Första lådan packad

Målarhörnan är borta och färgerna nerpackade. Upptäckte ett försvarligt antal penslar. Riktiga målarpenslar och spackelspadar som får åka på soptippen, för det blir aldrig så stora tavlor igen – förutom självförvållade.
Alla dukarna står fortfarande utefter väggarna förstås och de går inte att packa ner någonstans. Fy fadderullan tokke mytje skit. Vad och hur jag ska göra med det höj och sänkbara bordet vet jag inte. Underredet är ju från min gamla patientstol och tung som… vet inte vad. Ska jag ge bort den och skaffa mig ett vanligt vingelstaffli? Avskyr sådana. Dagens dukar har för veka ramar, så de blir alltid skeva under arbetets gång. Jaja, än finns tid.

Sen är jag arg på landstinget. Efter operationen i höstas fick jag mig förklarat att någon form av rehabilitering genom fysioterapi inte skulle finnas tillgänglig pga corona för oss över 70 år. Bara att ta skeden i vacker hand och var ändå väldigt tacksam att jag blev av med värken. Fick göra och har hållit på med de rörelser jag lärde mig under Artrosskolan hösten 18. För något tag sedan började jag få ont i höften och det blir inte bättre. Greppade telefonen och ringde upp fysiocentret idag och undrade om jag skulle kunna få råd över telefonen.
”Men du får komma hit så gymnasten Marit kan bedöma”, blev svaret. Tackade för det och passade på att fråga om de hade öppet för rehabilitering och då sa hon som det var; det har de haft hela tiden. F*n! Alltså… jag är en handlingsförlamad och löjligt blåögd krake. Vi över 70. Hur i he..te kan det bli så snett. FAttar vi inte ännu hur vi blir behandlade? Som nollor och helt betydelselösa utom i den eldfängda debatten om hur äldre går åt i pandemin.

Nu fick jag ur mig det också. 😀 Tänk att det ligger somligt och pyser under ytan. Och det är bra. Äntligen har jag fått humöret tillbaka. Kunde t.o.m. gasta åt en oförskämd cyklist som höll på att skrämma livet ur mig på trottoaren. Tillbaka är väl att ta i för jag har varit en mes hela livet. Några vulkanutbrott då och då men aldrig så förödande som Vesuvius år 79 ek.

Befinner mig fortfarande i fryst tillstånd så att ha packat en låda har tagit ut mig för ikväll. Gokväll 😀

Har ni någonsin…

… stått handfallen mitt på golvet och frågat – vad ska jag göra nu då??
Inte det. Så bra. Inte jag heller förens nyligen då jag inte vet i vilken ände jag ska börja. Frågar mig om jag ska göra det eller det men, för det mesta – först måste jag gå ut med Bamse. Sen ner i källaren kanske. Just det. Kanske. Men vaddååå, det är för tidigt. Kartongerna som systerdottern kom med står fortfarande opackade utefter en vägg och efter ett väldans sopande av döda flugor har jag bara någon envis rackare kvar. Såg en alldeles nyss.
Har i hela mitt liv varit den som omedelbart åtgärdat saker och ting. De här långdragna procedurerna gör mig handlingsförlamad. Vill på en gång. Pang bom.

Och kallt som attan är det. Tänker ändå på att vi här i mellansverige inte har det allra värst. Idag var det 17 minus i Blekinge och tänkte att de kan gott ha det. Hehehehe… 😉 Norrut bor det som regel människor som har vanan inne, eller hur? Vana vid både kyla, snömassor och knott.

Babbel, babbel idag. Men det är ändå skönt att ha den här ventilen. Bloggventilen. Fan vad jag saknar den där som skulle ha blivit min medvandrare på sluttampen. Ibland kommer det över mig och tillvaron stannar upp liksom. Någon känner förmodligen igen sig mer än väl, andra inte. Det är s.k. livsläxor som man enligt ”de visa” ska ta lärdom av. Men då försvarar jag mig med att skolan – den borde vara slut härvid lag.
Sen begriper jag inte att jag håller på att bli gammal. Medellivslängden på en svensk man var på 50-talet 54 år, läste jag någonstans – för länge sedan. Vet inte läget nu om dan. Överskott på kvinnor vet jag att det är och så har det förmodligen alltid varit. Släkten ska gå vidare. Kommer en dag då vi inte behövs längre men då är vi inte med. Avelsmaskiner ligger fortfarande som fiktion för framtiden. Hujedamej.

