Hembesök

Kom nyss inom dörren. Varmt och gott och framför allt tyst. Bamse ligger nu mätt och belåten över både mage och frid, men den varar inte längre än till i morgon eftermiddag då det bär iväg igen.

Att ha Alzheimer och kommande måndag äntligen bli opererad, gör att min stora syster behöver både mig och Bamse som stöd. Både före – under tiden – efteråt.
Innebär nu att njuta i fulla drag att vara hemma hos oss själva ett dygn.

Hon är rädd, min syster. Klart att hon inte vill dö, fick hon erkänna inför doktorn med mig som vittne. Med de orden lyckades vi manövrera henne bort från denna olycksaliga blodsvägran som hennes församling slagit in i huvudet på henne sedan måååånga år. Och tror ni inte att ett par medlemmar varit hem till henne – tagit med sig ett konfidentiellt kuvert med alla handlingar angående operationen – tagit med sig kuvertet hem och kopierat pappren – återlämnade det dagen efter med ytterligare en underskrift av min syster att hon ska vägra blod. Med den påföljd att min systerdotter vrålat av ilska i telefonen med dem. Jag betraktar det som både stöld och hemfridsbrott och finns det mer förslag så varsågoda.

Att ge sig på en sjuk människa och tro att dessa församlingsmedlemmar har tillåtelse att göra precis som de vill har nu kulminerat i att min systerdotter fullständigt gått in i väggen. Hon är fullständigt trasig och därav går Moster Bergalott in och hjälper till. Hon har i alla fall lite distans på eländet och kan handha situationer utan att bli galen. Hon plockar bara fram teaterrösten, skruvar på volymen en aning och spänner ögonen i den som vågar påverka sin arma syster som i princip redan är slagen till marken av tvångstankar och tyrannisk smärta.

Jag har nu till fullo förstått vilket elände läkare har när de möter Jehovas Vittnen som många gånger står i samlad tropp runt den sjukes säng och i stort sett bara är i vägen. En vägg av hinder för att rädda liv. Jag säger då det. Suck, så de har det.

Att ha en tro är upp till var och en har alltid varit min övertygelse. Men i det här fallet så har jag faktiskt gjort en justering på min uppfattning. Och i slutändan får jag för mig att det handlar om pengar. Varför inte? Godtrogna, kanske ensamma människor som helt överlämnar sina liv och tillgångar till en församling. Men med det sagt så kan min systers församling skita i det blå skåpet, för hon har inte ens till fracken. Hehehe …

😀 Sköt om er därute!

Absolut ingenting

Men för att komma igång så blir det skriva av – i alla fall. Idag när jag steg ur sängen var det bara 17 grader inomhus. Tänker på M som kan ha både 14 och 15 inomhus och ändå inte klagar, så det ska väl inte jag heller göra. Men liiite kan jag väl få gnälla ur mig? Jag som är van vid konstant innetemperatur på 23 grader är inte van vid det här. Turligt nog så borrades det två nya hål för bergvärmen här förra helgen som så småningom ska kopplas in och uppgradera värmesystemet. Men det tar väl sin lilla tid för det ska visst in nya värmeväxlare (eller vad det heter) för att få full effekt.

Nåja, jag ska inte gnälla för nu har även jag satt upp en adventsstake i köksfönstret. Hade slängt alla men igår stod det en på trappen som min goda vän tyckte jag skulle ha. Hon är så där mångsidig och t.o.m. gör egenhändig glögg, vilken jag fick provsmaka igår när de höll på att sila ifrån. Så har jag lagt på en röd duk i kökets myshörna där jag vid morgonkaffet sitter och ser på fåglarna på den nyuppsatta fågelanordningen. Kände att jag inte helt förmår utesluta det här med julpyntande. Den där julkänslan darrade till lite oförhappandes här om dagen, vilken jag trodde var helt borta. Förmodligen min goda vän och alla glada bloggar som påverkat mig.

