Idag – en kall och degig dag

Den där första höstdagen då inte kroppsvätskorna hänger med riktigt, är just idag. Har faktiskt nyst, ett par gånger. Det är ovanligt och signalerar att jag bör ta mig i akt från världens onda. Det där onda som förr brukade resultera i sängliggande, snorande och allmänt helt förgjord. Numera har jag bot av bästa sort men det är ju inget trollerimedel, om någon tror det. ASEA heter det och är världens dyraste saltvatten men också världens billigaste redoxmolekyler. Ja, de där små rackarna som gör att vi reparerar oss själva. Vad skulle annars hända? Tja, dö t.ex. är ett alternativ men det kan ju innan dess uppstå många andra besvärligheter.

Slutsvamlat om det för jag har påbörjat något som jag inte är överens med. Bakning. Det är trååååkigt.  Nu står en liten bulldeg på jäsning i bunken och ska väl strax glida över kanten. I en annan står det ett rågsiktsämne (kallar det så eftersom jag aldrig vet vad det blir) men som förhoppningsvis ska bli sådana där kakor med hål i.

I ett annat rum ligger det en utslagen man och löser korsord. Tråkigt det med men han har sina ursäkter. Går ju på cytostatika och cortison och det sistnämnda har gått ur kroppen just nu. När den ligger kvar så är han i farten som 17. Man får ta den man har. 🙂 Fyndigt!

Kan berätta att vi var hos goda vänner i fredags och det tar ut sin rätt. Så i går kväll Lördag, så lade vi oss halv nio. Ite gör det något heller. Vi gör som vi vill. Så var det inte riktigt förut. Det erinrar jag mig, hart när, varenda dag. Jätteskönt. När hela resten av livet ligger framför och att jag inte behöver göra ett handtag mer om jag inte vill – är fantastiskt. I alla fall när jag är på gott humör och det är jag nu igen, för bullarna ligger på plåten och jäser och ska, när de har jäst, in i ugnen och pigga upp mannen min med sin doft av kanel. Jag vet att detta fungerar väldigt  bra på både gammal och ung. Tänkte skriva något annat men då blir förklaringen alldeles för lång.

Men det råkar vara så att just kaneldoften är helande hos en som är deppig eller lever med andra psykiska åkommor. Det är verifierat men var – det har jag glömt. Däremot använde jag detta tillvägagångssätt när jag arbetade med en brukare en gång i tiden. Från inferno till kav lugnt på o-tid.

Detta är den enda fördelen och glädjen med bakning. För nu har mannen rest sig från säng och korsord och börjar sniffa i luften. Mmmmm… tänk så enkelt att få fart…. ja, alltid är det någon som vet.

😀

 

Uppåt väggarna

Käre värld. Jag har inte varit in här på länge och vet knappt vad jag ska trycka på för knapp. Som vanligt har jag inte tålamod att sätta mig in i finesserna, trots att jag fått råd och stöd av Louise (lessen vännen, men jag klarar det inte). Det får bli vad det blir och det är egentligen inte så viktigt. Ingenting är särskilt viktigt längre.

Behovet av att skriva av mig kommer då världen runt om mig har tagit över hela min tid och mitt väsen. Så just nu känner jag mig kvävd av yttre faktorer och vemodet och allvaret, för att inte tala om ensamheten inombords, känns som en tom påse. Han sa så Hasse Alfredsson. Om den kloke Tage var med på ett hörn, kommer jag inte ihåg.

Förra veckan tillbringade jag i Italien. Inte det soliga landet, för i Venedig, där vi höll till var det dis och 100% luftfuktighet. Lite sol fick vi uppleva första dagen i Milano förstås. Så nån tröst och känsla har jag kvar. Nu har kylan här hemma gett sig till känna och kanske är det därför jag mår så dåligt. Fan vet.

Oftare och oftare kommer tankarna om livets vara. Hur och vilken betydelse det är relevant i den här lilla skriften, vet jag inte. Men jag hemfaller oftare nu åt tyngre tankar. Det ger ingen kraft, trots att det enligt de intellektuella ska vara så sabla nyttigt. Reflektion och sånt som för min egen del får mig att gå ner i varv och känna mig obetydlig. Totalt utanför gemenskap lever jag i min egen lilla värld.

Visst, ingen fara, jag har både nära och kära vänner. Men det går inte att resonera med dem om ”livet”. Dels kan jag förmodligen inte föra ett sådant samtal, men inte heller att någon av de berörda närstående är särskilt intresserade.

