Vid Amungens strand i Dalarna

 

En sann ihågkommen berättelse fån Dalstuga vid Amungens strand.

En gång för ganska länge sedan, då kvinnorna fortfarande hade förkläden knutna runt magen och kjolarna var långa – högt blusliv och klut på huvudet, fanns föga intresse av de världsliga eller de moderna tingen. Tillvaron var, för den jordnära kvinnan som befann sig mellan spis och hönshus och om söndagarna fick sig en pratstund med övriga kvinnfolk på kyrkbacken. Då ventilerades precis vad som skulle täcka upp behovet under veckan av vad som hänt nästgårds, för från predikstolen basunerade prosten ut vad som hände i världen.

Gubbarnas byxor var av vadmal men att någon enstaka som hade släktingar i Nordamerika hade fått sig tillsänt ett par Jeans. Stor förundran om materialet och det talades och gloddes bakom gardinerna när någon så prominent person spatserade förbi, iklädd amerikabyxor. Annars behöll de sin profession vid jordbruket på de magra tegarna. Potatislanden egenhändigt grävda i täpporna och i den här berättelsen, en roddbåt vid bryggan. En gammal trofast och väl omhuldad eka som i och för sig sett sina bättre dagar. Fisket var en välsignelse utöver den i övrigt enahanda kosthållningen.

Gumman och gubben som bodde i den lilla stugan där vid sjön, hade tre söner. Starka och gängliga och hade lämnat knäbyxorna bakom sig. De kände sig vuxna och kände ansvar inför hemmet och månade om det, tills de kunde skaffa eget eller dra till staden för vidare äventyr.

Tillvaron var bekymmersam ute i världen, men de drog sig fram så gott det nu gick. Kanonaderna ute i Europa hördes inte och solen lyste som vanligt. Patron på herrgården hade skaffat bil för länge sedan så skillnaderna i samhällsklasserna var fullt synliga. Därtill att det var han som ägde skogarna där ingen fick skjuta ett djur olovandes.
När kriget där ute hade slutat och freden var tillbaka, framskred så småningom tiden in i femtiotalet. Moderna tider och på radion som införskaffades i svart bakelit kunde lyssnas på, eftersom elen blivit indragen strax före kriget. Undrens tid hade börjat – och välfärden. Uppgång i ekonomi och arbete.

Sönerna som hunnit bli vuxna karlar köpte då en båtmotor. En Evinrude som skulle föra dem ut på sjön när de skulle fiska, vilket alltid varit ekans ändamål. Inget nöjesåkande, tills en dag en av sönerna föreslog att modern, som aldrig varit ut på sjön, någonsin, skulle få åka med ut på en sväng.

Gumman gjorde sig iordning efter mycket motstånd från hennes sida. Inte skulle väl hon… Men hon satte sig försiktigt i båten för att få sitt kanske största äventyr. Skulle åtminstone vara något att berätta om på kyrkbacken. Hon var inget för att skryta men ville allt bra gärna få vara lite skrodersam om sina duktiga söner. Det var ändå en ständig tävlan kvinnorna emellan om vem som hade duktigaste barnen.

Väl tillrätta i ekan inväntade hon det förfärliga oljudet från motorn men… från att ha varit till tjänst som en utomordentligt pålitlig båtmotor av modell Evirude, infann det sig plötsligt en absolut tystnad. Sönerna byttes om och drog i remmen utan resultat. Motorn var död. De skruvade och pysslade med motorn och slog sina kloka huvuden ihop. Ingenting hände.

Gumman steg ur ekan och försvann lättad mot stugan för att byta om och ta itu med annat bestyr som hon i alla fall tyckte var viktigare än att åka ut på sjön och sitta med händerna i kors och göra ingenting. Innan fötterna lämnat bryggan drog Evinrude igång och det hojtades att hon skulle skynda sig tillbaka. Nåväl, hon gjorde som pojkarna hennes ville och klev åter ner i ekan och motorn stannade.
Förtretad klev hon åter ur och stod på bryggan – i det samma startade motorn. Ner igen med hjälp av beredvilliga söners armar och satte sig tillrätta. Motorn dog igen.

Tre gånger har motorn dött och med det menar den att jag inte ska ut på sjön alls, förmanade hon sina ivriga men snälla söner som rev sig i skallen och inte begrep vad som tog åt motorn.

Hon kom aldrig ut på sjön och med det gick hon miste om allt det vackra över glittrande vatten, mellan holmar och in i vikar där gäddan brukade slå. Men hon yvdes inte över det. Sjön låg där den låg och jorden hon trampade låg trygg och stadig under hennes fötter.

