minkar, julpynt o cancer

Just minkar återkommer då och då inne i huvudet på mig. De där coronasmittade som massdödades i Danmark. Vad vet jag om det? Inte mycket mer än att jag reagerade på de bilder jag sett via media. Djurrättsaktivisterna är väl glada – på sitt sätt. Nu blir det inga mer uppfödningar och inga pälsar till frusna damer. Men päls har vi inte använt på många år juuuuuuuuuuuuuuuuu. Eller kommer det att inrättas andra uppfödarvariationer i en annan nation än Danmark – eller Sverige? Sydosasien, Kina? Och vi har ju själva några sådana bl.a nere i Blekinge. Sen inte nog med det så håller alla dessa miljontals nergrävda minkar på att grävas upp och ska brännas. Herre min skapare, vad håller vi människor på med?

Sen är det julpyntsproblem. Ska jag eller ska jag inte? Inte gjort några åthävor de senaste tre åren, så varför nu? Jädrans plockande fram och tillbaka och upp och ner. Nä, det får allt vara. Har tappat allt vad traditioner heter. Det ingår kanske i åldrandet och inte bär jag så mycket med mig från barndomen heller. De gjorde så gott de kunde mina föräldrar, men någon direkt känsla bär jag inte inom mig. Varför jag vände ut och in på mig när mina barn var små, fattar jag inte och i efterhand kan jag bara påstå att jag underbyggde något som jag inte stod för.
En bekant jag hade en gång hade en enda liten tomte som under hela året stod uppe i hans köksskåp. Togs ner på julafton och sattes tillbaka dagen därpå. Lite nostalgi för en dag, för tomten hade han haft med sig sedan han var 6 år.
Men en julduk på köksbordet, tänker jag. Det borde jag väl kunna ranta ner i källarförrådet och hämta upp? Kanske – kanske inte. Jag får se hur det blir.
Här babblar jag om ingenting av värde men någonstans vill jag pränta ner lite ord som om allt vore normalt eller som skulle kunna ha varit lite småprat om det fanns någon alldeles bredvid.

Så var det cancer. Också en sjukdom med stort skrämmande C men som helt kommit i skymundan av det stora C med beteckningen Covid 19.
Skrämmande nära för en del och för min vän en trappa upp har första besöket gjorts med några dagars inläggning på lasarettet och hem igen med sådana där luftpumpar i miniatyrformat. Hur lätt kan hon inte ha drabbats av ytterligare ett stort C? Så som ni kan läsa i inlägget från beskrivarblogg före det här. Tyckte det var så vackert skrivet så jag delade det trots att jag inte visste hur man skulle göra. Men det gick visst bra.

För att muntra upp mig själv så skriver jag småsnuttar hos en av dessa författarcoachar som finns på nätet. Hon har byggt det som en julkalender där det finns en skrivuppgift varje dag fram till jul. Tja, varför inte? Det är roligt den stunden och en bra start på dagen.
I morse skulle det handla om perspektiv. Först ur människans och sedan ur ett djurs perspektiv på samma sak. Hur vi ser på varandra helt enkelt. Jag har min gamla katt Tusse i gott minne bevarad så han fick ställa upp som objekt. Han var med mig under ett helt år då jag skrev kåserier för en tidning. Herre jösses, så länge sedan, men roligt var det. När jag slutade fick tidningen faktiskt förfrågan om vart den där tokiga människan med katten tog vägen. En eloge så stor som något.

På minnen lever vi. Hågkomster som dyker upp ur redan gångna tider. Men… inte att förglömma de föresatser som ligger framför. För fram kommer vi – om vi vill.

Hej, svejs 🙂


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s