I Lördags var det sång hela dagen. Började vid 14-tiden och avslutades runt 22. Genrep, konsert, prisutdelningar, städning av lokalen, resa till efterfest med god mat och mycket sång. Alla hjälptes åt att göra en heldag till något minnesvärt. Detta resulterade i att vid söndagens första advent med kyrkokören hade mina stämband skaffat sig en ljuddämpare och den försvann inte förens på sista versen. Men jag var ju med och solidaritet inom körverksamhet är viktig även om man bara står med och mimar. 😀

Lilla Bamse fryser och det är ändå bara 6 grader minus idag. Hur ska det bli när den siffran gångar med 5? Hmmm… Tur att jag nu slipper påbylsning av kläder – ner genom hissen till markytan och istället bara har att öppna en dörr ut för Bamse och jag kan stå kvar i dörrhålet – i morgonrocken. Som tur är är han snabb och jag måste faktiskt mota honom så han får ta sig en andra omgång också. 🙂

Nä, nu har jag skrivit nog om ingenting.
Trevlig måndag 😀

För säkerhets skull

Jag måste stänga av radion på förmiddagarna. Den står på för sällskaps skull, och utan att öronen lägger något lock i vägen slinker det in ett och annat. Nyss hörde jag att NASA funderar på att bygga ett kärnkraftverk på månen. Tänka sig, tänkte jag och reflekterade lite över varför.

Tja, vad ska jag tro? Har de kommit till insikt om att jorden inte håller måttet – tänker de för att mänskligheten ska överleva utifallatt? Ge garantier för att en liten klick ska kunna överleva som art? För sådant finns ju redan. Mörkö som har säkrat överlevnad under jord för kung och regering ifall det blir krig. Finns alltså redan nära knutarna ”för säkerhets skull”.

Annars finns det ett uttryck som jag gillar vad gäller rymden. ”Det kan du se dig i stjärnorna efter.” Och med det behåller jag fötterna jorden. Brukar som bekant stå och glo om nätterna upp i det svarta allrummet som visst ska vara ännu större än vad vi hitintill trott. Ett annat exempel på etervågorna som halkar in i öronen på mig. Men ingenting är beständigt – allt är föränderligt.

Nyss hade jag ett intressant samtal över telefonen. Båda är vi noviser inom religionen. Vi visste inte hur och varför ormen befann sig i Paradiset och inte heller kom vi ihåg vem som bet i äpplet. Så illa ställt är det men vi fick oss ett gott skratt över vår skröplighet. 😀 Därtill att jag skäms en smula över min övertygelse om att det inte finns några gudar alls och så står jag och sjunger i kyrkan. Men… bra akustik är en tillgång och de där få som letar sig inom kyrkväggarna har ju inte en susning. 😉

Himlar i november

Slutar aldrig att hänföras över detta fenomen. Sommarhimlar i all ära, men med det turkosa och gröna inslaget kan de aldrig nå dess like. Klockan är bara fyra och när jag kommer inom dörren och möts av denna vy från stora rummet stiger jag ut i min lilla trädgård och bara glor – suckar och vänder in efter mobilen för att föreviga det som just nu läker mitt hjärta. Låter tacksamheten flöda genom kroppen för att jag har tillgång till ett estetiskt öga – konstaterar lugnt att något så vackert kan jag aldrig fånga för egen hand och känner att det inte gör ett dugg ont. Vare sig i hjärta eller mina målardrömmar.

Snart advent och med det följer sånger som nu till söndag ska avsjungas. Den bästa friskvård som tänkas kan. Nu är det full fart genom veckorna med träningar och närmast ligger en konsert på fredag som ska avslutas med fest. Ojojoj… sa en god vän från förr. ”Du har visst jämt göra att hänga med? Annat var det på förra stället. Tur att du flyttade.”
Ja, det är inget att ångra och inte en dag tänker jag på det som var en gång. Har t.o.m. fått för mig att jag inte var ämnad att hamna på samma ställe i 60 år. För det tror jag alla förstår, att funderingar har det varit gott om. Flytta till en alldeles ny ort när 70+strecket passerats tillhör nog inte vanligheterna.

😀

Snorhalt

Så går att beskriva gårdagens morgonpromenad med Bamse, och naturligtvis kom tankarna på att byta däck på bilen. Så dags nu tänkte jag under hela dagen när det inte gjordes annat än att på radion refererades det gång på gång om halkolyckor i trafiken. Det var i närområdet så jag vet inte hur det var i övriga landet. Idag ska det iaf åtgärdas även om det kan verka lite i tidigaste laget. Regn och plusgrader fortsätter säkert fram till jul och nyår. Ingenting är längre som föruuuut … 😉

Man kan även halka både in och ut på ett bananskal. Det vet jag med bestämdhet numera. Har aldrig vågat tänka till ordentligt över antalet, för då kommer ångest över alla stolligheter. Så är det att vara av den impulsiva arten. De tänkande och jordnära åker väl dit de också tänker jag, och biter min tunga över galgnerven som kittlar bak i gomseglet.

