av alla slag, dig inbegripen, som verkligen gör reflektioner och förmedlar dem tillbaka. Mångsidigt och med engagemang. Ok, det finns en avvikande pärla som inte säger ett ord men som förmedlar både omtanke, kärlek och engagemang. Du vet vem.
    Så… sammantaget funderar jag ibland på att lägga ner bloggandet för jag känner att jag är fel ute på något vis. Bloggen har hållit mig vid liv i många svackor och lyft mig i disciplinen att hålla rätt kurs i livet. Lockat fram det som är bra och som befrämjat mitt hopp om att jag faktiskt finns till.
    Kram ❤

    Gilla

  3. En av de få saker jag själv har tagit med mig från uppväxtåren så var det att man aldrig under några omständigheter fick komma med nåt skvaller, vilket inte i det här fallet rörde sig om falsk ryktesspridning utan som handlade om något helt annat.. Och om man nån gång hade råkat illa ut, då fanns det bara en sak som gällde, att ge igen.

    Gillad av 1 person

    1. Det är förmodligen lite rakare rör mellan grabbar. Så har jag uppfattat det genom livet. Visserligen förekommer det men till syvende och sist är det flickor som tisslar och tasslar bakom ryggen på varandra och av någon anledning så kan det fortplanta sig genom hela liv. Ruskigt – riktigt ruskigt. Men även det går att stävja i bäcken om man är lite lyhörd och sätter stopp. Med det i tanke om just mobbing.

      Gillad av 1 person

  4. Klokheter i ditt inlägg och klokheter i kommentarer. Det är så jag känner mig rent usel. Inte i det där med mobbing, men som den som var ”snäll” och inte gav igen. Även om jag inte minns att jag var direkt utanför eller så när jag var liten. Tror inte det. Men blyg. Har fortfarande svårt för att bli arg och/eller säga ifrån. Finns ju saker man kan behöva säga ifrån om ibland även utan att negativa känslor är inblandade.

    Apropå långa och intressanta kommentarer, så har man inte alltid ork. Undertecknad har ju inte ens ork att hålla sin egen blogg flytande med nån sorts regelbundenhet. Och följer man några stycken bloggar där alla skriver ganska långa inlägg, så tar det tid bara det att läsa dem. Att dessutom skriva långa inträngande kommentarer på alla kan mycket väl bli för mycket, hur gärna man än skulle vilja. Det kan lätt bli till heltidsjobb med övertid.

    Med rester av utbrändhet och stress i kroppen så är mitt huvudintresse fortfarande fokuserat på att återvinna full hälsa. Äta rätt mat, fortsätta gå ner i vikt, träna, motionera – samt inte minst att umgås med människor IRL. Åter ha ett socialt liv. Prata, ha roligt, skratta, engagera sig i livet utanför sig själv.

    Ja, och så är det ju det där andra skrivandet som jag vill ägna tid åt. Manuset. Även om det också hade behövt ännu mer fokus än det har.
    Men allt det där skrivandet kommer det säkert mera av efterhand. Har ju börjat kunna läsa mera nu äntligen! Kan dessutom utan vidare skylla o-lusten, o-orken på det usla, råkalla, gråa, blåsiga, regniga vädret. Vem som helst kan nog tappa sugen för den sakens skull. Så, mer ljus, sol och värme, tack! Balkongdagar och långa sköna cykelturer och promenader, tack!

    Gillad av 2 personer

    1. Vad roligt att du också börjat komma igång med skrivandet. För min del är det alltid en stund av förnöjsamhet för varje bit som ramlar ner på tangenterna och visar att; oj, hur blev det där nu då och gå tillbaka och se lite analytiskt vad som hände egentligen 😉 Positiv hjärnjympa alla den stund det är äventyr jag skriver om.
      Nädå, vare sig inlägg eller kommentarer behöver vara långa, för det går att utläsa så mycket intressant ur några få ord. Vad som är givande för mig, är att bakom varje liten mening kunna bygga en ”ram” om personligheten bakom. Trots Stindbergs; att det är synd om människorna som någon nämnde, är det för mig det allra mest intressanta.
      🙂

      Gilla

      1. Haha! hade väl önskat tangenterna hade rasslat ännu mera än vad de gör! men det får väl inte plats hur mycket som hest innanför skallbenet, så när man gör det ena – kan man inte göra det andra. och ibland så är man bara trött och ids inte göra nånting. Det är väl då det blir nåt spel eller pussel eller film, eller i bättre fall en bok. Just nu sitter jag mest och gäspar. Skymningen faller snabbare för var minut, och nog borde jag ha lite kaffe fast eftermiddagen snart är slut? Eller? Kanske bättre med varm choklad. Har minsann oatly’s havremjölk ”i kaffe” i kylskåpet.
        och så tända lampor här. Snart nog är det helmörkt.
        När det gäller skrivandet håller jag för närvarande på att läsa igenom alltihop och göra småjusteringar efterhand. När jag skrev då i november gick det så fort, kopplade på Musan och det blev 30 000 ord på 24 dagar, så jag vet bara med nöd och näppe vad det var jag skrev. Med andra ord så vet jag då inte heller vad jag behöver skriva mera. Men minns att jag har minst två delar som är mer som synopsis över läget och vad som borde skrivas om. Undrar just om jag får nån rätsida på det där. Skrev ju på ett helt annat sätt än mitt normala.
        😀

