Vid Amungens strand i Dalarna

 

En sann ihågkommen berättelse fån Dalstuga vid Amungens strand.

En gång för ganska länge sedan, då kvinnorna fortfarande hade förkläden knutna runt magen och kjolarna var långa – högt blusliv och klut på huvudet, fanns föga intresse av de världsliga eller de moderna tingen. Tillvaron var, för den jordnära kvinnan som befann sig mellan spis och hönshus och om söndagarna fick sig en pratstund med övriga kvinnfolk på kyrkbacken. Då ventilerades precis vad som skulle täcka upp behovet under veckan av vad som hänt nästgårds, för från predikstolen basunerade prosten ut vad som hände i världen.

Gubbarnas byxor var av vadmal men att någon enstaka som hade släktingar i Nordamerika hade fått sig tillsänt ett par Jeans. Stor förundran om materialet och det talades och gloddes bakom gardinerna när någon så prominent person spatserade förbi, iklädd amerikabyxor. Annars behöll de sin profession vid jordbruket på de magra tegarna. Potatislanden egenhändigt grävda i täpporna och i den här berättelsen, en roddbåt vid bryggan. En gammal trofast och väl omhuldad eka som i och för sig sett sina bättre dagar. Fisket var en välsignelse utöver den i övrigt enahanda kosthållningen.

Gumman och gubben som bodde i den lilla stugan där vid sjön, hade tre söner. Starka och gängliga och hade lämnat knäbyxorna bakom sig. De kände sig vuxna och kände ansvar inför hemmet och månade om det, tills de kunde skaffa eget eller dra till staden för vidare äventyr.

Tillvaron var bekymmersam ute i världen, men de drog sig fram så gott det nu gick. Kanonaderna ute i Europa hördes inte och solen lyste som vanligt. Patron på herrgården hade skaffat bil för länge sedan så skillnaderna i samhällsklasserna var fullt synliga. Därtill att det var han som ägde skogarna där ingen fick skjuta ett djur olovandes.
När kriget där ute hade slutat och freden var tillbaka, framskred så småningom tiden in i femtiotalet. Moderna tider och på radion som införskaffades i svart bakelit kunde lyssnas på, eftersom elen blivit indragen strax före kriget. Undrens tid hade börjat – och välfärden. Uppgång i ekonomi och arbete.

Sönerna som hunnit bli vuxna karlar köpte då en båtmotor. En Evinrude som skulle föra dem ut på sjön när de skulle fiska, vilket alltid varit ekans ändamål. Inget nöjesåkande, tills en dag en av sönerna föreslog att modern, som aldrig varit ut på sjön, någonsin, skulle få åka med ut på en sväng.

Gumman gjorde sig iordning efter mycket motstånd från hennes sida. Inte skulle väl hon… Men hon satte sig försiktigt i båten för att få sitt kanske största äventyr. Skulle åtminstone vara något att berätta om på kyrkbacken. Hon var inget för att skryta men ville allt bra gärna få vara lite skrodersam om sina duktiga söner. Det var ändå en ständig tävlan kvinnorna emellan om vem som hade duktigaste barnen.

Väl tillrätta i ekan inväntade hon det förfärliga oljudet från motorn men… från att ha varit till tjänst som en utomordentligt pålitlig båtmotor av modell Evirude, infann det sig plötsligt en absolut tystnad. Sönerna byttes om och drog i remmen utan resultat. Motorn var död. De skruvade och pysslade med motorn och slog sina kloka huvuden ihop. Ingenting hände.

Gumman steg ur ekan och försvann lättad mot stugan för att byta om och ta itu med annat bestyr som hon i alla fall tyckte var viktigare än att åka ut på sjön och sitta med händerna i kors och göra ingenting. Innan fötterna lämnat bryggan drog Evinrude igång och det hojtades att hon skulle skynda sig tillbaka. Nåväl, hon gjorde som pojkarna hennes ville och klev åter ner i ekan och motorn stannade.
Förtretad klev hon åter ur och stod på bryggan – i det samma startade motorn. Ner igen med hjälp av beredvilliga söners armar och satte sig tillrätta. Motorn dog igen.

Tre gånger har motorn dött och med det menar den att jag inte ska ut på sjön alls, förmanade hon sina ivriga men snälla söner som rev sig i skallen och inte begrep vad som tog åt motorn.

Hon kom aldrig ut på sjön och med det gick hon miste om allt det vackra över glittrande vatten, mellan holmar och in i vikar där gäddan brukade slå. Men hon yvdes inte över det. Sjön låg där den låg och jorden hon trampade låg trygg och stadig under hennes fötter.

 

 

5 reaktioner på ”Vid Amungens strand i Dalarna

    1. Det är en blandning av fantasi och sanning. Det var just fenomenet med båtmotorn som är sann. Det var min makes mormor som aldrig kom ut på sjön. Och så platsen förstås dit jag själv var med barnen när de var små. Ojoj… 45 år sedan och då stod huset som sterbhus och syskonen hade det som sommarbostad som de samsades om. Sant är också att de var 3 pojkar men det fanns även 3 flickor varav den ena var min svärmor. 🙂

      Gilla

Lämna ett svar till bergalott Avbryt svar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s