Nä, livet är en allvarlig beståndsdel av varat. Vi slåss för överlevnad och hoppas på att planeten inte ska avfolkas eller göras obeboelig. Kanske det bara blir en och annan bananfluga och muterat covid som överlever. Vem vet?

Måla faen på väggen ingår vanligtvis inte i mitt tänk, men ibland borde jag nog göra det. Eller rättare sagt – borde gjort låååångt tidigare.

Gomorron 😀

Tiden går fort

På lördag tar jag min 3-dje vaccination. Sommaren har fått tiden att rusa iväg och kan nån begripa?

Ännu har jag inte ens hunnit med att gräva rent i blomlanden – trots att det är en väldigt liten yta. Förmodligen ska det ligga snö i luften innan Lat-Ann får fart. En spark i baken – men vem sparkar här?

Ibland får jag faktiskt sparka mig trött men ibland kan jag vara slut redan vid 4-tiden och längta efter sänghalmen. Långpromenaderna med Bamse har blivit något kortare, men det beror på honom. Han ställer sig mitt på vägen och glor hemåt. Naturligtvis böjer jag mig för hans bedjande ögon och så går vi hem igen. Kopplar loss honom 50 meter från dörren och han springer snabbt med svansen i vädret, passar på att ta några snurrningar i glädjeyra och vem kan motstå sådant. Inte jag.

När nu åldern är som den är blir påminnelser om hur lite jag vet egentligen alldeles tydlig. Det här med Instagram t.ex. Eller att man kan gå in på någon myndighet och trycka på en knapp på datorn så ingen kan begära att min post blir skickad någon annanstans. I min postlåda kommer det bara reklam och någon gång en faktura, så i det fallet kan jag nog vara lugn, för om den hamnar annanstans är ju kalas.

Min mobil är snart utsliten av alla påringningar från försäljare. Jag kör med intuition eller kanske uteslutningsmetoden, för jag svarar ytterst sällan. Blir jag fundersam googlar jag och får som regel alldeles rätt. Det är enkelt i den lilla värld jag numera befinner mig i. Samma som med brevlådan. Världen blir mindre och mindre och därmed lätt att hålla reda på en del uppenbara saker.

Igår kväll gick jag igenom min fars resterande material. En stor bunt med texter, råmaterial till pjäser, dikter – sorgsna, vemodsfyllda, opportunistiska – kärlek och lite humor. Han behövde tydligen använda sig av det tecknade för att få fram det roliga, för ur dikterna kom min egen gråt över hans filosofi om livet. Det blev för närgånget och för likt mina egna tankar. Å, om jag hade hunnit lära känna honom. Han skulle ha blivit min allra finaste vän. Delat så mycket och kunnat trösta varann. Men jag gråter inte över det för allt och alla har sin tid.

Ikväll är det dags för sång igen. Hoppade över förra veckan efter dagarna med min sjuka syster och trasslet med hennes operation. Nu är det iaf på G. Antagligen redan om någon vecka. Men först måste ortopeden fixa stödboende för eftervård. Hon kan ju inte skickas hem på en gång.

Nä, vad sitter jag här för. Lat förstås och härmed UUUUUuuuT och kör undan torra växter och snygga till lite!

😀

Återuppstånden

Tro det eller ej, men det känns faktiskt som om jag vore det. Äntligen är problemet löst efter att jag slarvat bort mig ur bloggen. Men med ihärdigt knuffande i ryggen av kära vänner som Margareta och Louise här bland mina följare gick det äntligen i lås. Nääääääää… det blev ju upplåst. Vilket motsägelsefullt språk vi har.

Språkförbistring kan ibland komma väl till pass i andra sammanhang och det har jag skrivit om i en novell jag totat ihop i brist på egna blogginlägg. Men först ska jag lära mig att en novell hamnar där den ska och inte i flödet.
Hur var det nu… först trycka på menyer och sen på kategorier… eller var det tvärs om? Jaja, det kommer när det kommer.

Under många år, ja redan från tidigt 70-tal har min pappas ritade alster, plus han manuskript legat i en ganska stor resväska. Först hos min broder och därefter hos min syster. Nu, sedan några dagar har det som är kvar, hamnat hos mig som är yngst. Det har ju bara gått 50 år sen han dog, så vissa saker har inte bråttom.  
Just idag tyckte jag att det var dags att öppna den och gå igenom materialet. Det är ju ändå Fars Dag idag och om inte annat locka fram lite saknad och nostalgi. Hittade en hel del och i stunden som är har jag fortfarande en hel del kvar. Får ta det en annan dag.

