Fingerjympa

När jag känner att jag dalar i humöret så är det bäst att ta en stund och skriva mig uppåt igen. Ett knep som hittills har fungerat rätt så bra. Bara tänka positivt, och igår kväll fick jag en stor dos av en musikalisk sådan.
”Musik i sommarkväll” anordnas av kyrkan och stegen dit är väl bara ett par hundra meter.
Ung grabb runt 30 år med fenomenala fingrar på orgel och piano. Chopin, Bach, Brahms, Beethoven och några andra väl kända kompositörer. Götapetter – en lisa för öronen när en konsertpianist inte krånglar till det för ”vanligt” folk. Han fick iaf stående ovationer som hederstecken av oss 60-70 lyssnare. Prästen var synnerligen förvånad att så många hade samlats och uttryckte sin tacksamhet. Han hade kanske/förmodligen ingen aning om att pianisten är uppvuxen på den här lilla orten.

På hemvägen blev jag inkallad och trakterad av en granne som hade grillen igång. Mums – eftersom jag inte ätit nämnvärt under dagen satt det som en smäck. Så varför gå omkring och vara låg när ynnesten av välgärningar ramlar in?
Men det är nog inte bara jag som inte gillar den här värmen? Fullmåne och vad den gör har jag heller aldrig brytt mig om tidigare. Eller beror det helt enkelt på åldern? Tja, vem vet?

Idag är det söndag och jag sov länge. Har ändå tvätt på gång i tvättstugan. Ett par gardiner som Bamse har signerat i brist på mattes uppmärksamhet och försumlighet. Man tager vad man haver, tänkte han väl den lilla plutten.

😀 Trevlig söndag!

Vem 17 är Astradie

Sedan någon vecka har jag fått en hel del ”gilla” från ovan nämnda. Signaturen finns även på mina bloggvänners sida har jag upptäckt.

Jag gillar inte det här. Det finns, eller rättare sagt, jag hittar ingen författare till vare sig wordpress.com (där det inte finns några fysiska författare tydligen) likaså inne på facebook där det enligt google ska finnas denna signatur. Men tji. Däremot ser jag en del ort-benämningar som Indonesien och Nigeria.

Det är ju trevligt med ”gilla”-markeringar men då ska man kunna få verifiera vem det är – ELLER HUR???

Finns det någon som kan det här med utforskande och sekretess och tillgänglighet på nätet så rota gärna om ni behärskar tekniken.

Våra stjärnor faller

Igår dog en av dem. Såg det hos en bloggvän som håller reda på stjärnfallen. Jag tänker så här; att jag är kvar och de som befann sig på de gamla filmstjärnekorten är borta hela bunten. Nu om dan är det nog samlarvärde på dem, antar jag. Men med nya tider samlas de på annat sätt förstås. I datorn kan tro?

Går det att skämta om döden? Nä, säger väl de flesta men jo, säger jag. Plocka bort det där som kallas sorg som förknippas med dito, och ta fram det som är den eviga kretsgången. Det naturliga som vi inte vill ta till oss. Lek lite med tanken för jag har gett döden ett ansikte i bygdespelet jag skrivit. Sen om det blir av nästa år, vet jag fortfarande inte. Några har läst manus och sagt att det är bra, men vad säger menigheten? Går jag för hårt fram med en Lucifer som faktiskt inte är mer än människa? Alltså med både tolerans och humor.

*Döden kommer uppifrån – genom publiken, och visar sitt fula ansikte åt höger och vänster. Utstöter läten som får publiken att reagera på att; nu börjar det.
Äntrar scenen – sveper runt – inspekterar och deklamerar med kraft.

Här finns ännu icke något att hämta
men Nåde den – som med mig vågar skämta
Då kommer jag åter – och tar er hädan
från denna jämmerdal – och

(stannar till, tar sig runt hakan och pratar för sig själv)
Vad rimmar på HÄDAN, Lädan, Mädan.. n,o,p,q,r,s…
Jaaa… (högt) SÄDAN skall ni alla två edra händer
för jag ska plocka er – en i sänder
(skrattar hehehe och pekar yvigt)

Ja ja, dröm er bort – ni skallar som av får
ni tror att ni blir lyckliga – och bättre mår
att ett skratt förlänger livet – det dummaste jag hört

(skrattar hahaha och slår sig ev. för knäna)
nehej ni arma – för när jag kommer är det kört!
(vid kört, hörs sång och han hejdar sig och lyssnar)
Aj och å – nu hör jag änglasång
tänk att de ska hit och störa mig – varenda gång.