Jag håller mig till dåtiden när det gäller att leka med fantasin. Den har iaf passerat som ett faktum och ur sagorna kan mycket hämtas. Sant eller falskt, spelar ingen roll all den stund det lockar till lite engagemang i en annars ganska torftig tillvaro i ensamhet med en liten gosig Bamse.
På skriverifronten har det gått några år och Aslög är vuxen, förlorat ett barn, upplevt svält och är på väg mot nya mål.

Ombord finns Aslög, Hjort och Grimr, en av hans bröder. De har valt att lätta på hushållets antal och de är inte ensamma i det beslutet. Kvar vid stranden står de som ser sina anförvanters likfärd. Havet och världen där utanför brukar ta sin beskärda del av liv och lika tänker de som sitter vid åror och runt relingarna och ser tillbaka och tänker på vad de skiljs ifrån. Nära och kära som de levt ett liv tillsammans med och ändå väljer de detta.

”Vi kan aldrig skaffa fler barn om vi inte har mat så det räcker till”, menar Hjort och ger Aslög en klapp på handen där de sitter i bredd vid årorna. Hon i sin tur tänker att barn vill hon aldrig mer föda, men väl att ge plats och mat åt de som redan finns där hemma. Hon har haft tur som inte kommit i det tillståndet igen. Trots att Hjort och hon varit nära varandra genom tre vintrar har de förblivit barnlösa. Vad hon aldrig någonsin tänker tala om är att hon använt de vita för att behålla närheten, men utan att den har gett resultat. Hon känner sig svekfull men vill inte se ännu ett barns liv gå till spillo för att det inte finns tillräckligt att fö dem. Dels hennes egen förlust men även hur många rösen av barnkroppar som lagts till vila. Kvar i byn som avlägsnar sig mer och mer sitter kvinnor med tomma bröst och försöker få igång det som vore naturligt. Tröstlöst mörka vintrar och somrarna regniga och höljda i ett mörkt töcken som ingen förstår annat än att gudarna har bestämt så.

🙂

Ett manus på testläsningsrunda

… eller skrivcoaching, som det också heter. Vad säger ni om det? Är det någon som är intresserad?

När man skriver ihop en historia så ska inledningen vara så pass intressant så läsaren vill fortsätta.
Nä, nä, jag är ingen Strindberg som skrev ”Han kom som ett yrväder en aprilafton och hade ett höganäskrus i en svångrem om halsen”, eller Lagerlöf ”… så stod då prästen äntligen i predikstolen”, eller hur det nu var. Klassiska gångbara meningar från länge sedan.
Nåväl starten ska vara lockande och sen ska berättelsen gå i dramaturgiska vågor – upp och ner till själva brytpunkten, för att sedan knytas ihop på slutet.
Ni hör själva vilken amatör jag är som inte behärska det litterära språket. Men för den skull bryr jag mig inte så mycket. Har ju alltid gjort som jag tyckt själv och gjort mina misstag naturligtvis. Men de ligger bakom ryggen och nu har jag gett mig in i en ny historia. Bara det att jag håller på i en tid där det vare sig finns tåg eller rymdraketer.
Det vore nog lättare att skriva om det än att göra research om pukestenar i Västergötland, Sigrid Storråda och Erik Segersäll. Naturligtvis kör jag fast som en gräsklippare i urskogen. Sliter testarna av huvudet och undrar vad i helskotta jag håller på med. Har faktiskt inte ens en idé om vad det ska bli av det hela. Men börjat har jag – så de så, och nu lägger jag upp allra första meningarna i berättelsen.

”Morul… är vred…” Moderns svaga och stötvisa stämma når fram när hon lägger örat till.
”Gå… fiskeläget… havet… spring!”
Hennes ansikte är vitt som döden och bakom de slutna ögonlocken i de mörka hålorna syns inte längre någon rörelse. Aslög försöker värma moderns händer som ligger som is i hennes egna unga och varma. Ändå känner hon hur kylan satt sig som isblock över sin egen rygg, men att lämna modern i hennes sista stund vägrar hon. Envist, vid bädden, har hon följt moderns dödskamp genom den långa natten trots att markens skakningar har ökat i styrka. Plötsligt en tryckning av handen och moderns mun öppnar sig för sin sista vilja i sitt sista andetag.
”Ta med de vita!”
Bröstet höjer sig inte igen och det blir döds stilla en kort stund innan Moruls mullrande åter gör sig påmind från sin håla i fjällets inre. Väggarna i rummet rister. Den torkade isoleringen av spillning, lera och halm faller med ett rasslande ner på det jordtrampade golvet. Det välvda taket bågnar. Den lilla elden på härden slocknar i en vindpust någonstans ifrån. Utanför bräker getterna av ångest och på håll hör hon hur människor ropar. Snabbt trär hon skinnpungen med ”de vita” från moderns hals samtidigt som hon fäster en kyss på moderns kalla panna. Ger den döda en sista blick, stoppar skinnpungen innanför bluslivet och rusar snyftande ut. Löper som en skrämd killing nerför sluttningen mot havet. Vänder sig om när Morul med ett vrål öppnar sitt gap och i en kaskad av eld sprutar sitt glödgade inre rakt upp mot den gryende morgonhimlen. Marken gungar under hennes fötter när hon når till stranden …

