En sommarrysare – novell

Spökar det, eller?

En man backar skickligt in sin häst mellan skaklarna på den vagn som ska ta honom ut i natten. Hästen är följsam och lyder blint sin herre. Det var länge sedan vagnen var i bruk och mannen prövar med att ruska i de knarrande brädorna där han ska sitta. Han ler förnöjsamt. Tycker att det var på tiden att han fått kallelse till ett uppdrag. Ekipaget kör ut ur det gamla stallet. Kör genom det höga sommartorra gräset på planen utanför, och sätter kurs upp mot vägen.

Kvällen blev sen. Det är den mörkaste timmen runt midnatt denna julinatt som fortfarande står ljus och dallrar av värme. Kanske någon grad svalare, men inte mer. Det är nästan tropisk värme och luftfuktigheten är hög.

   Efter en lång kväll på sjön är de tre vännerna på väg hem. Olle är ganska nöjd där han brer ut sig i baksätet. De båda gösarna han fångade är han både stolt och nöjd med. Ska bli gott med ugnsstekt gös i morgon. Ulla-Britt är en fena på att göra i ordning fisk så det smakar så där himmelskt gott.

   Arne sitter bakom ratten och tjurar lite, för han har inte fått någon fisk alls. Det är då själva fan, att det ska vara så omöjligt att få med lite fisk hem, tänker han. De nya dragen är bara skit. Han manövrerar skickligt bilen från bryggan där de ankrat båten. Kör över strandängen och når grusvägen. Arne öppnar sidorutan och torkar sig i pannan med skjortärmen. Ökar hastigheten och de är på väg hem genom natten. Trötta och var och en i egna tankar. Utom Verner, som förmodligen drömmer om storgäddan, som åter igen undkom honom.
Den fryntlige Verner har somnat på passagerarsidan. Somnade så fort han satte sig i bilen. Dagen har tagit ut sin rätt på hans tämligen runda lekamen. Dubbelhakan är fördubblad mot bröstet eftersom huvudet fallit framåt. Hans stora mage häver sig långsamt i takt med snarkningarna.

   Bilen letar sig fram på den smala grusväg som leder genom det lummiga slottsområde, de måste åka igenom. Fönstren på slottet stirrar i natten och den, i vanliga fall, ljust gula fasaden lyser matt vit.

   ”Det ska visst finnas en spökande dam där inne”, säger Olle från baksätet.

   ”Folk är inte kloka som tror på spöken”, svarar Arne och tittar snabbt upp mot fasaden.

   ”Tja, det beror på hur man ser det. Hur mottaglig man är så att säga.”

   ”Bah, mottaglig, vaddå mottaglig? Jag tror inte på sådant tjafs!

   Mot honom i skumrasket får han plötsligt möte med en häst och vagn. Arne bromsar kraftigt och bilen slirar i gruset. På kuskbocken sitter en man.

   ”Fan, sätt på nåt jävla ljus, så du syns din jävel”, vrålar Arne och hytter med knuten hand åt gubben på kuskbocken. De öppna vindrutorna bär säkert med sig budskapet till den berörda dåren, tror han.   
Verner vaknar i oväsendet och frågar vad som står på.

   ”En häst och vagn med en tokfaen på bocken som inte ens har en ficklampa som varning än gång”, svarar Arne.

   ”Jasså, hin håle är ute ikväll”, mumlar Verner och vänder sig om för att se.

   ”Säg inte att du också tror på spöken Verner?”

   ”Jovisst gör jag det. Inte alls så konstigt. Finns mycket som inte går att förklara. Slottet har sin Vita Fru och i slottskyrkan skulle då jag aldrig gå in en mörk natt. Den är ju spöklik mitt på blanka dagen.

   ”Spöken hittar de på, till vartenda slott och herresäte bara för att få dit turister, fattar du väl?

   ”Spöken fanns redan innan vi och datorsamhället gjorde vårt intåg i världen. Medeltiden var visst värst. Då blandades gammalt och nytt. Oknytt mot religionen och vise versa”, vidhåller Verner. ”För att inte tala om de experiment som utförts på senare tid med elektroniska instrument som gett utslag på något odefinierbart.”

