Ett manus på testläsningsrunda

… eller skrivcoaching, som det också heter. Vad säger ni om det? Är det någon som är intresserad?

När man skriver ihop en historia så ska inledningen vara så pass intressant så läsaren vill fortsätta.
Nä, nä, jag är ingen Strindberg som skrev ”Han kom som ett yrväder en aprilafton och hade ett höganäskrus i en svångrem om halsen”, eller Lagerlöf ”… så stod då prästen äntligen i predikstolen”, eller hur det nu var. Klassiska gångbara meningar från länge sedan.
Nåväl starten ska vara lockande och sen ska berättelsen gå i dramaturgiska vågor – upp och ner till själva brytpunkten, för att sedan knytas ihop på slutet.
Ni hör själva vilken amatör jag är som inte behärska det litterära språket. Men för den skull bryr jag mig inte så mycket. Har ju alltid gjort som jag tyckt själv och gjort mina misstag naturligtvis. Men de ligger bakom ryggen och nu har jag gett mig in i en ny historia. Bara det att jag håller på i en tid där det vare sig finns tåg eller rymdraketer.
Det vore nog lättare att skriva om det än att göra research om pukestenar i Västergötland, Sigrid Storråda och Erik Segersäll. Naturligtvis kör jag fast som en gräsklippare i urskogen. Sliter testarna av huvudet och undrar vad i helskotta jag håller på med. Har faktiskt inte ens en idé om vad det ska bli av det hela. Men börjat har jag – så de så, och nu lägger jag upp allra första meningarna i berättelsen.

”Morul… är vred…” Moderns svaga och stötvisa stämma når fram när hon lägger örat till.
”Gå… fiskeläget… havet… spring!”
Hennes ansikte är vitt som döden och bakom de slutna ögonlocken i de mörka hålorna syns inte längre någon rörelse. Aslög försöker värma moderns händer som ligger som is i hennes egna unga och varma. Ändå känner hon hur kylan satt sig som isblock över sin egen rygg, men att lämna modern i hennes sista stund vägrar hon. Envist, vid bädden, har hon följt moderns dödskamp genom den långa natten trots att markens skakningar har ökat i styrka. Plötsligt en tryckning av handen och moderns mun öppnar sig för sin sista vilja i sitt sista andetag.
”Ta med de vita!”
Bröstet höjer sig inte igen och det blir döds stilla en kort stund innan Moruls mullrande åter gör sig påmind från sin håla i fjällets inre. Väggarna i rummet rister. Den torkade isoleringen av spillning, lera och halm faller med ett rasslande ner på det jordtrampade golvet. Det välvda taket bågnar. Den lilla elden på härden slocknar i en vindpust någonstans ifrån. Utanför bräker getterna av ångest och på håll hör hon hur människor ropar. Snabbt trär hon skinnpungen med ”de vita” från moderns hals samtidigt som hon fäster en kyss på moderns kalla panna. Ger den döda en sista blick, stoppar skinnpungen innanför bluslivet och rusar snyftande ut. Löper som en skrämd killing nerför sluttningen mot havet. Vänder sig om när Morul med ett vrål öppnar sitt gap och i en kaskad av eld sprutar sitt glödgade inre rakt upp mot den gryende morgonhimlen. Marken gungar under hennes fötter när hon når till stranden …

Gomorron eller Gokväll 🙂

7 reaktioner på ”Ett manus på testläsningsrunda

  1. Tack för kommentar Margareta.
    Om du kommer ihåg novellen, så hade jag jämt göra att få iväg henne från Island. Nu har hon äntligen landstigit på västkusten efter lite omvägar.
    Bohuslän var svearnas och Halland var danernas. Så har jag flyttat fram henne i tiden några århundrade så hon ska få möta några mer ”kända” antagonister på sin väg. Sigrid Storråda k-a-n vara en uppdiktad kvinna men om det tvistar de lärde. Fullt tillgänglig alltså 😀
    Ha en bra o solig dag. Kram ❤

    Gilla

    1. Roligt att höra. 😀
      Det blev en rivstart av det hela när hon som tonåring blev tvungen att lämna ALLT bakom sig. Nu ska hon formas till ung kvinna med både bra och dåliga egenskaper. Vilka hemligheter döljer hon och vad är hennes mål. Och vad betyder ”de vita?” Osv, osv. Stååånk 😀
      Har ingen synopsis nedpräntad ännu, men äventyr är ju lite överraskande i alla fall – eller hur?

      Gillad av 1 person

      1. Det här med att händelser utvecklar sig under tiden… så har det förhållit sig hitintills i mitt huvud och jag avundas dem som har synopsis och anteckningar gjorda på små minneslappar.
        Inte har jag det heller… nähä då… inte undra på att det tar stopp ibland. Det går lite efter hur jag mår liksom. Men det är som det är och har min räddningsplanka att jag inte har behovet av att bli utgiven på något förlag. Det är inte viktigt eftersom jag kan ge ut själv och få hålla något egenpräntat i handen. Bara det ger en viss lyckokänsla.
        Tacksam för din respons ❤

        Gillad av 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s