Gomorron eller Gokväll 🙂

Kylan sänker aktiviteten…

… på alla fronter här hos mig. Eftersom jag ska ut med Bamse flera gånger om dagen så blir det att jag aldrig byter om helt och fullt. Behåller bylset på mig och blir liksom redo för nästa tur ut. Ingen ide, tänker jag och längtar efter att bara få öppna altandörren och släppa ut IvrighetsNisse så han får göra vad han ska. Jag själv ska kunna ta mig igenom frukosten utan att sätta kaffet i halsen och med morgonrocken fortfarande runt kroppen. Halleleluja!
Det här är inget problem när det bara är att dra över en sommarklänning – i sandalerna – på med kopplet och gå. Aaaaa… så lättsamt. Enda problemet då, är att leta igenom pälsen efter fästingar som har en benägenhet att vilja bosätta sig i hans päls. Vet ni att en pudel inte har päls förresten – de har hår, precis som vi. Därav är de mindre allergiframkallande. För inte är vi människor allergiska mot våra medvandrares hår. Skulle se ut det. 😀

Idag kommer lilla Svante hit och ska t.o.m. sova över. Svante är dotterns hund. En liten Pomerans (vet inte hur det stavas) så han får bli kryddan i tillvaron ett litet tag. Med två hundar så borde aktiviteten öka här och visst… för dem ja… och jag borde få lite avlastning – men det vet i hundan. Kommer ihåg våra hundar när jag var barn. De låg lugnt och sov för det mesta. Men ur barnaögon har det förstås förändrats genom åren. Jag minns bara det som var bra då och släpar med mig det optimala i det som, nu om dan, är den tillvaro jag lever i.
Vad svamlar jag om? Ja, ja, min blogg har inget tema att följa och här får jag pladdra lite hur som helst. Till vilken nytta vet jag inte men fingrarna mår bra fast ögonen hänger fortfarande ner på manualen när jag skriver. Tänk om jag skulle ta och knyta för en bindel för ögonen. Tja… det kan jag ju göra om inte annat för ett skratt. Men det är inte värre med det bekymret för hur gick det till förr om dan? Då, med bläck bredvid. Så var det på välskrivningstimmarna i min skola. Men jag har glömt vad den där vassa saken heter som jag doppade i bläcket. Försök nu inte med att det var en fjäder på den för såååå gammal är jag inte. Hette den bara bläckpenna?

Nu återstår bara en halvtimme tills lilla P-Kryddan kommer. Bamse är borstad och klar. Jag har varma kalsonger och kängorna står redo vid dörren.

Morsning 😀

Ett gott skratt

För en stund sedan när jag var in på den kurs jag tänker gå på vad gäller att utveckla mitt skrivande, så ligger det en tråd, vilken är fri att ventilera lite mellan oss som är intresserade att betala för den, plus en del som inte fattar att själva kursen ska betalas. Det finns tydligen människor som tror att en termin på Friskis & Svettis är gratis. Vederbörande dam skriver så här:
Y W
Hos Ann hände det dessutom i en kurs att vi inte fick berätta om råd vi fått av någon annan lektör! Undra på om man blir misstänksam när en ny lektör dyker upp med liknande koncept!
Så synd att det verkar finnas en överetablering av lektörer!