 

 

En svensk tiger (novell)

Britt ställer sig på stolen och plockar ner den sista mörkläggningsgardinen från fönstren. Idag ska hennes vänner Majken och Dagmar komma på besök och dammtrasan ska fram och alla synliga ytor ska vara dammfria. När det är gjort ska hon baka en sockerkaka för det är vad hon tänker bjuda dem på. Hon gnolar till sista slagdängan på radion som nyinköpt ståtar på köksbänken i det lilla köket. Borde stå i vardagsrummet enligt maken, men Britt vill ha den där hon för det mesta håller till.  Han ska inte bry sig för han ligger ute i buskarna någonstans och försvarar landet, menar hon. Ännu har ingen post kommit från honom men det kvittar var han är. Bara han kommer hem välbehållen. Hon stannar till och tar några danssteg och lyssnar färdigt på låten. … för han är min soldat, någonstans i Sverige…

Vid elvatiden hör hon hur det rasslar av cykeldäck i gruset nerifrån innergården och ett muntert kacklande som signalerar att de är här.  Britt vinkar från det öppna fönstret och ser hur de lutar sina cyklar mot syrenbersån. De passar båda på att gå in på utedasset och deras skratt tränger ända upp till Britt på andra våningen. Hon plockar av sig förklädet och kontrollerar att allt står färdigdukat på köksbordet.

”Cikoria, Cikoria… det här var en tokig historia… sjunger Dagmar och grinar lite illa och håller avböjande upp handen för påtåren. ”Nej, tack. En kopp får räcka. Jag vänjer mig inte vid det här. Kaffe är kaffe och det går inte att byta ut till annat. Surrogatkaffe i all ära, men tvi vale! Har du någon saft istället?”

”Har en skvätt blåbärssaft kvar. Ska hämta den.”
”Undrar om det inte är dags att förnya förrådet. Det har varit torrt och fint de senaste dagarna så det borde vara dags för både blåbär och hallon.
”Jag vet att det är många som varit i Rålundaskogen”, inflikar Majken, ”vi borde gå dit innan allt försvinner.”
”Det är redan för sent, för det talade grannfrun om här om dagen. Ja hon, min nyfikna granne en trappa ner”, förtydligar Britt och pekar mot köksgolvet. ”Det har varit rena rama lämmeltåget från hela stan, berättade hon.”
”Tja, det går ju inte att komma ut på landet lika lätt numera. Gengas sitter ju inte på cyklar precis.”
”Vi har väl muskler i benen”, säger Dagmar och drar upp kjolen och slänger ut med de bastanta benen, ”så jag tycker att vi cyklar ut till mitt gamla torp på söndag och tar med oss matsäck och blir borta hela dagen. Där brukar det finnas massor med bär, kanske sommarkantareller. Vad säger ni om det?”
”Å, så gott. Ja, det gör vi”, instämmer Britt och Majken unisont.

”Apropå, din nyfikna granne, har ni sett den nya affischen som de satt upp vid Stora Torget? EN SVENSK TIGER står det och så är det en stor tiger målad på den.” Majkens ögon lyser över att hon fått komma med en intressant nyhet.
”Hörde talas om det på radion, att vi måste vara beredda på att infiltratörer finns precis överallt och att vi ska tiga som muren om vi råkar veta någonting, förstås”, säger Britt och sneglar nöjd mot den nyinköpta radion.
”Vad skulle väl vi veta om för någonting då?” undrar Majken.
”Tja, att det finns hemliga rum i berg och sånt. Jag vet om ett som nästan inte syns på vägen ut till torpet. Det måste vara ett bra exempel”, upplyser Dagmar.

Tonen har sänkts runt bordet och Britt stänger till fönstret. Inte utan att de tycker att det är både hemskt och förskräckligt att inte kunna lita på någon. Alla är ense om den saken när de lågmält diskuterar om kriget där ute i världen och däremellan fnissar de åt de nya baddräkterna i två delar.

De bryter upp och Britt följer dem ut på gården för att samtidigt se efter om det kommit något brev i de nyuppsatta brevlådorna nere i farstun. När hon vänder sig om och passerar grannens fönster ser hon i ögonvrån hur gardinen fladdrar till och förstår att hon har ögonen på sig. Usch så hemska … Britt blir plötsligt ledsen över sig själv att hon tänker som hon gör. Varför ska jag ha en åsikt om henne? Att hon är nyfiken och välinformerad betyder väl inte att det är en dålig människa?

