Gamla låtar låter

Hör de gamla slagdängorna samtidigt som jag skriver. Bl.a. Only you. Varför det nu då? Tja, för att komma in i ett flöde av romantik. Varför det då? (för andra gången).
Jo, det finns ett skrivuppdrag på en av Sveriges största skrivcoachers sida om att skriva en novell om förälskelse på 30 minuters tal-tid. En podd där det går att få deltaga och det vore ju kul, men va fasen… kärlek är efter ett liv med ett antal sådana upplevelser glömda. Så gott som, i alla fall.

Det går att fantisera ihop vad som helst men jag är rädd att om jag skulle skriva om detta skulle det bli liknande de gamla kärleksnovellerna i damtidningarna. Skrev några stycken i samma stuk som skulle tillfredsställa en viss kategori av människor, och blev antagen och utgiven, men oj vilken tillgjordhet. Skräp helt enkelt.
Från den första fram till den 24de december var jag med i en variant av något liknande, men det kunde, på uppdrag, handla om precis vad som helst. DET var annat det. Skitkul med annat ord. Därtill infann sig en opretentiös känsla och utan fingervisning, att skriva ner precis vad som ramlade in i varje morgons skriv- exercis. Detta fick mig att må bra för inga negativa tankar hann visa sitt tryne, det första de brukade göra, då.

Nu börjar dessa återkomma och jag går omkring och muttrar från tidig morgon till sena kvällen. Inte bra, för Bamse undrar vad det är för fel. Varför detta självpåtagna lilla helvete? Tja, dålig disciplin och mycket ouppklarat ligger och jäser. ”De ska fan va gla”, var det någon som myntade. Kommer inte ihåg vem.
Nu sjunger Frank Sinatra My Way och det stämmer mer på mig och mina erfarenheter av livet. Borde vara van vid isolering men kanske det börjar bli för mycket av den varan. Tankarna får för mycket plats och har fastnat i en härva som jag vanligtvis brukar kunna reda ut.

Det blir här på bloggen jag skriver. Snubblande nära sanningen i varje inlägg när det gäller måendet. Ibland skriver jag och raderar ögonblickligen. Då har det blivit för privat. Som de där tre kärlekssagorna jag upplevt i verkliga livet. Jag kan inte rå för att det blev tre och att de kortades för tidigt. Må de vila i frid, vettja. Jag kan bara dra ut det bästa ur varje period. Ta vara på vad det gav mig till förkovring i varje enskilt fall. Om det är ingenting att muttra, men skriva om det… nääääää. Romantiken får ligga på hyllan och ger mig i kast med något rejält hushållsarbete istället. Bamse har redan varit ute och halvt hysteriskt sniffat på löptikarnas romantiserade lockrop.

Nu har jag fingerjympat och tonerna av Oh, Carol med Neil Sedaka får avsluta. 😀

5 reaktioner på ”Gamla låtar låter

  1. Läser och känner igen, skriver själv om hur jag alltid vill ha ett annat liv än det jag ändå har… Syfte och sammanhang känns avlägset, Ulf Lundell talade om självkannibalism när man tömt ut sin livsteman – och jag är tom nu. Fnattar runt med fågelfrön och musfällor, äter försiktigt för att inte reta igång gallan (som jag tror är anledningen till smärta i samband med mat), köper trosor på nätet (Icas var urdåliga), försöker lösa sudoku, supersvåra varianten, tills jag inser att jag har två likadana siffror på en rad – = fel. Trist. En kärlekshistoria skulle jag inte klara att skriva. Kram på dig i vintervädret, den domherre gläder mig med sin prakt vid fröautomaten, just nu.

    Gillad av 1 person

    1. Våra liv går lite hand i hand, kan vi kanske säga. Därav så stor igenkänning mellan oss. Det mesta ligger ”bakom” på något vis, och vi kan bara reflektera och endast ”skymta” det som ligger framför. Mitt i finns bara nuet som ska fyllas.
      Tur att vi en gång i tiden hittade varandra över nätet.
      Förunderligt hur vi, den ene klok realist och jordnära och den andre flyktig med för mycket fantasi, drogs till varann. Komplettering, måhända. ❤

      Gilla

  2. Att skriva ”på beställning”, i synnerhet om förälskelse, känns svårt. Resultatet skulle antagligen bli väldigt klyschigt för min del.
    Att ”blotta sig” på bloggen är en balansgång. En del av läsarna känner mig personligen, men behöver inte känna till mitt innersta tycker jag. Lagom är bäst. 🙂

    Gillad av 1 person

    1. Nu hade jag en novell redan klar som jag skrev för tre år sedan. Handlar om hur ett äldre par finner lite ”kärlek” på sin ålders höst, utan erotik som i de flestas ögon är så viktig. De där som inte har en susning om vad närhet, kamratskap och ett steg ut ur ensamhet har för fördelar.
      Balansgången är svår ibland. Men bara ibland. För det mesta skriver jag bara för att ha någon att prata med. Här blir det med en dator och och blir glad när det ramlar in en kommentar. Alltså finns jag och håller med att lagom är bäst 😀

      Gillad av 1 person

  3. Tänker än en gång, när jag läser det du skriver, att jag verkligen borde ta tag i och skriva de där morgonsidorna som ska vara så bra att skriva.
    Att få ur sig helt oredigerade tankar, kanske skratta en stund aller gråta en skvätt, vid behov. Men jag och morgnar… det är ju snarast förmiddag eller rent av lunch när man väl kommer så långt som till frukost.
    Å andra sidan är jag nattuggla också. Och såna där morgonsidor behöver nog inte nödvändighetsvis skrivas tidigt på morgnarna. Bara man hasplar ur sig det som kommer, när det kommer och hur det än kommer, så är det bra.
    Men man tänker så mycket som sen aldrig, eller åtminstone sällan, blir av.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s