Att han gillade att rita av kvinnor, helst sängliggande, men han var även duktig på natur, men det som lägger sig varmast om hjärtat är hans satirteckningar. Alltid gäckande med sin egen karikatyr på sig själv som på den här bilden. Undfallande för att få knösusen att köpa hans tavla.  

Det är inte bra att ha för gamla föräldrar. De dör för fort. Är man en sladdis så lär man aldrig komma riktigt nära liksom. Frågetecknen om hur den bortgångna föräldern egentligen var, är ett tomt rum. Det blir att leta mellan raderna i handskrivna berättelser eller som nu – se bilder av vad hans hand åstadkom. Det enda jag är fullt medveten om och har alltid varit – en otroligt snäll människa i mina ögon. Och den här bilden fick mig att komma ihåg hans skratt.

😀 Gonatt ❤

Scrollat runt efter några…

… dagars uppehåll. Hittat tankeställare här och där som jag nu fått bearbetat en liten stund. Någon skriver om skrivtorka och andra torkor och kontentan blir efter mina egna slutsatser och erfarenheter: människan är född lat. Vidare om byråkratiskt tröga insatser inom migrationsverken. Jo, de finns i vartenda land. Mycket upprörande för min politiska ådra, men orkar inte kommentera. Det blir för stort i min trötta hjärna (eller min egen skrivtorka). Någon badar och simmar fortfarande och jag fylls av beundran och kan konstatera att jag själv varit en badkruka i hela mitt liv. Vedklyvning hos någon som får min näsa att vibrera över den underbart välgörande doften det avger. En annan längtar bort – långt bort för att äntligen få känna tro på att det fortfarande, trots ålder och ensamhet, finns liv i kropp och sinne. Ja, det är en mångfald med intryck som hamnar här i mitt knä.

OCH något som har pågått en längre tid är att hos somliga som jag besöker, måste jag logga in igen. Begriper inte, men ingår väl i teknikens underbara värld. I den har jag inte tillträde och det beror säkerligen på min inbyggda lathet.

Mina senaste dagar har inneburit medverkan av omvårdnad om min syster. Nu äntligen, från och med idag, har allt rullat igång. Hemtjänst – hemsjukvård – terapeuter – läkare – hjälp från hennes eget samfund som hade kanaler till någon som hjälpt många till operation trots att de vägrar blodöverföring. Det senaste som troligtvis åsamkat den långa väntan på operation. Hennes journaler hamnar förmodligen gång på gång längst under i högen av icke operationer pga Corona. TROTS att hon före den stod i kö. Hmmm… vår fantastiska svenska sjukvård 😦

Jag skojade med henne och vi kom överens om att nästa gång vi eventuellt drabbas av fysiska åkommor ska vi gå till veterinären. Där får man antingen hjälp på stört eller också får man den där sprutan, för djur ska ju inte plågas i onödan. Vi har, systra min och jag fortfarande galghumorn kvar – tur är väl det.

Och vem var det nu som nyss ringde och hade en annan nyans i rösten? Jo, hennes dotter som äntligen fått hjälp efter att ensam under flera år fått axlat sin mors situation. Hela mitt hjärta fylls av kärlek och respekt för hennes kamp ❤

En annan, rolig sak inträffade i måndags då en tidning efterfrågade mitt personnummer och bankgiro. En av mina gamla noveller skulle in i tidningen den här veckan. Det var den där jag funderade på om jag hade skrivit. Tror jag nämnde om det för ett tag sedan. Jodå, och med en väldigt trevlig illustration med en arg gubbe med spik i käften, eftersom han måste lägga nytt tak på hönshuset. Min egen tidning har jag förlagt, men jag läste den med förnöjsamhet hos syrran som prenumererar hon också.

Tja, mer har jag inte att komma med som är skriv-värt. Har ett pass kvar av ”responsmöte” över zoom och bävar, för jag har ingenting skrivet. 😀

Klockan är över 1 …

… och det är lögn i helskotta att somna. Har dagen varit ”för mycket” tro? Ändå hann jag i god tid till både att lämna Bamse och hinna till kyrkan till begravningen. Lunch efteråt med min väns nära och kära. Efter det till egna dottern för att hämta Bamse och så hem igen. Det blir ju 20 mil fram och tillbaka och det som var en struntsträcka för inte alls så länge sedan. Nu blir jag trött.