När jag nu under denna dag har hängt upp hela väggen full med mina tavlor, så känner jag hur gärna jag vill bli av med dem, tavlorna alltså. Hoppas nu att någon har vett att komma på mitt ”öppna hus”, för annars åker varenda tavla till återbruket. Jag har haft dessa så väldigt länge så jag är trött på dem. Utställningarna jag har haft genom åren har samlat en skvätt kvar till utförsäljning. Orkar inte med att måla heller, längre. Vill inte, vill göra rent hus, städa bort, men jag vill inte börja med något nytt.

Sannolikt och kanske det rätta är som sker. Somliga städar innan det är för sent. Kanske är det som Margareta säger att november är en skitmånad. Hon uttrycker sig inte så förstås, men det är andemeningen. Och jag börjar hålla med. Insikten att årstiderna påverkar och då kanske någon speciell, vartefter humör och läggning, påverkar mer än vad vi tror, vi människor.

Tramsigt det här men rackarns vad skönt att skriva ner för tankarna snurrar bara runt, runt. Nu måste jag iaf hålla en någorlunda röd och bestämd tråd.

Borde avsluta med något skämt eller lustighet, men det är just nu slut på dessa också och Bamse står med benen i kors.

 

 

Razzia i huset jag bor

Igår kväll när jag kom hem så var gården fylld med polisbilar. 5 st. När jag passerade den utspridda gruppen av poliser, som stod med var sin ”fånge”, frågade jag en av poliserna om det var risk för lekamen att passera in i min trappuppgång. Nej då, det är ingenting att vara rädd för, svarade han som om jag vore en unge på 10 år.

Jag vet ju ungefär vad som pågår och vad som pågått en lång tid. Vi har knarklangning i huset och både fastighetsägarna, polisen och vi boende är medvetna om det. Så det var troligtvis en ren razzia och inte står det något i tidningarna eller media. De jobbar i det tysta s.a.s. För att få fast de värsta skurkarna.

Som tur är så är våningarna högre upp bebodda av lugnare element, som jag själv och det är likadant i de övriga 7 höghusen. Vi som bor högst upp vill bo kvar och bor lääänge p.g.a. den fantastiska utsikten. Så här uppe hos mig råder lugnet. Hör ingenting utom koltrasten som sitter i talltopparna och börjar sjunga kl 03.30. Det är ljuvliga toner och långt från knark och fördärv.

DSCN1468

Drama på hög nivå

Önskar jag hade en kikare. Visserligen är detta, som jag nu ska skriva om, ingenting att se egentligen.

Jag stod på balkongen på förmiddagen och tittade ut mot Mälaren. Nedanför, utefter gatan hörde jag plötsligt ett väldans oväsen från en skata. Bakom busshållplatsen står ett träd med ett skatbo i. Det var där det hände förfärliga saker. En kråka tog sig in i skatans bo och av skatans skränande och ständiga attacker mot kråkans rygg, så handlade det om mord. Och förstås en härlig måltid (för kråkan).

Vid det här laget så är äggen kläckta för länge sedan och ungarna på väg att växa till sig. Så blev det inte den här gången. Efter ungefär 7-8- minuter flög äntligen kråkan sin väg och jag riktigt såg hur den förnöjsamt slickade sig om näbben. Skatkraken satt kvar och snyftade lite efter att ha varit in i boet och förstås insett förödelsen. Ensam var den trots alla skriken, så någon annan skata kom aldrig till undsättning.

lilla udda

Det här är ju livet. Det ”hårda” livet, att äta eller ätas. Pågick alldeles över huvudena på de personer som stod och väntade på bussen. Ingen vände upp huvudet för att se vad som hände tre meter ifrån dem. Några fipplade med mobiler och andra stod bara och glodde. Vad som var frapperande var just, för mig, hur långt borta vi är i tankar utöver den egna existensen. Vad funderade de på. Kanske allvarliga saker men jag tror de flesta tänkte på triviala saker.

Hur observanta är vi inför varandra. Tja, kan det vara så att vi är för upptagna av våra bestyr för att ens se eller höra någon medmänniska ropa på hjälp. Sånt händer. Eller är vi i utsatta situationer för rädda att ge vårt engagemang. Tänk om man får på moppo?

Verkligheten gör sig påmind i Nepal. Den ”hårda” verkligheten som också ingår i det vi kallar ”livet”. Naturen är obevekligt grym. Inte kan vi göra så mycket åt att en skata blir utan ätteläggar och vi kan absolut inte påverka om det ska jordbäva eller inte.