När jag läste detta ramlade hakan ner för att omedelbart stängas igen av både skratt och ilska. Nu gäller det att inte visa ilskan, tänkte jag, för jag vill inte falla i samma småskurna resonemang som tanten. Men det blev nog lite vasst i alla fall när jag svarade:
Men käre värld… jag tror att jag ramlar av stolen 😀
Du har tydligen varit med i en lektörkurs, för hur kan du annars veta det? Men en annan sak du inte vet, är att marknaden är fri idag. Det finns så många entreprenörer som håller marknaden igång. Människor som vågar satsa på det de tror på. Från nagelvård till stora köpcenter.
Vill du hellre äta importerat kött och importerad mjölk fulla med antibiotika, eftersom en oroväckande stor andel av Sveriges befolkning anser att vi tydligen har en överetablering av bönder?
😀

Som regel i den här gruppen står det att vi ska hålla en trevlig dialog/ton naturligtvis. Så nu får jag se om jag blir utesluten eller inte. Lade dit skrattande smailisar för skam skull. För roligt kan ingen hindra en att få ha. Att skrattet fastnade i halsen behöver jag ju inte deklarera offentligt. Ganska intressant är det ändå, hur jag själv har blivit funtad. Precis som om jag har svar på all världens frågor. Men nej, så är det inte, för jag har alltid varit mer åt att försvara andra – mer än mig själv.

I övrigt sitter jag här bland mina flyttkartonger och funderar på i vilket hörn jag ska börja. Har varit ut i kylan med Bamse som fortfarande skulle behöva något lugnande. Han är inte klok, stackars lille hund som inte är kastrerad. Han var 5 år då jag fick honom i min vård och det var redan då för sent, ansågs. Nu är han 11 år och det blir värre och värre. Men… iofs så håller han igång ben och nos. Verkar frisk som en nötkärna, så han får fortsätta att behålla sin romantiska ådra.

Jo, något hände i går kväll. Sedan ett bra tag har jag haft längtan efter sötsaker, så jag gjorde en mördeg och bakade kakor. Nu har jag en hel burk att småplocka i då och då. Det händer ytterst sällan att jag handlar godis i affären. Nästan aldrig, faktiskt. Min goda vän och granne har alltid karameller hemma trots diabetes och andra åkommor. Plus glass, sött och gott.
som min gamla svärfar sa en gång: Människan är som en hembränningsapparat. Behövs bara socker, jäst och lite vatten.

😀

Varför har jag flugor hemma nu?

Som jag nämnde om i förmiddags, så skulle jag eventuellt få besök av min systerdotter och hennes dotter.

Jodå, de kom åkande och jag hade iofs bett dem att ta med några banankartonger om de nu skulle komma. Visst, serru… 32 kartonger och hissen blev full. Vi ställde dem utanför på mitt våningsplan och gick in och satte på kaffe och vi hann även käka lite rödspätta innan vi lassade in dem i min lägenhet. Kunde konstatera att några flugor vaknat till liv och det kan väl vara trevligt att höra lite flugsurr så här mitt i vintern, men… 10 flugor inne i lägenheten var väl inget problem, utan chocken kom när de skulle åka hem och vi gick ut till hissarna, det var alldeles fullt med flugor i tak, på väggar, runt lysrören. Min systerdotter frustade av skratt och filosoferade över vad grannarna skulle misstänka – en döing minst i någon av de sammantaget sex lägenheterna. Alldeles strax ska jag ta och går ut och sopa ihop dem för de flesta ligger på golvet.

Förklaring är att kartongerna stått i en ladugård som numera används till diverse attiraljer som hör en gammal gård till. Djur har inte funnits där sedan säkert trettio år men flugorna trivs och övervintrar gärna, tydligen. Murade tjocka väggar och fridfullt i största allmänhet.
De har nyligen haft flytt av dotter i huset därav denna ansenliga mängd med kartonger. Men… det passade mig bra att de sparat dem.
Kontentan är bara att nu kan jag börja packa. Lite i tidigaste laget, för det är tre månader till flyttdag, om jag inte kan komma in någon vecka före. Det beror på kommande hyresgäster, de där som står på tur och förhoppningsvis hör av sig.

Sopning av flugor, va de ja 😀

Stort steg…

… har tagits, och foten står nu stadigt på väg mot nya mål. Igår sa jag upp min lägenhet och ämnar flytta ut på landet. Nu har jag suttit fast tillräckligt länge och min oroliga själ vill gå vidare. Nånå, inte åt det hållet, men väl söderut – in i Sörmland.
Tre månaders uppsägning, så i maj kan jag sätta tomater i ett litet växthus som står stationerat på uteplatsen.
Fördelen med att flytta är att pinalerna blir mindre i antal men det är förunderligt att antalet uppgraderas så fort man satt sig till ro. Men jag hade ju redan börjat, för ett litet tag sedan, att samla ihop till vårens loppis, så mycket är redan gjort.