Dagarna går fort under veckan och söndagen närmar sig. På lördagen ringer telefonen och Dagmar meddelar att hon ligger med gipsad fot på lasarettet, så hon kan inte följa med på någon blåbärsplockning. Britt ringer till Majken och de bestämmer att de tar en liten sväng ändå. De behöver ju inte åka så långt. Räcker väl med en bit utanför stan bestämmer de och tidigt på söndagsmorgonen sätter de sig på cyklarna i det strålande vädret.
”Vi drar väl iväg utåt Ultuna och hoppas att vi kan hitta något där?”
”Ja, det gör vi för åt det hållet skulle vi ju i alla fall ha cyklat om Dagmar varit med.”

Snart är de utom staden och åkrar och ängar står redo att skördas. Det doftar från de prunkande vägkanterna av sommarens blommor och lärkorna slår i skyn. När de cyklar förbi Ultuna ringer det i klockorna från den vackert belägna kyrkan. Det ljungar av klangen från den stora klockan. Tungt och majestätiskt förkunnar hon om vilodagens betydelse.
”Det finns ingen vila för oss som bor i stan och som måste cykla långt för att få något till skafferiet”, ropar Majken i ett nedförslut då de vilar benen en stund.
”Nej, just det. Vi cyklar upp till Dagmars ställe för det kan inte vara så långt kvar.”
”Men vad tror du hon säger om det. Att vi stjäl hennes blåbär?”
”Det finns ju något som heter Allemansrätt så vi behöver inte tala om att vi varit där.”
”Just det, en svensk tiger heter det ju”, skrattar Majken stärkt av Allemansrätt och en slogan om att hålla tyst.

Britt funderar och känner att de borde dela med sig till Dagmar som i nuläget inte har någon chans att för egen del fylla på förrådet ur vad naturen ger. De behöver ju inte tala om precis var någonstans de varit. I skogen bara. De kommer fram till Dagmars torp som hon ärvt efter sina föräldrar. Svettiga och något krumma i benen ger de sig iväg runt markerna och reporna håvar in de eftertraktade blå. Timmarna går fort och matsäcken är uppäten. Med ögonen fixerade i backen har de inte sett hur det tornat upp sig svarta moln i öster. Det första mullret kommer rullande och det börjar regna. En kraftig åsksmäll får dem att skynda på stegen och kommer fram till ängen framför Dagmars torp. Där står en stor ek och Majken vill att de ställer sig under den när regnet med ökad kraft vräker sig över dem.
”Nej, Under ett träd ska man inte stå när åskan går. Vi tar oss över ängen och ställer oss under taket på torpet. Har stugan stått där i hundra år så har vi säkert skydd.”
De hastar genomblöta över ängen och ställer sig så nära väggen de kan. Det utskjutande taket ger lite skydd från regnet men de fryser så tänderna skallrar. De räknar mellan blixt och dundret.
”Snart har vi det precis över oss….”, hinner Britt konstatera när hon i ett  öronbedövande nerslag av blixten med stor kraft kastas bort från väggen och hamnar på magen i blötan tillsammans med Majken.
”Majken, Majken, hur är det med dig?” Britt ruskar på Majken som ligger omtöcknad bredvid henne. Majken stönar och kravlar sig upp i sittande ställning.
”Vad hände?”
”Blixten slog ner i huset. Det luktar bränt. Vi får titta i fönstren och se om det brinner där inne.”
Ingenting tyder på att det är eld inomhus och de plockar ihop sina tillhörigheter och styr stegen mot cyklarna.
”Har du något regnskydd att sätta på dig” frågar Britt som varit förståndig nog att ta med en regnkappa som ligger hopvikt på pakethållaren.
”Nej, inte trodde jag att det skulle bli så här dåligt väder idag.”
”Vi får dela på den. Du tar den nu i början och jag sen.”

