Förlorade år – eller?

 

Hjälp mig sluta gråta – hjälp mig med mitt onda!

Så var den begäran som framställdes våren 2017. Med ett brutalt ryggplask i en trappa – dödsfall och begravning – galloperation – hemlös – flytt – och där satt jag på en stol och begärde det enkla men omöjliga och ouppnåeliga.

Men med självläkning och en tjurskallighet ser jag nu en strimma av hopp. Kanske att efter tre djävulska år bli av med den förbannade värken och den där gråten, den svalde jag för länge sedan. Den dyker bara upp då och då när inte ens Bamse kan få springa fritt och nosa som är hans enda möjlighet till livselixir. Han, min bästa vän och friskvårdskonsulent.

Men om det som varit ska glömmas. Endast ha i åtanke att ”en dag ska solen lysa även på oss”. Så de så!

Läran över det vi människor möter i livet bör ses som en erfarenhet som ska berika livet. Vända och vrida till en fördel. Det är enda sättet att kunna gå vidare med bibehållen värdighet och om möjligt något klokare. Eller hur?

Nästan varje morgon går jag ut på min balkong och samtidigt som jag står på min vickbräda för att komma igång med akterkastellet, så tar jag emot solen som stiger över horisonten. Välkomnar den då den är på det synliga humöret men även då den gömmer sig bland molnen. Det är min filosofiska stund för att ta emot varje dag, och det kommer jag att fortsätta med. Lite självsuggestion är en alldeles förträfflig övning för att gå framåt. Så, kontentan; Vad gör det om några förlorade år – när hela livet ligger framför?

I stunden pratat en lång stund med min fina revyvän, om att vi till hösten kör igång det vi pratat om förut. ”Thanks heaven 4 little girls” Fyra prat- och sång-galna tanter som ger sig ut för att sprida lite glädje och samtidigt känna att: än kan vi. För ingen av oss föredrar soffhörnan och fixering vid dumburken. Även om de tjänar sitt syfte vid behov.

😀

 

10 reaktioner på ”Förlorade år – eller?

    1. Men nå… inte är det så utvecklande men tack ändå. Det är bara en liten seger för mig själv att komma över den förbenade tröskeln som var/är i vägen 😉

      Gilla

  1. Vet du, lott. Ibland ÄR det svårt finna de rätta orden när man läser nåt så här fyllt av vishet och skönhet. Även om det också handlar om sorg och smärta.
    Ha en skön söndag! ❤️

    Gillad av 1 person

    1. Gomorron på dig och tack för det, men jag är inte klokare än brukligt är, men jag har en väldigt stor hög av dagar där jag har hunnit vrida och vända hur mycket som helst. Och nacken är det inget fel på – det är gångapparaten 😀

      Gilla

      1. I dag är det en sån där dag, när det känns som att det är fel på både nacken och gångapparaten – och hela biten däremellan.
        Det rent fysiska lär ha blivit oändligt mycket bättre. Det märker jag också av, på flera sätt. Ändå blir jag fortfarande stel och får ont för minsta lilla, inklusive om jag sitter för mycket.
        Men så var det en tanke som slog mig i förmiddags i kyrkan här på området, och efter det kom frågan till mig själv: hur är det med det psykiska? Vad är det jag inte kan släppa taget om?
        Jag fick ett troligt svar, men det är inget jag vill eller kan skriva om så här och just nu. Men det är nåt jag måste bearbeta, och det gör jag bäst i skrivande form. För mig själv.

        Ibland får man aha-upplevelser bara för att man börjar prata med en kvinna man var granne med och umgicks mycket med för typ 50 år sedan… Hon mötte ganska snabbt en ny man efter att hennes hade dött, har levt tillsammans i 40 år nu.
        Jag – lever fortfarande ensam efter skilsmässan för 40 år sedan. De förhållanden jag haft under de åren har det inte blivit något varaktigt av. Hur skadad blev jag egentligen av han jag var gift med? Psykiskt? Den frågan ställer jag mig nu! Trodde jag hade gjort upp med honom inom mig. Tydligen inte.
        Känner jag vill och bör skriva av mig om det här, men samtidigt känns det nästan förlamande att ens öppna en sida på datorn och börja. Motståndet tyder på att nånting måste ut.

        Gillad av 1 person

      2. Vet du… de där alltid oförhappandes nergångarna som sätter sig i muskler och leder fick jag en förklaring på för lite sedan. En vän har en stor barometer i sin farstu och den ställer hon in varenda dag.
        Jag har försökt följa lite i väderomslagen och igår var det -6 och i morse +2 här hos mig och tänkte att ahaaa… gnyyyyyyyyyy… aj 😀

        Skavet i själen brukar ju vara väl inslaget, paketerat, och med silkespapper som omslag och taggtråd som band och rosetter. Inte förrns det börjar rosta så kan det vara dags att peta lite försiktigt. 😉 Allt har ju sin tid och somligt mer.

        Du gick till kyrkan – du fick en tanke (av predikan eller hon du mötte?) – du behöver fundera men inte nu – hon, din granne gick vidare och tydligen mått bra i 40 år – du undrar hur skadad du blev – det känns som om en kork vill ploppa ut.

        Lite så där sammanfattar jag ett inlägg för ofta ligger svaret redan klart, mitt för näsan. Det har jag lärt mig av mina egna inlägg; det finns något under ytan. Är det intressant eller inte? För mig själv – för någon annan?
        Ibland ser man inte skogen för alla trä… skygglappar man sätter upp. 🙂
        Kram och skriv dig ur det här nu ❤

        Gillad av 1 person

      3. Tack för din kommentar. Klokt som alltid. Jag ska svara lite bättre senare. Är just nu hos dottern och har bara iPhonen till hands.
        Men ville just nu säga att jag uppskattar dina synpunkter enormt mycket.
        Men – det var kvinnan och jag har mer än ett hum om vad det hela rör sig om.
        Stor kram till dig!

        Gilla

      4. Det har tydligen börjat rosta ordentligt nu, och jag har försiktigt letts framåt på vägen. Gäller att ta upp den kastade bollen, och kasta vidare. Efter lite lagom granskning.
        Och visst är känns det skillnad om det är kallt, mörkt och trist, mot när ljuset och värmen dominerar.
        Så hur är det nu under ytan?

        Gillad av 1 person

    1. Tänker på de gamla, ja på de riktigt gamla som sitter ensamma, förbrukade och isolerade (oftast). när minnen är den enda sysselsättningen för att få sina dagar att gå och att möta morgondagen vid någorlunda gott mod.
      🙂

      Gillad av 1 person

Lämna ett svar till Uddmor Avbryt svar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s