Morgonens vita promenad var både kall och trevlig. Bamses tassar markerade nyfallen snö som lagt sig i stråket vi brukar gå. Han har haft en jobbig period men jag tror att han var lite lugnare idag. Kanske var det kylan, vad vet jag, men dofterna efter de fyrbenta bruttorna var inte så intensiva längre. Bävar när det blir tö.

Kanske får jag besök idag. Det visar sig hur väglaget är och blir. Systerdottern gillar inte vinterkörning, men jag hoppas. Längtar efter henne och det känns ljuvt att längta efter någon som ger gensvar. Så det är skillnad i känslor vad gäller längtan. Somliga blir uppfyllda – andra inte. Därav flytt från något som aldrig infinner sig här på ort och ställe.
Många gånger handlar det om lokal mentalitet och västmanlänningarna är bevisligen väldigt otillgängliga. Det är jag som inviterar och jag ska erkänna att jag är innerligt trött på det. Man är som man är när man nu inte blev som man skulle, s.a.s. när jag nu erkänner mig som förlorare, men vet med mig att jag gjort så gott jag kunnat. Kan bero på att mina föräldrar valde att föda mig i Småland. Miljö och människorna där har säkert satt sina spår i barn och ungdomsåren.

Men… mot nya mål mitt i ålderns höst. Framåt – alltid framåt. 😀 Eller som hon Dagny myntat på småländska: en ska inte gamla till sig. 😀

Fingerjympa nr?

Nu har jag varit låst med två hundar i fyra dagar och redan uppkommer behovet av att ha tillgång till fri bil. Den har varit utlånat till berörd hundägare samtidigt, och vad gör man inte för att vara anhörigstöd?

Så lyssnade jag lite på riksdagen hur Löven svamlade bort den fantastiska ökningen av pensionerna vi fått. Jag vill bara kräkas – rakt ut. Han har ju inte en susning om hur den summan decimeras och dissekerats bort av pensionsnämnden. Den ena handen vet inte vad den andra gör, är min replik om det.

Läst ut en bra bok, har jag gjort. ”Gunillas man försvann”. En verklighetsskildring om hur det är att slåss mot samhället och komma till korta. Ruskigt! Skrämmande!

Totalstopp på inlagor här hos mig och det förstår jag för de flesta håller väl på att tappa sugen. Vare sig väder eller världsläget, eller det verkliga livet har väl gått i stå? Så är det här i alla fall. Men en sak kan jag berätta: när jag hade Klassisk musik som överskrift här om dagen så åkte min besökarfrekvens upp i taket. Jösses. Alltså betyder en rubrik väldigt mycket. Min fingerjympa behåller jag ändå, för den behöver jag.

Har inget roligt att berätta om, men igår kväll när det kändes uuuurtråkigt längtade jag efter en whisky. Var pratsjuk och allmänt ohågsen, men efter en natts sömn försvann surrogatdrömmen. Den där flaskan jag fick för ganska länge sedan hade hål i botten, och som gammal helnykterist har jag inte fyllt på förrådet. Får bara ett sug emellanåt och då finns naturligtvis inget hemma. Sen går det ju inte att handla sådana varor hur som helst eftersom Lövens uttalande om den fantastiska ekonomiska ökningen inte tillåter extravaganser. 85 kronor får man ingen whisky på.

Fundera mycket på hur i helskotta en pensionär ska kunna fylla på ekonomin. Det går ju inte eftersom jag hållit mig till icke lämplig utbildning. Kan ju ingenting. Jo, fötter. Men dom försvann iom coronan. Ja, jag säger då det. Suck! Att vara praktiker genom livet är inte lönsamt i långa loppet. Gnäll, gnäll.
Vad min kreativa ådra kan åstadkomma är att skriva eller måla. På det blir ingen fet. Lusten till det sistnämnda har helt fallerat till ingenting. Kurserna på fejjan som lockar till att skriva blir övermäktiga. Leder ingen vart. Jo, att jag får ont i höften när jag sitter för mycket. alltså måste jag gå, stå eller ligga 😀

Ålderdomsleda står nog som ord i svenskt ordlexikon. Annars är det på tiden att det hamnar där!

