Men då…

…. nu är det morgon och tvättstugan gjord och kläderna inplockade på sina respektive platser.
Nu ska jag försöka få fart på annat som befrämjar hjärnan. Få fatt i någon form av tråd som leder någon vart. Men det är i hjärnan som i centrifugering av ylle – det filtar ihop sig. 😀 Det går alltså att tova en hatt av materialet. Eller vantar och luddor som det heter. Inga trådändar alls.
Vad och hur skulle vi fungera om vi inte hade något ”för händerna”? Men vad göra när lusten är som bortblåst. Antagligen har jag det alldeles för bra. Behöver inte tänka på värme eller det som håller någon igång med vedhuggning. Annars är det ett äventyr i sig. Ställa vedträet på huggkubben – drämma till utav bara den och känna doften från trä. Veta att det ger värme så jag slipper frysa. En åtgärd som ger utdelning m.a.o.

De här åren som gått, då jag inte mäktat utöva några strapatser lekamligen har kanske satt sina spår. Trodde då, och såg fram emot, att göra saker som skulle få mig tillfreds med tillvaron. Nu är jag där och gör inte ett smack. Med det menar jag den gamla synen på kreativitet. Hur viktigt den var för mig. Nu ids jag endast slänga ett öga på målar-attiraljerna och det känns som ett berg att bestiga. Lättare att klättra i, än att sätta igång. (kan jag säga som inga berg har inom 10 mils omkrets). Det står en motionscykel på balkongen. Kan bestiga den då och då men har ännu ingen muff på sadeln, så det blir kortvarigt hälsoutövande på den.

Under eftermiddagen läste jag färdigt en bok som jag från början kände motvilja mot. Det var så himla liten text, men jag klarade det. Synnerligen intressant och som visar att det finns enastående författare. Har boken igenom filosoferat om hur och vart i all världen de får sina idéer ifrån. Och det är klart, man blir inte en bra författare utan sådana. Jag skriver jag också men inte 17 har jag några idéer vad jag ska skriva om. Tacka vet jag bloggen och lite fingerjympa då och då. 😀

Nu är det sena kvällen och vi har varit ut på en långpromenad. Bamse har fart på benen. De går som trumpinnar efter den där rödhåriga eller om det är blondinen som löper. Och faktiskt så känns det förbenat skönt att gå snabbt och bara njuta av varje steg så här om kvällen när snön dämpar ljuden och rätt så bra sandat. Tror inte ens att det är kallgrader. Och inte en själ ute fast det bor ganska mycket folk i den här stan.

Nu ska jag och Bamse sova och jag ska tänka på vad som är min bästa åtgärd under morgondagen för att ge lite utdelning.

Gonatt och Gomorron 🙂

2 reaktioner på ”Men då…

  1. Gomorron gomorron! Om du hade hunnit somna.
    Jag är nattuggla som vanligt. Det där med skrivande, så är det detsamma här. Jag kan skriva! Jag kan hantera språkets och skrivandets ädla konst. Jag kan leka med orden och få till saker och ting.
    Men! Givetvis finns det ett MEN! Jag har inga som helst idéer! Inte tillräckligt i alla fall för att fylla en roman!!!! Inte ens en novell numera.

    Så det spelar liksom ingen roll, hur väl man än skulle kunna hantera orden, när man inte för sitt liv kan få ihop en hel berättelse. Vad hjälper det med enstaka scener och kanske rent av någtra kapitel? När det hela sen tar slut i huvudet och ingen berättelse blir till fullo berättad.

    Det är en smula frustrerande när man läser en bra bok, och samtidigt känner att man kanske aldrig skulle kunna få ihop nåt helt läsbart.
    Tur man kan få till ett och annat blogginlägg åtminstone, och nån kommentar allt emellanåt.

    Sov gott snart, om du fortfarande är vaken

    Gillad av 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s