(drar sig hukande UT till vänster på scenen)

Så kommer två änglar in på scenen som motsats och tittar till de gamla som sover i midsommarnatten. De är utbrända så ”Chefen” har gett dem permission från Västfronten (för att markera tiden 1914 – 1917).

Änglar har ju alltid funnits med i vår bibliska historia men dessa har helt tappat dimensionerna. De ska ju alltid finnas till hands så det slutar med att de tycker att en TV-apparat skulle förgylla tiden hos gamlingarna i fattigstugan.

Varför håller jag på så här? Skriver en massa trams utan annat än att själv ha lite kul – tidsfördriv. Men en sak är säker och det är att jag skulle ha valt en annan bana i livet. Inte för att bli en stjärna men väl en teaterapa.

😀

Blixt och dunder

Har aldrig varit rädd för åskan. Det är helt fascinerande att få se ett skådespel på himlen som i går kväll. Utanför min lilla trädgård finns det en liten grusväg så jag bar ut en trädgårdsstol och där satt jag med BAmse i knäet och såg ut över vidderna som blev ljusa som dagen när det sprakade som värst. Där satt vi tills regnet motade in oss och vi blev omgärdade av blixt och dunder. Häftigt.

Tycker naturligtvis synd om de som är livrädda, både människor och djur, men ingenting är för mig så mäktigt vad gäller naturen. Dessa tordön som från urminnes tider, hos alla folk, lockat till allehanda antagande om dess tillkomst.
Inte ens idag, trots all modern teknik och forskning går det inte att fånga den kraft som en blixt framkallar. Det vore något som skulle behövas.

Tänkte hämta kameran och ta några bilder men förstod att jag inte skulle klara det. Dels för att jag är en usel fotograf och att mina synapser från ögonen till pekfingret inte skulle hänga med i de korta sekvenserna på himlavalvet.

Lånad bild nånstans ur datorn. Fast något sådant oväder har vi inte i gamla Svedala. Lånat av Hovberg.se och det ska visst vara fotat i Grekland. Hujedamej… då kulle nog även jag dra öronen åt mig 😀

Var är jag?

Första gången vi ensamma tog oss in i vår närmaste större stad – hittade jag inte ut. Åkte förbi den här statyn om och om igen och förstod innebörden. Tänka sig?
Numera går det ganska hyggligt. Det går att komma in från alla väderstreck och naturligtvis gynnar det staden på sätt och vis. Till slut, när den egna vätskenivån sjönk och Bamse flämtande och ihärdigt stirrar ut mot friheten måste även vi, förutom alla förvirrade turister stanna till och inmundiga någon form av energi och dessutom tömma blåsan.

Nej, bäst trivs vi hemma, där vår lilla trädgård prunkar av blommor. Då är det gott att leva. 😀

Utan internet

Det har gått bra det också förutom att det tog lite tid att begripa att jag kunde låna någon annans nätverk för att betala en försenad inbetalning. Tänk, tekniken som skulle bli den snabba enkla vägen, istället för att gå till posten på gammalt vis. Nåja, nu har jag internet igen och helt plötsligt känns det som att jag inte behöver det. Så fort och lätt det gick att bli av med beroendet.

Men jobbat vid datorn har jag gjort ändå. Slipat vidare på manuset till enaktaren jag hållit på med ett tag. Idag överlämnade jag det till ägaren av museet. Talade om att ingen ännu fått läsa det och att han var den första. Han skumläste under någon halvtimme och kom ut och sa att ”absolut, det här vill jag verkligen ska uppföras här på scenen nästa sommar. Tar med mig det hem och läser igenom det grundligare så får du det tillbaka om någon dag”.
Tro inte annat än att jag blev himla glad, för utan scen – ingen teater.
Ännu ingen rapport från hembydsföreningen om sponsring, men här på landet sker inga förhastade beslut. Lite långbänk så där. Nästa möte lär inte bli förrän i augusti.

För övrigt ligger jag eller sitter ute i hammocken och läser – dagar igenom ibland. Välsignat väder som jag lojt tar tillvara på så det blir lite att minnas i vinter.

Gonatt 🙂

Både vått och torrt

ÄÄäääääär det vädret??? Inte vet jag, men somliga dagar stupar jag på soffan och somnar som en stock. Sittandes eller liggandes, spelar ingen roll, för alternativt har hakan glappat ner i friläge och parkerat sig mellan nyckelbenen, eller också får jag ta tag i håret och långsamt och försiktigt lyfta huvudet upp i rätt läge från nackspärren.
Mötte nyss en granne som kom spankulerande med sin hund Trixi. Han berättade att han hade somnat rakt över köksbordet när han satt och löste korsord. Så JO, det är nog väderleken.