3600 människoliv och siffran kommer troligtvis att öka. Hur många ”skator” river och kämpar ibland sten och nerfallna hus efter sina barn?

Min lilla värld är trygg på min balkong, men den kan ge mig lite tankar. Bara jag är lite observant.

Söndag och solen värmer

Vaknar utvilad för en gång skull. Går ut med hunden och sen lite kaffe som står förberett på köksbordet. Ganska njutbart faktiskt.

På gården har fastighetsbolaget ställt en enormt stor container, som vi hyresgäster får slänga allt brännbart i, under helgen. Den hämtas på måndag så det var bara att sätta lite fart. Upp i köksskåpen och plockade ner allt det där som stått och samlat damm i flera år. Balkongen fått sin översyn också och julgransbelysningen är nertagen ur plast-benjaminfikusen och lagd på rätt plats.

Nu funderar jag på om jag ska slänga mattorna som jag har varit för snål att avyttra. Men det blir väl bra med det. Nu är det annat att tänka på. Ska ju försöka se över vad jag behöver ha med på resan. Det är måndag i morgon och då behöver jag växla pengar och göra det allra sista. Hela tisdagen går åt till att spela upp teatern mitt på dagen och onsdag morgon ska jag stå någorlunda utvilad och pigg på centralen kl 06.00 för vidare resa till Arlanda.

Har ännu inte uppnått stadiet av nervositet inför den stora utflykten, men den kommer väl. För upp i luften ska jag. Brukar tänka på det när jag ser flygplanen från Hälla höja sig över Mälaren, på färder som jag inte har en aning om vart.

DSCN3268

Skaplig morgon, som sagt, (även om det var vid den här tiden förra året som den blev förevigad).

Att vara mätt på ett manus

(Råkade bläddra i gamla inlägg sedan 1av3-tiden och hittade det här och det kan jag skriva under på även idag)

Att författa och få ur sig en story kan vara påträngande, och förvissningen om att det är ett outsinligt ämne man påbörjat, så uppstår efter ett tag en mättnad. Så gör det för mig. Grunnar om det ingår i min personlighet att inte gå till botten ordentligt. För flyktiga iakttagelser och för grunt. Frågetecken – frågetecken?

Att börja analysera mig själv gör att jag helt kommer av mig i skrivandet. Ser att jag knyter ihop historien alldeles för snabbt. Precis som om jag vill bli av med alltihop. Glöden är borta. Det finns vändpunkter och det finns början och slut, men det är något som fattas.

Blir imponerad när jag ser hur någon annan har avslutat sitt projekt och det är över hundra tusen ord nedpräntade. Jag har bara drygt hälften i vardera mina projekt. I den tredje lilla boken är det bara 15 tusen. Iofs så ska det i den finnas illustrationer, men ändå? Frågetecken – frågetecken?

Naturligtvis uppkommer den ständiga frågan: vad håller jag på med egentligen? Jag är ingen författare och varför låter jag mig ledas in på sådana här eskapader? Vad är det som fattas i livet? Livet är ju där ute någonstans, inte framför datorn. Solen och våren är här och jag borde vara där istället.

Troligtvis är det fler än jag som har de här funderingarna. Nu är jag inte en person som tar så allvarligt på saker och ting. Är närmare Jean Jacques Rousseaus sammanfattning över sin person. ”Jag älskar att lata mig. Jag älskar att syssla med struntsaker, påbörja hundratals projekt och aldrig avsluta ett enda, komma och gå som jag vill, ändra mig när som helst.. och bara följa ögonblickets ingivelse.”

En tröst att fler av skrivande föregångare är latoxar och som utan besvär kan hävda sina, så kallade, skavanker. Så jag gör likadant. Åt fanders med påbörjade projekt. Gör något annat. Följ ögonblickets ingivelse. Med andra ord, vara mig själv.

Innan alla vaknar

Fantastiskt fint att gå ut en stilla lördagsmorgon. Hela staden sover. Inga cyklar eller andra hundrastare, inga bilar eller annat av det där vanliga bruset som ständigt pågår.

Jag stannade och stod bara stilla och lyssnade till tystnaden när vårens alla fåglar gav hals. Just denna morgon fanns inte en vindil – lite dovt på himlen som gav ett behagligt ljus. Drog djupa andetag och lät Bamse få nosa fritt utan koppel.

Helt plötsligt stod han bara helt stilla. Nosen vädrade och huvudets vridningar i olika riktningar visade att han hörde mer än vad jag gjorde. Tillsammans stod vi där – luktande, tittande, lyssnande.

