En ynnest är det…

… att ha en möjlighet att ”prata av sig”, trots att det inte finns något väsentligt att prata om. För, vartefter tiden går och munnen förblir stängd och öronen inte mottar de frekvenser som uppstår vid prat, känner jag en filosofisk och någorlunda lugn  desperation att få prata. Tacksamheten över det skrivna ordet känns då enorm. Ett ”andningshål” som beskrivarblogg så klokt beskriver.
Trots att jag bara har några stycken som verkligen läser vad jag skriver så känner jag mig rik på vänner. Jag finns, och det är måhända filosofin överhuvudtaget när det gäller bloggandet. De kommentarer som infinner sig är guld värda och de där små stjärnorna som betyder ”gilla” är som väl slipade diamanter.
Har precis nyss lagt en diamant på ett inlägg från 2016 som dök upp i flödet. En gillamarkering som visar att jag uppskattar orden som står där som om de var riktade till mig i den stunden då jag själv går omkring och tänker på ämnet. Döden. Det ämne som innefattar så mycket. Tankarna man bär inom sig till och från. Ändå ett ämne som inte många vill ventilera om. Kanske för att döden i sig är en självklarhet och det enda som är sant, ja så orubbligt sant men så viktigt att få häva ur sig när andan faller på.
Själv har jag blivit bekant med ett medium och hur det kommit sig vet jag inte hur jag ska ställa mig till. Kanske är det en mening i det för att åter igen tackla den tid då Liemannen med förtjusning nötte min tröskel.
Som en redan inledd motvikt så håller jag på att skriva om mitt liv. Från början till dags dato. Det är ta mig 17 riktigt spännande. Detta ska inte nå några läsare utan endast mina två kvarvarande barn ska få den som present när jag en dag varken hör eller pratar längre. Så själva skrivandet i sig är nyttigt för att komma fram till vissa insikter. För mig i dag och för dessa två en annan dag. En ynnest.

Nä nu jädrar ska jag ha mig en kaffetår. 😀