Fullständigt slut…

… efter morgonens intag av den nya tabletten som skulle göra underverk – trodde jag. Genomgår den vanliga ritualen med att hålla mig i bänkar och dörrposter för att gå på toa, gå ut i köket och sätta på kaffet, hela tiden med bänkarna som stöd. Biter ihop och tänker att nu ska jag i-n-t-e ge mig och ta en Alvedon också, för nu ska jag vänta ut att ”miraklet” ska börja verka. Efter två timmars trampande fram och tillbaka, en kort sittning vid datorn för att lämna en kommentar och kolla mejlen, bara för att komma igång, så klär jag på mig och tar Bamse med mig bort till affären, 600 meter bort. Hem igen och faller över köksbordet och gråter. Inte ofta det händer, men idag gick det inte att låta bli. Söker mig hit till datorn för att i ord klä det som svider i sinnet och framför allt bygga upp humöret igen. Kan ju inte gotta mig i självömkan på det här viset. Nänänä…

Nog om det och ska ge en återkoppling till Lollo om Clivior (om hon nu råkar läsa det här). Hon har varit duktig och planterat om sina och jag har inte gjort det. Mina sitter som 7-hövdade vänner i samma kruka, och det har de gjort nu i flera år. Fattar inte själv hur de står ut. Men har de ingen skötare så får de ge sig till tåls ett halvår till, då det kanske börjar hända saker även här.

20200420_080812[1]

Skrev en gång en novell. Långt före innan jag blev som jag är idag. Döpte den till , ”När blommorna vissnar är dags att dö”. Där och då fångade jag tydligen det som är idag, så nu förstår jag varför jag gärna vill hålla till i 600-talet med mina skriverier. Har förresten anmält mig till en kurs på nätet i ämnet: Hitta glädjen i ditt skrivande. Passar ypperligt dags dato. Författaren Kim K Kimselius har ett fantastiskt humör och är nog den mest lämpliga att få mig ur skrivkrampen i de projekt och glädjeämnen som jag har skrivkramp i. Här på bloggen tycks det förmodligen inte att det tillståndet finns, men det är här det. Min dagbok över livet, även om det för det mesta låter muntert och glatt. Rena medicinen åt uttorkade hjärnor – likt god omvårdnad av blommor som inte ger sig så lätt i torka och misskötsel, utan istället står ut och t.o.m. förökar sig.

🙂

 

5 reaktioner på ”Fullständigt slut…

  1. Vännen – hoppas medicinen fungerar! Det gör ont i mig att se dig för mig över köksbordet – och så ta ett tag till, igen. Du är en kämpe! Massor av kramar till dig, din blomma ser ut att trivas fint/Margareta

    Gillad av 1 person

    1. Tack Margareta ❤ Jag har inget problem med att vara ensam det är jag van vid, men i vissa stunder skulle det vara bra att ha en värmande medmänniska bredvid mig, men jag har svårt att förstå varför jag inte når fram med ord när jag förklarar hur jävla ont jag har. Är läkare och vården så igenstockade i öronen så de inte hör vad jag säger. Är de så trött på gnällandet så borde de tvätta öronen eller byta jobb. För jag tror att det är det genomgående allmänna gnället som slaggat igen örongångarna på dem. Hur många är det inte som belastar vården i onödan? Gnäll om skitsaker som upptar tid och resurser. Jag vet att det är så. Och det bevisar att det sjunker betydligt i köerna in på de läkarstationer och vårdcentraler som är i dag. Hur fanken gör lilla fru Karlsson när hon har sååååå svårt att sova på nätterna, och förstås sover gott i sittande ställning framför tvn på dagen. Men det talar hon inte om. Kärringgnäll som exempel och det här gör ju att det allvarligare ropen på hjälp inte tränger igenom.
      Fan vet, men det löser sig sa kärringen som sket i vasken. Usch och fy så jag skriver men har väl uppdämt behov, kan tro? Känner mig le och trasig. Men som du tror om mig; jag är en kämpe. Kram på dig och tack för att du hör mig. ❤

      Gillad av 1 person

    1. Precis. Har skrivit in till doktorn på 1177 och förklarat hur dåligt det tar på mig och han hör väl av sig. Får förmodligen ett svar redan i morgon med att de tagit emot mitt brev.
      Riktigt smidigt det här faktiskt, att sitta vid datorn utan att flänga runt i buss på stan. 😉
      Kram 🙂

      Gillad av 1 person

  2. Mörkt och ljust i samma inlägg … som livet i sin blandning.
    Jag tycker såååååååå synd om dig när det gäller smärtan. Inget kan sänka humör och sinne som att ha ont hela tiden 😦

    Men det var roligt att få se din Clivia. Ett präktigt exemplar, som jag antar fanns där när jag hälsade på dig. Men då hade jag bara ögon för A-Lott 😉 ❤
    Jag tror att du gör precis som du ska med den, enligt vad jag fått veta när jag "googlat" på Clivia. De vill vara ifred för att må bra, och framför allt för att blomma. Man ska inte "bråka" med dem, som att sätta om dem eller vrida och flytta på dem … och inte ge dem för mycket vatten. De ska inte ha för mycket sol. Att den står en bit in i rummet är bra 🙂
    Det jag gjort nu med mina kommer förmodligen att resultera i avsaknad av blommor några år. Det är bara att vänta och se …
    Kramis

    Gillad av 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s