Men nu är nu och jag har varit ner i källarförrådet och letat fram några gamla hattar. Ska ju ha en sådan med mig på resan jag ska göra, och det är önskvärt från festprissarna att hattarna ska vara så stora som möjligt. Lite pretentiöst tycker jag eftersom det är bökigt att checka in med en huvudbonad som tar en hel resväskas utrymme (för att förklara problemet). Som tur är har jag lite kvar av teaterkläderna vi sydde för några år sedan och jag ska väl ta och välja ut en av dem.

Nu kunde jag visa en bild av hattarna – som jag just var ut på balkongen och fotade, men jag och det tekniska… grrrrr…

Min son tyckte att jag skulle använda dropbox och visst… har väl lyckats några gånger men inte just nu. Det ramlar helt enkelt inte in i datorn. Jag blir så tröttttttttttttttttttttttttttt.t..t..t och hur fanken får man bort allt som ligger kvar i telefonen. Bhaa… grrr..

Ja, ja, jag ligger inte i skov med nyheter just nu. Hjärnan är trött men som tur är så fungerar benen alldeles utmärkt. Ha!

Promenad i barndomen

DSCN5229

Här slog vi ”Dunk” mot utvald dörr

tror det var den i mitten vi valde

och det var förr

Jag minns ljusa kvällar och alla ropen

som skallade och kände kinderna glöda av äventyr och lek

Jag minns hur jag frös på vägen hem genom skogen

DSCN5230
men åter kom dofter jag glömt – av mossa och barr

och trolska ljud som skrämde i mörkret.

DSCN5233Ner emot sjön som bildats av Nissan

Jag stannar och njuter av stillhet och ro

Här fick jag leva som barn

och inte utan att tanken kommer

Här vill jag åter bo

Mycket är det och mycket har det varit.

Just nu kan jag inte hålla reda på dagarna? När hände det och vad gjorde jag då?

Det har varit fullt ös sedan jag var med Lennart upp för undersökning på ortopeden och hans akuta operation dagen efter. Ja, det började ju redan veckan före med hastiga och skrämmande besked.

Det har varit frustrerande att stå bredvid med egna funderingar men i går kväll fick jag iaf ett lugnande besked. Han ska sluta odla potatis. Han tänker sälja undan redskapen och ägna sig åt att vara mer morfar/farfar och att hålla på med mindre odling i växthus. Hunden hade han också funderat över om han kunde ha kvar men när han frågade mig om råd i det fallet så bad jag honom att behålla hunden och ändra lite på sin egen attityd, och erinra sig varför han skaffade en hund för två år sedan. Det var ju för att han skulle hålla sig i trim själv i första hand och det har ingen sett röken av. Vare sig hunden eller jag. Jag var med på halva hunden men det insåg jag snabbt att det var en usel investering. Det har aldrig gått att ha henne i stan. Och nu har jag en egen liten lugn och trevlig krabat som håller mig igång.

Samtalet med sin läkare hade han först igår. Hon ringde upp och diskussionen de hade verkar varit givande. Han gjorde klart för henne att han ansåg att hon gjort en rejäl missbedömning och efter visst slingrande så medgav hon faktiskt det. Inte dåligt av en läkare. Men iofs så hade hon också fått reda på att han begärt ut hela sin journal från sommaren fram till dags dato, och det brukar skrämma upp den mest sovande hund, för att som patient behöva bli av med en alldeles frisk höftled för att läkare tycker sig tro bäst, är definitivt inte något att leka med.

Mitt i röran så var jag själv in på ultraljud och det visade att jag har några stenar i gallan och en som sitter i gallgången. Gallsjuka kor har man ju hört talas om, men att bli en själv ville jag aldrig tro i min vildaste fantasi. Trots att jag dricker redoxmolekyler, så biter de väl inte på gallstenar. Men fa.. tro´t, kanske det är därför de börjar ge sig till känna, för jag är ju kärnfrisk för övrigt och de har nog som sista anhalt gjort ett försök att mobilisera upp kroppen till att göra sig av med stenarna. Nåja… vi får se hur det blir med detta. Jag har iaf plockat fram ur frysen, enedricka (kokat själv). En gammal väl beprövad hälsobrygd för just gallbesvär. Inget får lämnas oprövat!

Men Lennarts myelom rår ingenting på. Däremot biverkningar som vanligtvis medföljer runtomkring, känner han ingenting av. Det tillskriver han de ”blå” molekylerna.

Nu återstår en dag i morgon och efter den reser jag på en klassträff i Småland. Träffar mina gamla skolkamrater under en dag eller två. Det ska bli trevligt.

