Lugn lördagskväll

I köket mumlar diskmaskinen lite försynt. Svaga röster från dumburken som egentligen borde knäppas av. Inga tassar som uppfordrande krafsar på mina ben och vill gå på upptäcktsfärd någon annanstans, helst utomhus. Alldeles tyst i principip. Känner mig väl till mods efter den långa middagsluren på två timmar – avklädd i sängen – under täGcket. Men hela tiden känner jag inåt om det känns som jag ska ha förkylning på gång. Nojig ja, men mycket står på spel. Kall om fötterna och det är inte bra. Ska sätta på mig något varmare. Oj, vilken känsla att resa mig utan att ha en vovve som ser så där lycklig ut att; Å, ska vi gå ut? Golvet är alldeles tomt.

Rapport från Bamse att han har varit ute i flera timmar på eftermiddagen. Löpt runt på gården alldeles fri. Skällt på både farbror Kurt och hönsen. Helt fri och föll till slut ihop i en liten boll varvid dottern i huset släppte in både Bamse och Molly i värmen. De ligger framför brasan och dåsar, båda två kan jag ana mig till. Molly är en bordercollie som när hon var liten fick klart för sig att det var Bamse som var den som bestämde. Lite svajigt i den rangordningen nu för tiden för hon har vuxit till sig och är emellanåt en riktig surpuppa. Men Bamse tar det med ro.

Hur är det med världen där ute? Danmark och Norge har stängt sina gränser. De vet tydligen att de kan försörja sin befolkning med mat ganska länge och varför inte vi stänger våra gränser beror antagligen att vi inte har tillräckligt med mat åt mer än hälften av befolkningen. Men vad ska jag bry mig för? Det är som att slå huvudet i väggen om jag säger att vi behöver våra bönder och lantbruket. ”Varför de då”, frågar idioten. ”Det är väl bara att gå till affären och köpa.”

Där Bamse befinner sig just nu pågår självodling i full kraft, i den mån som finns att tillgå. Täckodling med ull är senaste projektet. Och jag längtar dit. Längtar efter spade och kratta – så och odla och tillfredsställa den väl inbäddade ådran från odlingstiden. Jordlotten på 100 kvadrat är ett minne blott men den ligger där och skvalpar i minnesbanken. Är det det nedärvda som gör min längtan till landet så stor? Vet inte. Och nu känns det liksom lite för sent. Nä, mycket, för sent.

Men än är kvällen ung och ska väl ta och se vad som hänt i världen i övrigt, om inte annat.

🙂

En reaktion på ”Lugn lördagskväll

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s