Mitt memorandum överlämnade jag innan akten till S dotter och prästen hade tydligen kommit på samma idé, för hon uppmanade alla närvarande mellan småprat, predikan och psalmerna att ”skriv gärna ner vad ni kan erinra er om S och lämna med varm hand över det till S dotter”. Tänkte resa mig i bänken och tjoa om att jag redan skrivit 4 A4.
Men tjoade gjorde jag faktiskt. Svenska kyrkan borde skicka sin personal på mikrofonteknisk kurs. Tro det eller ej. Jag satt på fjärde bänken och hörde inte vad människan sa. Då blev jag riktigt putt och röt i med att hon skulle tala högre. Mummeljönsar. Ma Oftedal lyssnade jag på en annan gång och inte hörde jag vad hon sa heller. Men… det där som prästerna pratar är inte så särdeles intressant. Inte i sådana här stunder. Det är musiken som det går att sjunka ner i och minnas. S hade själv valt musiken. Hon var stormförtjust i Lale och Cohen, han med halleluja ni vet. Och så två psalmer. Blott en dag och Härlig är jorden.
Kunde plocka en liten handbukett från kvardröjande blommor som troligtvis härdat ut bara för S skull. Det var ju meningen att hon skulle ha hunnit hit under sommaren men det gick för fort utför liksom.
Nu är det gjort och på hälsningen på den beställda buketten från blomsterförmedlingen fick det stå ”S – vi ses” (från mig alltså). Det var ju iaf en stående fras oss emellan.

Fin och god lunch och S dotter överraskade med att tala om att hon helt enkelt tagit över S lägenhet. Förståndigt. Finare utsikt över Mälaren och staden får man leta efter. Så hon var inte alls stressad att hålla 3månadersregeln om uppsägning. Hon ska sälja sin kåk och bo där tills hon hittar något nytt. Sin mor upp i dagen (från forna dagar), med fullt ös och energiskt framåt.

Nu har jag stoppat lite i magen, för med den tom så går det inte att somna. Nu är klockan över 02:00. Ska väl läsa lite och hoppas att jag kommer ur slafen i skaplig tid i morgon bitti.

Gomorron 🙂


Memorandum – minnesanteckning

”Kan inte du berätta lite om mamma”, frågar dottern till min gamle vän. ”Du var väl den enda utomstående som hon delade med sig av – av sitt liv.”

Jo, så var det nog. Men att få ner det på pränt är inte lika flyktigt och lätt som hågkomsterna är. De där bilderna som snabbt skymtar förbi av våra möten i olika sammanhang. Förstår så väl vad dottern menar, för någon med så stor integritet som min vän får man leta efter. Som små blixtrande ögonblick gällde det att fånga upp vad hon menade, när det någon gång slant ut något ur djupet.

Det är det där outsagda som nu dottern vill veta mera av och det är sannerligen inte lätt. Allt började för över 50 år sedan. Våra liv gick stundtals bredvid varann – men glappen var större, ända fram till 2010 då jag återknöt kontakten med henne, som sedan blev bestående fram till nuet.

Vi behöll vänskapen in i det sista. Av outgrundlig anledning blev det så. Kanske fanns det en mening i det – vad vet jag. Våra sista ord till varann vid avskedet vid mitt sista besök, blev något av det vackraste jag kan bära med mig för egen del. Därtill att hon kunde kliva in i himmelen med nyklippta och polerade tånaglar.
På fredag är det begravning och jag är så glad för min egen dotter ringde och lovade ta hand om Bamse under tiden.

Nu ska jag ta bilder på de stickade och sydda persedlar som hon gav mig. Den sista var en stooor, på tvären stickad pläd i glada färger. Det var alldeles innan jag drog upp mina bopålar från lägenheten under hennes. Då visste vi båda att hon skulle dö och jag såg vad hon menade i hennes ögon. Den pläden ligger alltid framme och gör mig glad. I källaren har jag de kläder hon var med och sydde till min teaterföreställning om Jädersbruk. En hel sommar satt vi och sydde innan den gick av stapeln i augusti det året. Sin egen kreation som hon skapade som Hertiginnan av Burgund har hon kvar eftersom den är full av broderier med tillhörande accessoarer. Hoppas att dottern inte slänger den.

Nej, nu går tiden och jag måste baka bröd, för knäcke är visserligen nyttigt men inget att se fram emot när kaffet puttrar och magen suckar när morgonen kommer.

Här ligger ett tak av molnighet över nejden. Det duggar så smått. Promenaden gjord och Bamse är hungrig.

🙂