8 000 steg idag

Några kilometer härifrån bor min vän som med idogt promenerande fått ner sitt höga blodtryck bl.a. och idag var första gången jag var med – hela sträckan runt. Hon har kortare ben än jag så min steg blev något mindre än hennes förstås. Men att vara för petig i detaljer lönar sällan, huvudsaken att jag hänger på. Nu lär jag ta igen mig någon dag och åker väl dit igen på söndag. Hon går varje dag men jag tänker inte utmana ödet med att få ont, så därför får jag ta det lite varligt i början.
Att gå i kuperad terräng i skogen, är annat än att gå på asfalt i stan. Både för kropp och andning. I skogen som så här års bjuder på det där sinnliga som påminner om att utan dessa växlingar under de årstider vi är begivna med, så absorberas hela jag av undret. Välsignar att jag bor på en plats på jorden som inte behöver tänka på lavaströmmar eller oroas av hänsynslösa gerillakrigare. Den där stunden med gulnande löv, mossan som alltid ligger grön och kullfallna träd som återgår till sitt ursprung så småningom. Allt fägnat åt oss som får leva så här. Det är fantastiskt.

Det är lovat fint väder till helgen och det ser jag fram emot, för fy tusan vad jag fryser. Är ju numera ganska mager om bena, som Nils Ferlin diktat om, så vintern ser jag inte fram emot. Men kanske att skogspromenaderna får mig att byta ut min livslånga avoghet till kylan. Det finns ju folk som trivs på betydligt kallare breddgrader och trivs med det. OK, de kanske har anpassat sig, vad vet jag. (JO, det vet jag. Nu slirade det till där uppe.)

Två klängrosor är inhandlade varav den ena redan är jordsatt, men den andra vet jag inte riktigt var jag ska sätta. Ska jag gå utanför staketet eller ska jag sätta den på morgonsidan vid trappen? Vet i 17. Då får den ju bara sol i vår och sommar på förmiddagarna och det blir lika som jag hade det i stan. Hmm. Där växte ingenting på balkongen. Får fundera klart på det. Rosor behöver mycket sol. I alla fall om de ska klänga som jag vill. Alltså räknar jag med att vara kvar till nästa sommar. Det är lite imponerande eftersom jag tycks ha bestämt mig att bli kvar här. När jag bodde i stan visste jag att jag måste gå vidare – men visste inte varthän.

Ser ut genom fönstren över gärdena och det tycks se mulet ut på himlen så här i skymningen. I natt när jag var upp en sväng tittade jag också ut. Då var det kristallklart och månen lyste som det vore mitt på dagen. Vet inte varför jag är så fängslad av nyanserna men kanske för att jag vanligtvis och nu i fordom målade mycket tavlor. Nu har jag äntligen kommit igång igen, fast sakta går det. Just nu står en duk på staffliet som nästan är två meter lång och en halv meter hög. Den duken har stått omålad i flera år men nu jädrar i min lilla målarlåda ska det bli färg på den. Skapa, sjunga, skriva lite, promenera mycket och Bamse förstås. Mer behöver jag inte. Så de så!

🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s