   ”Har du upplevt något själv Verner”, frågar Olle som sträcker sig fram och bjuder på en öl.

   ”Nej, jag är alldeles för rigid för att uppfatta det andliga. Här ute finns en legend som är ganska spöklik förstås. Har ni hört den?”

   ”Legender är intressanta och har inget med spöken att göra. Nej, det har jag inte”, replikerar Arne syrligt på frågan och känner efter om han har cigarettpaketet i någon av fickorna.

   ”Här påstås det, att om man vågar gå in och slå en kniv i altarringen mitt i natten, alldeles ensam, och låta den sitta kvar där som bevis, så bli man rik som en knös. Om man överlever.”

   ”Skitprat!”

   ”Åk bort till kyrkan så ska jag gå in och slå fiskkniven i altarringen”, säger Olle från baksätet.

   ”Nej för fasiken”, utbrister Verner. ”Det är sant, för det har visst hittats tre vuxna karlar, sten död, framför altarringen i den kyrkan. Sist var det på 40-talet och det var en bonde som hade förlorat sin gård på dåliga affärer. Han trodde han skulle ordna upp sitt bankrutta liv med att utmana sägnen om att bli rik.”

   ”Men Verner, vi lever på tvåtusentalet nu. Vi lever i en datoriserad och teknisk värld. Fattar du väl att sägner och hopkok och sådant där flower power inte uppfattas som seriöst. Sådant är helt utan substans!” säger Arne med ett sarkastiskt flin och svänger in mot kyrkan.

Han stannar bilen och vill ta ett bloss. De stiger ur alla tre, och tittar bort över muren som omgärdar den lilla svarta kyrkan. Slottet skymtar i månskenet mellan de urgamla almarna.

   ”Ser i alla fall jädrans spöklikt ut”, mumlar Verner och sätter sig i bilen igen. Han ryser.

   ”Nå Olle, ska du ta en sväng in i kyrkan och göra vad inte Verner klarar av?”

   ”Tja, varför inte? Är den öppen tror du?”

   ”Vet inte, men det går väl att undersöka.”

Arne och Olle går in genom grinden och uppför grusgången. Känner på dörren och den öppnar sig. Båda går in i vapenhusets mörker och tittar in genom glasrutorna i dubbeldörren som leder in i kyrkan. De ser altarringen längst fram med en stor Kristusbild ovanför på fonden. Det är mycket skumt inne i kyrkan.

   ”Nä, vi tar det en annan gång, för jag glömde kniven i bilen”, säger Olle dämpat.

   ”Du vågar inte! Du är feg din krake”, flinar Arne i mörkret. Hans tänder lyser vita, och Olle ser bara dem.

   ”Det känns olustigt bara, och det är synd att skära sönder tyget på altarringen”, försvarar sig Olle. Han vill inte medge att han inte vågar.

   ”Skitsnack, jag vågar”, säger Arne. ”Kom så hämtar vi min kniv så ska jag visa dig hur en med vikingablod i ådrorna bär sig åt.” De båda återvänder till bilen och Verner ser frågande ut.

   ”Jodå, det är öppet men Olle vågar inte gå in. Jag ska in och visa att jag inte är rädd för hin håle själv”. Arne tar på sig sin långa fiskeväst, som med sina många fickor har både knivar, flöten och metkrokar som innehåll.

   ”Men du måste gå in ensam”, manar Verner. ”Annars gills det inte.”

   ”Vänta här ni, era fegisar. Hur mycket ska du låna när jag blir rik, som du påstår?”, flinar Arne och stövlar in genom grindhålet och uppför grusgången. Det knastrar under hans sulor och det hörs tydligt i den stilla natten. Olle och Verner ser hur dörren sluts om Arne och det blir tyst.

