En dag att minnas

Dagar att minnas – dagar att glömma. Båda tillstånden har passerat och det är endast under stjärnorna som tid finns för eftertanke. Men inte blir det så stora förändringar trots det, för människan är alltid på språng. I alla fall jag som inte kan sitta still. Eller är det så att jag inte glömmer utan förtränger? Tja, det finns tabletter för sådant har jag hört, men jag har bara Alvedon hemma 😀

Hur som helst löper tiden iväg som en annan gazell och många förundras över hur fort det går vartefter vi blir äldre. Fortare och fortare så att säga. men är det inte lite självklart… målet kan siktas och bara det gör sträckan kortare och snabbare. Liknar när vi reser bort – för visst går resan hem mycket fortare?
Jaja, här och nu fyller jag ut tiden mad två sångövningar i veckan. Bamse har varit jättekrasslig och just nu är det totalstopp på vatten i byn. Av-grävd ledning någonstans, troligtvis här utanför där jag bor, för här grävs det för fiber och vattentankar är utställda lite här och där i byn.

Idag har jag minnesdag efter en liten tös som försvann för länge sedan. Hon liksom tiden, i det fallet, förtränger jag under övriga dagar på året, men den 9 september glöms aldrig bort. ❤

Konstigare är det att när man skriver mycket så finns hur mycket ord som helst men när latmasken har glufsat i sig av hjärnsubstansen så har jag inga ord kvar. Nä, det står still. Nu ska jag ut och hämta vatten så jag får lite kaffe i mig innan det blir för sent.

Morsning 🙂

5 reaktioner på ”En dag att minnas

    1. Ja du, om jag det visste. Först blev han slokörad och ville inte äta. Började yla så fort jag vidrörde honom. Trodde då att han hade ont i sina leder men när han började vingla och kröka ryggen trodde jag att något var galet med magen som inte innehåller någon gallblåsa längre. Tänkte som så att nu är det kört.
      Men, dagen efter krökte han rygg och bajsade ur sig en stenhård plutt och efter kom bara gult slem. Förstoppning av något slag och han verkade krya på sig igen. Men dagen efter och påföljande dag fortsatte han att yla och ynka. Nästan skrek när jag kom åt honom.
      Tänkte i mitt stilla sinne att det får gå som det går för ett veterinärbesök en lö-söndag skulle krossa min ekonomi.
      Fjärde dagens morgon verkade allt som bortblåst och svansen stod rakt upp i vädret precis som vanligt.
      Med eftertanke; så kanske han hade fått i sig choklad från en glass som en gammal farbror (granne) höll ner åt honom, innan jag hann hejda honom. Möjligt?
      ❤ tack för frågan 🙂

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s