Nu ska jag iaf gå in och se om någon skrivit något på bloggarna jag följer. Själv har jag det tunt mellan raderna, och kanske det är ett gott tecken. Vi trivs alla och njuter av sommaren och där med jämt. Sol, regn, vackra vyer har jag läst om nu och kan väl bara här säga att jag ”gillar”.

Politiken har jag för mig själv och har förmånen att kunna stänga av kacklet från hönsgården Almedalen. Framtidsscenariot hur världen ser ut om några år, kan jag bara fantisera om. Kanske jag hinner uppleva och se långfingret på Putin när vi, EU och NATO försöker komma till nya avtal om energileveranser från Ryssland. Då har han säkert lagt ledningarna österut – ända till Kina.
Mina fantasier är verkligen inget att fästa sig vid så därför skriver jag inget om politik. Försöker se det geopolitiskt och hur framtiden ska gestalta sig på den här lilla blå planeten.

Det har ännu inte varit något möte hos hembygdsföreningen. Om och när det händer har jag kanske något att rapportera –  om de vill ha en teater eller inte.

Morsning 🙂

Lugnt och fint…

… glider dagarna undan. Om nätterna står jag då och då på trappan och försöker locka in en katt som sprang bort ifrån oss på midsommarafton. Vid det här laget bör hon antingen vandrat hem igen eller också borta på annat sätt. Kattans ägare befinner sig just nu i Ullared, dit många åker för att proviantera av vad de anser är behövligt. Jag har aldrig behövt någon form av Ullared eftersom jag inte kan finna något nöje att tampas med vare sig folk eller pryttlar.

Regnat har det gjort, tack och lov, så det gick att andas igen. Lyckats klara blommorna i sommarhettan. De där jag planterade i våras. Vattnar på kvällarna, och det är mysigt att stå med vattenslangen i näven utan att låta mig distraheras av vad som förmedlas över media om torka, bränder, svält och döden i lastbilscontainrar.

Min besvärliga och något påträngande granne (som jag nämnt om tidigare) ska flytta. Det behöver han för han behöver mer människor omkring sig för att överleva. Det blir så bra, både för oss grannar och honom själv.
Av en annan granne fick jag idag en liten hammock. Upptäckte att den var ganska illa medfaren när jag tog bort dynorna, så någon med rumptryck 90-100 kilo – då blir det adjöss med den. Kan inte låta bli att le när jag fantiserar om hur jag ska hjälpa de överviktiga ur benägenheten att sitta fast med ändan i backen och benen i vädret. Nåja, jag funderar hur jag ska göra någon form av förstärkning men hammocken ramlade in alldeles för en stund sedan.

En annan händelse som visar att u.t. börjar bli vimsig är att; tidigt i morse hoppade mina nya glasögon ner på mattan i köket och lade sig under min högra hålfot. Bara så dääär. Fräckt av dem tyckte jag och körde in till staden för att restaurera dem på plats. Om, det nu skulle gå att rädda dem – och det gick bra. Gratis – och optikertjejen fick en kram. Kan ju inte gå ner på knä och kyssa hennes fötter, fast ur smittosynpunkt hade det kanske varit bättre.

Läser mycket och då och då skriver jag på manuset till den eventuella föreställningen nästa sommar. Ska vid nästa möte i hembygdsföreningen förankra idén där, och får väl se och höra vad de tycker om mina anspråk på sponsring. Får förklara för dem att jag inte själv kan dra lasset längre. Och vill de inte så lägger jag inte två strån i kors för att få projektet i land. För bara tio år sedan hade jag både ork och råd, men inte idag.
Men… det finns en väldigt aktiv teaterförening i grannsocknen – de kanske vill ha den -vem vet?
(Kan vara en brasklapp i bakfickan vid mötet i sockenstugan om någon vecka.)

forts. följer efter mötet.

Morsning 🙂

Blåst

”Tvärtemot vad de flesta tror är jorden faktiskt närmast solen i januari (perihelium – 147 099 100 kilometer) och längst bort i juli (aphelium – 152 102 400 km), exakt motsatsen till vad intuition och årstiderna verkar säga oss. Detta beror på att jordens bana inte är en cirkel utan en oval eller ellips.

Ur vårt perspektiv känns det som om jorden inte alls rör sig, fast den både roterar en gång om dagen och går runt solen en gång om året. Om du satt vid jordens ekvator skulle du snurra med resten av planeten i 1 667 km i timmen. Samtidigt färdas jorden i sin bana runt solen i 108 000 km i timmen.”

