En vanlig lill-lördag

Förr gjordes alltid någonting roligt. Ett litet avbrott i vardagen. Nu om dan är alla dagar likadana. Kan någon förstå?
Hur som helst ska jag idag göra en manöver med att från källarutrymmet bubba upp två ihopfällbara campingstolar och lägga dem i bilen. Så fort det blir några grader varmare har jag och en vän beslutat oss för att med munskydd köra ut till ett område utanför stan och ta med kaffetermos OCH att hon med friska ben kan ta en rejäl runda med Bamse. Kanske t.o.m. släppa honom lös för ett tag. Det är nämligen synd om Bamse. Han får aldrig sträcka ut och springa som en hund ska. Får hela tiden anpassa sig till min sävliga takt fot om fot. Stackaren. Tittar bakåt hela tiden och ser om jag hänger med. För som jag nämnde någon gång förut, så är det han som går ut med mig.

Väntar ivrigt på att under den här veckan få se om jag får respons på mitt brev till doktorn där jag anhåller om medikamenter med lite krut i. Håller alla två tummarna för ett positivt svar. Då kanske jag klarar att bädda sängen varje dag. Hålla fritt på diskbänken. Dammsuga det värsta. Normal promenadtakt och måhända få lite livslust tillbaka. Det är de vardagliga sysselsättningarna som håller både kropp och psyke igång.
Ser att de numera har gymnastiska övningar på Tvn för sysslolösa och uttråkade familjer hemma i Tv-sofforna. De skulle bara veta hur fasen det är och känns att i långa tider vara i den situationen som nu delas av så många. Dessutom gnäller de och frågar sig hur läääänge de ska behöva. Den där frågan som irriterande ställs i ett kör. Vi vet ju inte. Ingen vet. Inte ens de som har adekvat utbildning i frågan. Vänta och se – vänta och se – vänta – vänta………

Lillelördag va` de` ja.
När jag var barn i tioårsåldern, så samlades ungdomarna mot kvällningen vid en sjö som hette Kroksjön. Där fanns badplats och gräsmattor. En dragspelare och en som höll i ringlekarna. Jag var liten och stod väl mest och tittade på men den här tanken om de lillelördagarna ha många gånger återkommit i mina tankar. Då fanns det inte så mycket annat att göra för ungdomarna i en liten ort. Pretentionerna har ökat sedan dess och iofs så är det väl bra det också. Kallas utveckling har jag för mig. 😉
En gång kom jag ihåg när fröken sa att vi skulle lära oss att dansa. Vi blev så överaskade alliop och trodde att nu får vi lära oss två om två, så där som de vuxna gör på de lövade dansbanorna. Ha! Inte då, det blev ringlekar vi fick lära oss. I skolsalen. Fröken spelade på orgeln och när jag kommer ihåg och skriver om det här så känner jag mig som om jag vore 100 år.

SÅ!
Upp och hoppa bergalott och sitt inte där och dra dig! När du blir gammal vill ingen ha dig! 😀