Har kommit av mig lite

Det tar ju tid att sätta sig ner för att skriva numera.
Plötsligt finns spring i benen och ohjälpligt hänger jag bara med. En ren njutning att slänga på mig paltorna i arla morgonen för första kissrundan med Bamse. Fort går det också. Och en annan sak. Lika förvånad är jag fortfarande efter en månad, när jag ska ta första klivet när jag stiger upp ur sängen. Programmerad står jag i bråkdelen av en sekund för att sedan ta ett befriande steg utan att det gör ont. Götapetter vilken lycka. 😀

Rollatorn som fortfarande står i min trånga hall används som avlastningsyta och på handtagen hänger väskor och kassar och lite annat bråte. Igår hämtade jag lite av mina teaterkläder som funnits utspridda över stan. Det blev ju ingen teater och kläderna är jag rädd om. De gamla herrskorna från 1917 är klenoder för mig och får inte förfaras. Begriper förstås inte varför jag släpar på dem, men minnen är minnen. Fast förankrade i en tid då det begav sig på tiljan. Roligt var det och att samla på det roliga är huvudsaken även om det bara handlar om ett par gamla skor.
Däremot försvann hela min stora klippbok vid den hastigt påkomna flytten i mars 2017. Det sörjer jag för där fanns hela mitt liv dokumenterat i vad jag åstadkommit av teater och utställningar. Men… så är det och var, för just då hade jag tappat hela kontrollen och vänliga händer gjorde så gott de kunde med att sortera och skilja på mitt och ditt.

Ändå är jag mer minimalist än det motsatta som min kära vän en trappa upp är. Nu har jag funderingar på att gå upp och röja i hennes kök. Som tur är orkar hon ännu laga sin mat, men vad hon lämnar kvar på bänkarna är kopiösa mängder av attiraljer. Frågade henne igår om inte hennes ”duktiga” dotter hjälpte henne men då skakade hon sorgset på huvudet och meddelade att ätteläggen stannar utanför dörren och ger henne av det eventuella inköp av varor hon inte orkar gå till affären att handla.
Vilken skillnad på människor och hur de hanterar den här pandemin. I mitt stilla sinne ställer jag frågan till dottern, – varför, mamma ska ju ändå dö? Hostan som kommer från lungorna börjar bli mer och mer uppenbar och hennes hår faller av. Jag sörjer så jag vill gråta.

Så… nu har jag bestämt mig. Det blir köksröjning och mitt eget jox får stå kvar för nu har jag kraft till så mycket mer.

God Tisdag 😀

6 reaktioner på ”Har kommit av mig lite

  1. Förstår att du är ledsen för din vän, ditt stora hjärta rymmer mycket! Glad åt att du äntligen är fri från smärtan, och fascinerad av att det tycks ha gått så bra och så fort. Men ta det ändå lite lagom, vännen min, Kramar dig på håll

    Gillad av 1 person

    1. ❤ Vet du… efter en vecka ställde jag undan kryckorna och här om natten vaknade jag av att jag låg och sov på den opererade sidan utan problem. Måste betyda att läkförmågan är på topp. Kraaaaaaaaaaam ❤

      Gillad av 2 personer

  2. Härlig start på inlägget. Jag är såååååååå glad för din skull, vännen. Jag kan riktigt känna lättnaden i dina ord … 😀

    Sedan, det där med klippboken. Jag vet ju om den förlusten och minns hur förfärad jag blev när du berättade det första gången. Det är en sak som kan få mig att gråta när jag tänker på det 😦

    Tråkigt att hon inte mår bra, vännen där uppe.
    Tur att du finns där för henne.

    Kramis ❤

    Gillad av 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s