        Gilla

  5. Det här med att ge igen verbalt (och i barndomen fysiskt) fattade jag inte. Fysiskt kunde jag givetvis då jag var längre och kanske starkare än mina klasskamrater. När någon angrep mig verbalt, fattade jag ingenting utan tog bara emot, var inte beredd och visste inte hur jag skulle agera. Jag blev bara nedstämd inombords, kan nog känna dessa känslor än i dag då någon attackerar verbalt utan jag är beredd. Jag är nog för känslig och mesig, skulle jag agera verbalt är jag sådan att jag ångrar mig och mår dåligt av just att jag varit elak tillbaka. ”Tony är iallafall snäll” är kanske inget som en ung man vill ha som etikett. 🙂

    Gillad av 1 person

    1. Det du beskriver får mig omedelbart att tänka på en hågkomst om min bror när han var liten. Han hade en antagonist i klassen, tror det var i tredje klassen, och den här killen var ständigt på brorsan och muckade gräl. Nu var bror min en timid person och var fostrad att inte slåss med nävarna, men till slut tröttnade han och rådfrågade far om han fick slå tillbaka. Ja, sa far men då ska du slå till snabbt och effektivt.
      Brorsan gjorde som far sa och visst gav det effekt. Bror min fick in sina smällar som far beskrivit men det löste inte problemet nämnvärt, för slagsmålen mellan dessa två fortsatte under rasterna, till alla andra barns stora förtjusning.
      Hur som haver, så småningom lugnade det ner sig och grabbarna blev de bästa vänner. Som ler och långhalm växte de upp tillsammans och hade fortfarande efter att de som vuxna flyttat långt ifrån varandra kontakt på ett eller annat vis. 🙂
      Det var en lösning, men mot det verbala hade det kanske gått annorlunda, för i det var bror min ingen slagkämpe precis.

      Gillad av 1 person

  6. Som barn och långt in i vuxen ålder var jag alltid snäll och lydig, tills jag fick nog en dag och tänkte att nog är det väl som själva…. nu får det vara nog, nu ska jag ta mod till mej och visa var skåpet ska stå. Ger man ett finger så får man till slut ge hela handen och det var det som hände på mitt jobb. Jag blev så arg och sa att nu är det färdigt, jag slutar, thats it, och så blev det o det var absolut det bästa beslut jag någonsin tagit i hela mitt liv. Det har jag aldrig ångrat, och numera kommer ingen och trampar mej på tårna.
    Tillbaka till barndomen/ungdomsåren, så gillade jag bättre att vara kompisar med killar än flickor, det var så okomplicerat med killarna, det var raka rör, o sånt har jag alltid gillat o gör det än. Flickorna med sitt tissel o trassel o ljugas hade jag oerhört svårt med, ena dagen var det si o nästa dag så… Varför krångla till det, det fattade inte jag…och som vuxen är det nog likadannt än, vissa qvinnor är så komplicerade och konstgjorda så jag förstår mej inte på dom….men var och en med sitt och jag med mitt 😝

    Gillad av 1 person

    1. Livsavgörande beslut, som att ”nu är det banne mig nog” upplevde jag själv en gång i arbetssammanhang. Helt otroligt vilken skjuts det blev på livet efteråt. Underbart var det. Livet blev något annat och stoltheten inför mitt ego växte.
      Och en sak har du verkligen rätt i; varför krångla till det, för var och en har sitt – och jag med mitt. 🙂

      Gillad av 1 person

  7. Känner att jag här skulle vilja tillhöra dem där som svarar långt och engagerat. Ämnet är av den arten. Men som Ninna skrev har man inte alltid ork. Ibland är det nästan helt tomt inuti, och för tillfället har jag en ganska lång svacka. Ingen lust till filosoferande alls. Det kommer små ryck av behov, där jag samlar kraften för att ändå få lite på pränt för att hjälpa minnet i framtiden.

    Ämnet har varit på tapeten förut vet jag, mellan dig och mig. Tror att vi kanske både pratat och skrivit om det här. Något jag reagerade på nu var det du skrev om er återträff efter 50 år. Det är nog inte många förunnat att få göra en sådan sak. Ställa frågan, få svar och sedan kunna lämna det bakom sig. Förståelsen? Var det du som fick förståelse för deras agerande, eller dem andra som fick förståelse för varför du frågade?

    Kraaaaaaaam ❤

    Gillad av 1 person

    1. Det var jag som fick förståelsen och de var glada att jag tog upp ett så känsligt ämne. Men alla vi var ju 50 år det året och alla tyckte att vi hade tillskansat oss lite visdom under åren som gått.
      Hörruduuu… det går inte alltid att vara alert. Allt har och tar sin tid. Gå igenom dina svackor för med din livsfilosofi tar du dig över kanten så småningom. Tillåt dig att ha dem. Jag har ju hur mycket tid i världen att sitta och klura på ett och annat. Om både livet i stort som smått.
      Kram på dig, min fina vän ❤

      Gillad av 1 person

Lämna ett svar till Tonymalmqvist Avbryt svar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s