Det här som jag saxat ur bl.a Naturhistoriska museet, påminns jag väldigt ofta om när jag går ute med Bamse vindstilla dagar och kvällar. För det är väl knappt någon som tror mig om jag påstår att vi far fram som skottspolar i rymden i en fart av 109 667 km i timmen. Vad det blir i sekundmeter får någon annan räkna ut. Gjorde det en gång för länge sedan men har nu glömt den matematiken.

När det är så där nästan skrämmande stilla en ljummen kväll, faller jag alltid i tankar om varför vi helt enkelt inte blåser av. Vet ju det där med dragningskraft och att vindar inte finns i universum, och sånt där faktiskt, men ändå. Känner mig så in i nordens liten OCH ovetande hur allt hänger ihop. Känner mig som ett tänkande grundämne, lite utöver växt och djurriket.

Blåst kan betyda andra saker också, men jag tror inte jag blivit blåst så många gånger i mitt liv. Visserligen har det känts så ibland men ändå fullt medveten om att jag själv varit tvungen att ta allting för vad det är. Fel beslut att det inte blev som det skulle s.a.s.

Men… inga vettiga tankar här när jag ömsom klämmer ihjäl småkryp på rosbladen eller hämtar upp lite sommarkläder ur förrådet. Rantar runt i väntan på… vaddååå… just ingenting. Så skönt och avkopplande med vidöppna dörrar utan korsdrag. Blåsten har lagt sig till ro både ute och inne i huvudet.

😀

Att glömma telefonen på på inspelning

Inte förens i onsdags kollade jag i telefonen på inspelningen av den sång som blev framsjungen av mina vänner – enkom till min ära – vilket skedde i lördags. På displayen stod det 02:40:34 vilket betydde att jag blev så till mig att jag helt enkelt glömde att stänga av den.

Pratet och skrattet, sången, musiken har jag alltså kvar. Det är väl normalt inte vanligt. Fotografering är det vanligaste, men vem hinner fotografera om man som värdinna flänger omkring och ska vara uppmärksam på att alla trivs och får vad de blivit lovade av kolbullar, kaffe och allmänt välmående.

Kontentan av min födelsedagsfest ute i strålande sommareftermiddag och kväll blev graderad till 10 poäng, på skalan 0-10. Det var flera av mina nya grannar som aldrig hade ätit kolbullar och att tillaga maten alldeles själva, gav tillfälle till mingel och samspråk med okända människor runt tunnan med eld. Sång, musik, tipspromenad och ett crescendo avslutade kvällen med operasångaren Daniel Svensson när han sjöng ”Till Havs”, ni vet den där som Jussi Björling sjöng en gång. Inte lite stolt över att ha Daniel i bekantskapskretsen, måste jag tillstå. Granntanten på 84 år i huset bredvid föll i gråt av hänförelse och jag förstår henne. Somliga av oss människor har inkörsporten till det innersta i just sång eller musik ja, ni förstår vad jag menar.

Får väl tillstå att jag fortfarande under gårdagen var något omtumlad. Faktiskt. För varför binder jag fast Bamse utanför affären – talar om för två smågrabbar som sitter och äter glass att inte klappa hunden med de får gärna vakta den – kliver väg och snubblar på löplinan – slår knä och underarmar i cementplattan . klarar näsan och glasögonen med några centimeter.
”Oj, hur gick det tanten? ropade smågrabbarna oroligt.
”Det gick bra”, svarade jag och tittade ner på knäna där det var två ordentliga hål. Kände att det sved.
”Oj, du gjorde dig illa tanten”, säger den ena grabben storögt med tungan svepande över glasstruten.
”Nej då”, säger jag så käckt jag kan, ”nu får jag klippa av byxbenen och göra shorts av dem”, tröstar jag.
Då skrattar de små liven och jag går in i affären och köper mitt mjölkpaket. Väl inomhus drar jag upp byxbenen och två rejäla skrapningar men ingen störtblödning, men fasen vad det sved. 😀

Senare, och jag begriper inte varifrån energin helt plötsligt kommit ifrån, skriver jag färdigt den förbenade teaterföreställningen jag påbörjade för några år sedan. Nu ska den bli av. Jag har ju nya marker – nya människor – nya och mera idéer. Precis som om något släppt. Är det så att man måste bli 75 innan det blir lite fart? 😀 Förmodligen. Nostalgimuséet tvärs över vägen har en utomhusscen och den syns från mina fönster. Det skulle alltså ta ett helt år att komma till skott. Så till nästa sommar ska det spelas
En midsommarnatt – mellan dröm och verklighet”, på tiljorna.

Helt klart har jag äntligen ett projekt i händerna. Vintern är räddad. Planering, planering… jojo… äntligen

😀