En månad senare, efter att Majken haft öroninflammation och Britts snuva gett med sig, möts de tre vännerna hemma hos Britt igen.
”Hej Dagmar och välkommen! Idag har vi riktiga bönor till kaffet må du tro.”
”Hej flickor! Om ni visste vad skönt att kunna gå och röra sig som vanligt igen.”
”Ja det var en riktig vända du åkte på. Köra omkull med cykel och bryta fötterna.”
”Nå, nu var det ju bara en kraftig stukning det handlade om, som tur var.”
”Då kan du hänga med ut i skogen och plocka kantareller på söndag.”
”Ja, varför inte? Jag cyklade hit och det gick hur bra som helst.”
”Men vi tar inte Rålundaskogen för där är det svamplöst så det förslår. Jag var där härom dan och såg inte röken av en svamp en gång”, inflikar Majken.
”Men vi kanske kunde cykla ut till mitt torp? Där finns det svamp.”
”Ja jo, det kan vi väl”, säger Britt och utbyter en blick med Majken.
”Apropå torpet, så var jag och Kalle ut dit för några dagar sen, och kan ni tänka er, åskan hade slagit ner i skorstenen, och när vi kom in i stugan låg hela järnspisen mitt på golvet och spisringarna låg spridda som förvridna konstverk över hela köket.”
”Det var värst.”
”Ojojoj då, så förskräckligt! Var så god ta lite mer blåbärspaj, du Dagmar!”

Mininovell

Fragmentarisk roddtur i dimmorna

Vem är jag och varför sitter jag här ensam i en båt? Jag ser ingenting och ingenting hörs. Vattnet ligger svart och stilla. Dimman ligger tät runt om, ända in till relingskanten. Det är som en säck. Stumt. Innehållslöst.

Jag ropar ut i det vita intet. Rösten når ingenstans. Letar efter årorna så jag kan börja ro. Men hur hamnade jag här? Men värst av allt, jag minns ingenting! Måste reda ut begreppen. Jag lever och så långt är det gott nog. Men jag kommer någonstans ifrån och förmodligen ska jag vidare, eller? Jag vet att jag är en man. Nå, bra! Då kan jag ro under tiden jag tänker. Vad nu? Finns det bara en åra?

Ja, så var det, jag tänker, alltså är jag en människa. Men, hur vet jag att det är så säkert? Utan minne kan jag vara vad som helst. En varelse med fyra extremiteter på en kropp. Hur vet jag att det är fyra? Jag måste vara en människa eftersom jag vet att jag har två armar och två ben. Det ser jag ju, och djuren har inga armar. Inte vad jag vet, än. Och en åra vet jag att det inte går att ro med, men får väl veva runt lite på båda sidor.

Det luktar unket. Flera gånger har åran fastnat i något slemmigt grönt. Ibland tycker jag att jag ser något som rör sig därute. Ropat flera gånger men inget eller ingen som hör mig. Hur ska jag få minnet tillbaka? Undrar om jag är alldeles ensam på jorden? Nej, det finns kvinnor. Ja, det vet jag och jag tror att jag kommer ihåg en. Hon hade hästsvans och smala ben. Men jag har inga sådana ben. Nej, de är långa och grova. Undrar om jag är en gammal man? Är jag på väg över floden som…?

Om dimman kunde lätta så jag såg något. En strand, eller tänk om jag är mitt ute på havet. Måste smaka på vattnet. Det är sött. Skönt det, så jag kan utesluta havet. Det vore inget vidare att sitta på det i en roddbåt. Undrar om jag ska ta och sjunga en stump. Stump? Jag måste vara gammal. Minst hundra. Jo, det vet jag, för den där nya musiken gillar jag inte. Alldeles för stökig. Aha, det börjar röra på sig.

Nu är jag hes i halsen efter stumpen och pinknödig. Vågar jag ställa mig upp? Måste ju.

Det gick ju bra. Men vad liten den är. Dålig fortplantnings-attiralj jag begåvats med. Ja just det. Kvinnor var det ja. Nu kommer jag ihåg dem. Flera stycken. Ha, det var ju inte så länge sen. Inne i stan. I en säng någonstans. Men var bor jag? Får vänta lite på det antagligen. Är väl inte så viktigt. Tycker att jag kommit ganska långt redan nu. En liten bit i taget, så blir det nog ordning på det här också. Men nu börjar det bli kallt. Ordentligt kallt. Brrrr… jag fryser.

Vad svart det börjar bli. Och ingen hör mig när jag ropar. Kan väl inte vara alldeles ensam i världen? Hur hamnade jag här? Aha, nu tror jag att jag minns lite. Fest. Ja, så var det. Jag blev bjuden på fest av någon. Är jag bara så full så jag inte minns något? Men jag stod ju rakt när jag pinkade. Så full är jag inte, men kan ha varit.

Oj, jag somnade visst. Där uppe lyser stjärnorna. Det är alldeles klart!  Halleluja! Ser stränderna. De ligger ju runt omkring och nära. Fan anamma, jag sitter i granngårdens branddamm.

Nu blir jag en visa i hela bygden. Igen!