Hur långt ner kan man sjunka?

Till botten förstås och väl där är det bara att försöka kravla sig över kanten – igen. Livet ger sina dagsedlar utan att man för den skull är medveten om varför andra delar ut dem, och minst vad man utsätter andra för själv. Det har tydligen hänt att jag delat ut dagsedlar utan att ha förstått. Det kan jag väl erkänna trots dålig insikt i var, hur och när. För man vet ju aldrig, eller hur?
Men en har jag i färskt minne eftersom jag delade ut en för inte så länge sedan, och det helt medvetet. Tänka sig. Måttet blev rågat och det rann över som man säger. Hmm. Ingen ursäktlig handling, men det var och blev så att efter år i ovisshet förstod jag – och gav igen. Huga. Fy mig!
Samtidigt är det skönt att äntligen förstå och fått bubblan att spricka. Den falska bubbla som jag borde ha stuckit hål på för länge sedan. Men… jag är en godtrogen fan som inte håller mig själv för att vara särdeles intelligent. Lever i stunden/nuet och bär mina egna grubblerier. Har aldrig velat belasta någon, men en har fått mig att tala om det som tynger i det här fallet. Tänk så tacksamt att någon finns. Men egentligen skulle jag behöva en riktig psykolog, för jag tror faktiskt att jag håller på att bli knäpp.
Nära relationer – när de dör, så vill hjärtat gå sönder. Det är inte ens värt att leva, så känns det, men med den acceptans som finns inom mig vad gäller liv och död, så har jag endast Bamse som jag har ansvar inför. Resten kan kvitta för jag gjorde så gott jag kunde och hade förstånd till.

En av er som läser det här vet vad det handlar om och resten får ta det för vad det är. En del har följt mig sedan jag blev sjuk 2017 och om de kan läsa mellan raderna så – en eloge från mig. Bloggen höll mig över kanten med välformulerade ord av dold sorg blandat med optimism. Inte så lätt alla gånger men sådant är livet. Räddningsplankor finns utlagda här och där och det gäller att hitta dem. Bloggen var en av dem.

Idag känns det ändå ganska bra. Min flytt blev ett ändamål som verifierade en längtan bort, och jag tror bestämt att jag kommit ”hem”. Idag har jag rensat i trädgården och igår var jag för första gången med och sjöng offentligt. En skiljelinje från då till nu, och det är bara att fylla på med upplevelser och inte uppsöka andra för att engagera, lyssna, trösta, älska, utan bara tacka och ta emot det som ramlar in.

Morsning 😀

Nyfiken Bamse vid Öljaren

6 reaktioner på ”Hur långt ner kan man sjunka?

  1. Kära vän, ibland är det bra att släppa sin försiktighet och kanske vänskap som blivit något annat. Jag hoppas bara att du orkar, utan den människan/eller människorna i ditt liv mer än du ”måste”. Tror som du att din flytt var bra, det är gott att du har Bamse och din systerdotter, och att du ibland säger ifrån till din syster. Själv avslutades en kort bekantskap och mejlande till mannen i norr för någon vecka sedan, när jag insåg att han var för mycket SD-vänlig, plus anti-vax. Det klarade jag inte. Kram på dig!

    Gillad av 1 person

  2. Ja man kan sjunka långt men man kan nå vattenytan igen om man kämpar. Som Mange Hellberg sjunger uti sin sång: Simma eller sjunk. Jag fick nämligen låna den sången utav honom när jag satte musik till en film som handlade om Handikapp Idrotts Föreningen Kämparna för några år sedan. Jag såg du satt ett avtryck när jag studerade min sida. Det tackar jag för. Jag vet hur det är att må bättre.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s