Livet är som en tom påse…

… om man inte fyller den med något.

För någon timme sedan åkte min systerdotter hem. Hon gav mig en skön eftermiddag i familjär anda. Saknar sådant men igår infann sig en liten varelse här hos mig som faktiskt ingår i familjekretsen. Han heter Svante och har fyra ben, ett ansikte som en räv och en tjock päls som skimrar i guld (utom när han badar). Han skäller inte – han ylar som en tågvissla. AaaYyyyyyyyyyyyyyyy 😀

Bamse är alldeles slut. Dels för att han måste hålla reda på vad Svante gör och var den lille krabaten är någonstans. Dessutom måste maten ätas upp vare sig han vill eller inte. Kära nån då… inte får minsta bit förfaras när det finns ett matvrak i närheten. Faten slickas till välpolerade och gnistrande finporslin i stil med Royal Copenhagen.

Försöker gång på gång sätta mig att skriva vidare på mitt projekt och kurs. Har hamnat så långt att nu måste det bli lite kärleksdramatik. Hujedamej… sånt har jag glömt och inte kommer jag ihåg – så värst. Det ska ju vara intriger och blablabla också och sådant begriper jag inte. Klart som 17 att det tar stopp. Mitt liv har inga referenser om svek och lögner och sådant behövs, har jag hört. Inte för att jag är skenhelig utan det har bara blivit så. Lycklig barndom dessutom, så inte ens det kan jag använda mig av. Jag läser andras böcker och jag begriper inte hur de får till det. Smarta hjärnor och det kan jag inte påstå ha fått i arv. Är inte tävlingsinriktad och gillar inte att dunka huvudet i väggen. Jag menar att det händer ändå – i själva livet.

Nu ringde telefonen. I morgon är det utställning på hembygdsgården av hembygdsdräkter. Bildvisning och kaffe förstås. Jaha… ok då, sa jag. Det blir väl trevligt en stund på förmiddagen. Kan inte lämna två hundar ensamma så länge. Blir så bra så. Är måttligt intresserad av tingen men däremot att betrakta urbefolkningen. 😀

Att jag mår bra på den här nya platsen visar tydligt mitt humör. Nästan lika ensamt som det var förut men att ha naturen inpå knutarna, blommor utanför som jag kan pyssla med och nya människor att träffa så småningom, gör att jag ser tiden an med optimism. Det har t.o.m. darrat till i teaterspektaklet, för midsommardagens underhållning på nostalgimuseet tvärs över vägen, var lite i blekaste laget. Där står en stor outnyttjad scen (på hjul) och genast tänker jag på den föreställning som jag skrev en gång men som aldrig framförts. Min dåvarande teatergrupps mest imponerande skådespelare sade ifrån pga av ålder, och därmed gick det om intet. Spektaklet heter ”En Midsommarnattsdröm och tilldrar sig i en fattigstuga på 1920-talet. Inledningen får folk att tro att det är ett drama, men se det blir det inte – mer en fars.

Jaja, tankarna flyger och nu ska jag flyga ut med två vovvar och sen blir det kväller. 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s