🙂 Lägger ändå ut ett litet leende för om inte annat så kan det väl glädja någon. 🙂

Klassisk musik

Till tonerna av Per Gynt av Grieg med efterföljande Bergakungen och Solveigs sang osv, som jag av nostalgiska skäl väljer efter att ha tittat på en bunt med kort, vill jag skriva om nostalgi. Det där diffusa tillståndet som uppenbarar sig som en känsla. Lite ledsen lite glad. Ibland kan det t.o.m. nypa till bakom näsan, men aldrig att det lockar fram ett skratt.

Jag har alltid fotat familj och händelser, även natur som lockat fram just det där att bevara för att ”komma ihåg”, och idag när livet har nått en gräns över vad allt detta har för betydelse, konstaterat att det är lämpligt tid att kasta bort alltihop. Jag har inte ens katalogiserat utan det mesta ligger lite hur som helst. Detta är jag i ett nötskal. Har alltid goda föresatser men när det får gå sin tid, så har jag lämnat allt bakom ryggen. Bara känslan finns kvar. Och den känslan är nostalgin och den är inte bara något bra, den kan också riva upp och bli lite besk. Visst, det beror på livet – hur det blev. Men det går inte för allt i världen att backa och ändra eller försöka fånga den geist som fanns då. Numera ligger ett lugn över att det blev som det blev. Ganska innehållsrikt och jag tror inte att jag skadat allt för många på min vandring. Så trodde jag, men det har visat sig att även jag med min optimistiska livssyn och blåögdhet även gjort det, men inte svårare än att ta det som det är och gå vidare ett tag till.

Nu har jag två vovvar bredvid mig som nyss har inmundigat lite rå köttfärs blandat med uppmjukat torrfoder. För att få igång lite sysselsättning använder jag rören från toarullar – viker ena ändan – skyfflar i lite käk – försluter och kastar ut det som villebråd. Då glimmar jaktinstinkten fram hos de här två framavlade små liven och de kastar sig över villebrådet. Bra taktik för hundar som inte vill äta ditt och datt.

Sådana skillnader mellan dessa två reflektioner. En hund lever för dagen och en människa … tja… hur lever vi egentligen? Det som länkar samman är känslorna. Det finns hos både djur och människa. Kanske i olika tappningar förstås.
Nä, nu är dags för promenad och ta dagen som den kommer. Japp!

😀

Varför är döden så populär…

… i böcker alltså och film? Är det den enda antagonist som är värd att ha som motståndare när det ska till att författas? Och döden är naturligtvis alltid en bov. Varför jag frågar mig är; att det verkar som om det nu om dan, bara handlar om döden. Precis som om det skulle vara det enda säljbara.
Lite knepigt att förklara hur jag känner/tänker. Nu är jag inne i en annan kursvariant och handlar det inte om döden så är det misshandel eller fiction. Ängsliga kvinnoväsen som naturligtvis har en förmåga att alltid klara sig fast det aldrig skulle gå i levande livet. Å, drakar… slemmiga monster… öööööööö… för vuxet folk. Jag begriper inte och får ursäkta mig medelst min ålder.
Kan min filosofi vara rätt om jag bara förmodar att vi lever, och levt för länge i en välfärdsstat utan krig och svält?

För lite sedan köpte jag böcker på en second hand. Hittade Håkan Nesser och det var väldigt välskrivna kriminalare med finess. Kriminalinspektör Barbarossi och hur han samtidigt löste mord, hade ett levande liv bredvid med familj och kärlek.
Jaha, tänkte att det är ju riktigt trevligt att läsa sådana där och åkte tillbaka och köpte fyra Kepler för 20 kronor styck. Inbundna och icke lästa. Jag läste, men i början på fjärde boken fick jag ett allvarligt skrattanfall och lade ifrån mig skiten. Något mer utstuderat jävligt och hemskt, sida opp och sida ner, har jag aldrig läst i hela mitt liv. Och för att pressa ut så mycket som möjligt i många situationer så tar Kepler till att ficklampan som är ett måste för att klara livhanken, får slut på batterierna. Eftersom detta sista desperata försök att behålla spänningen skrattade jag rakt ut eftersom den lilla kovesen redan hade upprepats i de föregående tre böckerna.

Är det detta vi vill läsa? Är det detta som kallas litterär kultur? Blir vi klokare eller vill vi bara ha en stunds blodig underhållning, via bok eller film? Tja, inte vet jag men det säljer utav bara hundan. Nu har Kepler hamnat hos dottern på hennes egen begäran. Nesser behåller jag pga en suverän svenska. Så ska jag ge mig i kast med att skaffa mig antagonister i min egen ihopknåpade historia. Bunta ihop och slå ihjäl dem så blodet sprutar.

😀