Memorandum – minnesanteckning

”Kan inte du berätta lite om mamma”, frågar dottern till min gamle vän. ”Du var väl den enda utomstående som hon delade med sig av – av sitt liv.”

Jo, så var det nog. Men att få ner det på pränt är inte lika flyktigt och lätt som hågkomsterna är. De där bilderna som snabbt skymtar förbi av våra möten i olika sammanhang. Förstår så väl vad dottern menar, för någon med så stor integritet som min vän får man leta efter. Som små blixtrande ögonblick gällde det att fånga upp vad hon menade, när det någon gång slant ut något ur djupet.

Det är det där outsagda som nu dottern vill veta mera av och det är sannerligen inte lätt. Allt började för över 50 år sedan. Våra liv gick stundtals bredvid varann – men glappen var större, ända fram till 2010 då jag återknöt kontakten med henne, som sedan blev bestående fram till nuet.

Vi behöll vänskapen in i det sista. Av outgrundlig anledning blev det så. Kanske fanns det en mening i det – vad vet jag. Våra sista ord till varann vid avskedet vid mitt sista besök, blev något av det vackraste jag kan bära med mig för egen del. Därtill att hon kunde kliva in i himmelen med nyklippta och polerade tånaglar.
På fredag är det begravning och jag är så glad för min egen dotter ringde och lovade ta hand om Bamse under tiden.

Nu ska jag ta bilder på de stickade och sydda persedlar som hon gav mig. Den sista var en stooor, på tvären stickad pläd i glada färger. Det var alldeles innan jag drog upp mina bopålar från lägenheten under hennes. Då visste vi båda att hon skulle dö och jag såg vad hon menade i hennes ögon. Den pläden ligger alltid framme och gör mig glad. I källaren har jag de kläder hon var med och sydde till min teaterföreställning om Jädersbruk. En hel sommar satt vi och sydde innan den gick av stapeln i augusti det året. Sin egen kreation som hon skapade som Hertiginnan av Burgund har hon kvar eftersom den är full av broderier med tillhörande accessoarer. Hoppas att dottern inte slänger den.

Nej, nu går tiden och jag måste baka bröd, för knäcke är visserligen nyttigt men inget att se fram emot när kaffet puttrar och magen suckar när morgonen kommer.

Här ligger ett tak av molnighet över nejden. Det duggar så smått. Promenaden gjord och Bamse är hungrig.

🙂

5 reaktioner på ”Memorandum – minnesanteckning

  1. Åh … A-Lott!
    Jag har varit så uuuuusel på att hänga med här, men du har funnits i mina tankar ska du veta.
    Nu gav jag mig tid att titta in, som om jag hade något på känn …

    Jag har ju träffat henne, eller hur … grannkvinnan ovanför med allt sitt målade porslin. Det gör att det hugger tag i mig lite extra.
    Du skriver så fint och stämningsfullt. Önskar att jag också kunde få ur mig orden så där.

    Och bra där … med tanke på din dotter ❤

    Du är en av de finaste människor jag känner!
    ❤ ❤ ❤ ❤ ❤

    Gillad av 1 person

    1. Det stämmer – hon med finliret och pyttipannan stekt i olivojla 😀 ❤
      Din sista rad här blev som en klapp på kinden som jag i självömkan sög åt mig. Den behövdes. Inte för sorgen över S men väl för andra förluster. Livet är som det är – hur man än vänder sig har man ändan bak – och backspeglarna är trasiga. 😉 ❤

      Gillad av 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s