🙂

Bara lite nonsens

Efter väl förrättat värv som ambulerande hemtjänst, sitter jag nu hemma i mitt eget hem. Ganska utmattad men med ett lugn över att tillfrisknandet nu ska gå framåt för berörd patient.

Nog om det och över till det som berör mig över datorn. Det är fler än jag som har tappad inspiration för utövande av lite kulturellt slag. Bild och prosa behöver värme. Poesi behöver distans och det inre lugnet. Inget är tillgängligt och det trots att jag såg en så underbar bild, där någon frågade vad man kunde se i den. Det var en himmel med molnformationer och en horisont av svart skog. Framför den en spegelyta med några vågor som formades vid stranden. De flesta av kommentatorerna såg en älg. Inte jag. Letade och kisade med ögonen men inte fanken såg jag nå´n älg. Vad jag såg, eller rättare kände, en dikt om hur man går uppför några trappsteg och vandrar vidare över den reflekterande vattenytan och upp genom ljuset som var som ett skimrade, mjukt hål över horisonten. Väldigt poetiskt, och det får mig att påminnas om vad som står på en sten utefter gången på Färnebos kyrkogård:

”Vad du är har jag varit – Vad jag är kommer du att bli”

Någonstans i bakhuvudet ringer omvärlden. Kenya, främlingsfientlighet, flygplanskrasch, Ukraina osv osv osv… i en ständig ström flyter det in, det där som är ont och orättvist. Jag har slagit en halsduk runt huvudet för att inte ta in mer. Fast egentligen har jag börjat få ont i ett öra, men det känns tryggt och varmt här innanför halsduken.

Så har jag försökt skriva om en historia om orten jag bott på. Käre värld, så dåligt och harmlöst jag skrivit den. Totalt menlös. Och tur är väl det att jag inte har kommit till skott om och arbetat vidare med den. Den får ligga still. Eller också, när inspirationen råkar promenera förbi, så rycker jag ut personerna och gör något annat av dem. Visserligen är vi som folk väldigt menlösa, i stort, men sånt behöver ju inte sättas på pränt.

Menlösa är vi över vad som händer i världen. Vi tror att alla andra är precis som vi. Så är det ju inte. Visserligen står det i ”vår” bok att det ska vara så, men det verkar som om det bara är vi som har tagit till oss det. Men järdrar i min lilla låda om det här med tiggare utanför affärerna, då är vi inte menlösa må jag säga. Då slår vi ifrån oss med näbbar och klor. Ingen ska tigga i vårt land och störa oss när vi gör våra inköp som vi är vana vid. Fattigdom finns inte påstår vi då. Ligor och banditer är de hela bunten. Ligga i tält och utan mer än vad de har på kroppen, säger vi också att de skräpar ner i våra parker och vår natur med sin blotta närvaro. Usch och Fy!

Vi håller på att bygga ett klass-samhälle utav invandringen. Som det kvinnliga kommunalrådet någonstans söderut deklarerade så idiotiskt dumt; visade det magnifika bankhuset i den lilla staden och hur det skulle gynna invandrarna i förlängningen. För in  i de tänkta lyxvåningarna kunde ju rika svenskar flytta och där de bott kunde det uppväxande släktet sen överta villor och gamla hem för att ge plats i sin tur åt vanliga hyresrättsfolk att flytta vidare uppåt i hierarkin för att ge plats, längst ner på skalan,åt invandrare. Våra nya tjänstehjon, pigor och drängar. Det välgödda kommunalrådet (eller om hon var ordförande) tyckte säkert att hon var väldigt intelligent och ett välgörande inslag för samhället.

Hur tänker vi? Moduler? Som Josefsson ialf förtydligade i svt – Ska invandrarna bo i BARACKER? Någon annan politiker påstod att invandrarna kan plöja en liten jordplätt och få utkomst av den. VILKEN JÄDRA JORDPLÄTT? Varenda centimeter av vårt land äger någon annan. Visst, det kan vara staten, men släpper de till fri odlingsbar jord. Nej, för de har ingen sådan. Vem ska då släppa till jord? De privata? Tror inte det finns en enda kotte som släpper ifrån sig det vi behöver odla på själva.

Nu har jag spårat ur. Jag ska inte använda bloggen till politiska frågor. Det är för stort för mig. Men jag blir ju upprörd.

Får allt ta och ge mig själv en ordentlig natts sömn – igen. Sov ju 14 timmar på raken för några dagar sen. Hmmm…