Den tunga, gamla kyrkporten slår igen bakom Arne. Han öppnar de glasförsedda dubbeldörrarna och stiger in i kyrkorummet. I skumrasket ser han till höger in i Grevefamiljens gravkammare. Två kistor står majestätiskt på fundament med inskriptioner som är omgärdade av vita dödskallar som grinar elakt i dunklet. Det luktar unket och instängt. Väggarna i kyrkan är fulla med standar över den grevliga ätten som bebott slottet genom århundraden. Han snubblar till på en järnring som sitter fast vid golvet men fortsätter lugnt upp för altargången. Plötsligt hör han ett knakande ljud från orgelläktaren. Han stelnar till, och känner hur nackhåren reser sig. Efter en stund lugnar han sig och tänker: Äh, skärp dig nu. Här finns ingen anledning att bli skraj. Han fortsätter upp mot altaret och tycker sig höra hovtramp på gruset utanför fönstren på västra sidan. Håller andan och pustar sen ut och tänker att det är grabbarna som försöker skrämmas. Han stannar på den mjuka mattan framme i koret och ser upp mot altartavlan där den korsfäste Kristus hänger på korset. Dröjer vid bilden en stund, och hugger så kniven i altarringen.

   ”Undrar om det var liemannen själv som var ute med häst och vagn”, spekulerar Verner tyst.

   ”Det får vi snart reda på, för kommer inte Arne ut snart så har han väl hämtat honom.”

   Olle blir arg på sig själv över orden han uttalar. Inte bra att ens tänka på det viset. Det är skalkaktigt och det är utmanande, tänker han för sig själv.

De båda vännerna väntar i den stilla natten. En koltrast börjar försiktigt flöjta. En välbehövlig vindfläkt får dem att känna tillfredställelse. Verner fläktar med sin uppknäppta skjorta. Svetten lackar på Olles panna och han tar tacksamt emot vinden som kyler ner honom en aning. Funderar på och grämer sig, att han gjort bort sig inför sina kamrater.

   ”Förskräckligt vad det tar lång tid”, mumlar Verner och ser på klockan.

   ”Ja, han borde varit ute för länge sen. Han vill förstås lura oss att tro det hänt nåt och att vi ska gå in i kyrkan. Då ska han skrämma oss förstås. Olle småskrattar för syns skull. Det svider bittert att han inte vågade göra det han skroderat om.

   ”Nej, vi får gå in och se vad han håller på med. Det är verkligen dags att komma hem”, gäspar Verner och kliver ur bilen.

De går in i kyrkan och upptäcker Arne liggandes orörlig framför altarringen.

   ”Vad i herrans namn”, ropar Verner och skyndar upp för altargången.

   ”Arne! Arne!” Olle vänder på Arne och ser in i hans stelt uppspärrade ögon. Känner på hans hals, men ingen puls. Lutar sig fram för att känna om det kommer någon luft ur strupen. Lägger örat mot bröstkorgen. Hör inte ett knyst.

   ”Ring efter ambulans för tusan, han är död”, skriker Olle till Verner som fumlar fram sin mobil.

   Olle påbörjar hjärtlungräddning och förblir i den ställningen tills ambulansen anländer. Det tar en halvtimme, för det är över två mil från staden.

*

Polisrapporten och den rättsmedicinska undersökningen visade att Arne mycket riktigt huggit kniven i altarringen, men att han troligtvis fått hjärtslag och dött på fläcken av skräck, eftersom skörten på hans fiskeväst svepte med i rörelsen, varpå västen naglades fast av kniven i altarringen. Så när han vände sig om och kände att något högg tag i, eller ryckte honom bakåt, så antogs att han förmodligen blivit så rädd att han fått ett slaganfall och ögonblickligen avlidit.

🙂 Bergalott

7 reaktioner på ”En sommarrysare – novell

    1. Tack du min stöttepelare ❤ Satt redan uppe i Näsåker och städade ihop mina noveller så de hjälpligt kom under "samma tak" s.a.s.
      Har både strunt och bra noveller, och helt klart är det noveller jag vill hålla på med. Gillar det lite kortare varianterna istället för mastodontprojekt, liksom. Vet inte om det är gammeln eller håglöshet i största allmänhet. Det går ju aldrig att komma någonstans när jag inte behärskar datorn, så jag kan göra en samling och hålla den i handen. Skulle vara hur kul som helst.
      Men varför inte göra en novellblogg? Moahahaha… veckans novellsläpp 😀 😀
      Kram ❤

      Gillad av 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s